 |
| Målning: Picasso |
Det var plötsligt så varmt att det blev naturligt att gå i klänning. Det påverkar hela min person: denna rörelsefrihet runt lår och ben och midja. Svajet. Och jag förstod att jag kommit tillbaka till klänningens era i mitt liv. Här ska bli mer av kvinnoklädsel och mindre av de där eviga byxorna med sina knäppningar och blixtlås och nåt som trycker in mot magen. Killkläder - bah!
Ser fram emot en sommar i klänning. Jag har den svarta, och den blå, som jag bar på min födelsedag och min bästa väns födelsedag och en middag med en manlig vän. Den är av stickat linne, sval, rak och med en vacker halsrundning. Inser att jag kommer att behöva ett par till, om sommaren blir lika varm som förra året. Sen - med tiden - ska jag börja tänka på vinterklänningar. Förmodligen något engelskt, i ylle, eller merinoull. Men just nu räcker detta: Att jag återfunnit mig själv i klänning. Swish, swosh, feel free.
Trevligt! Ja, det är en skön känsla med det där mer luftiga om kroppen än när man stänger in sig i byxor. Kanske ska kolla om nån av mina gamla klänningar funkar... Har en vid röd kjol också som jag använt mycket tidigare. Mycket svaj där. Snäva grejer är inget för mig, vill ta ut stegen.
SvaraRaderaMina åderbråck kräver tyvärr kompressionsstrumpor, det passar inte så bra ihop med klänning på sommarn när man vill vara barbent. Det passar inte med nåt och ibland fuskar jag.
SvaraRaderaKlänningarna kommer att komma. Och till North of Sweden: Du kan ha en klänning som slutar vid ankeln, om sommarkvällen.
SvaraRaderaSwosh, swosh ; )