Klänning

 

Målning: Picasso

Den rör sig liksom fritt runt kroppen, böljar lite hit och dit, lämnar rytmiska luftrum omkring sig. En vanlig lång, svart, rätt vid linneklänning.
Det var plötsligt så varmt att det blev naturligt att gå i klänning. Det påverkar hela min person: denna rörelsefrihet runt lår och ben och midja. Svajet. Och jag förstod att jag kommit tillbaka till klänningens era i mitt liv. Här ska bli mer av kvinnoklädsel och mindre av de där eviga byxorna med sina knäppningar och blixtlås och nåt som trycker in mot magen. Killkläder - bah!

Ser fram emot en sommar i klänning. Jag har den svarta, och den blå, som jag bar på min födelsedag och min bästa väns födelsedag och en middag med en manlig vän. Den är av stickat linne, sval, rak och med en vacker halsrundning. Inser att jag kommer att behöva ett par till, om sommaren blir lika varm som förra året. Sen - med tiden - ska jag börja tänka på vinterklänningar. Förmodligen något engelskt, i ylle, eller merinoull. Men just nu räcker detta: Att jag återfunnit mig själv i klänning. Swish, swosh, feel free.