Till nattugglornas försvar....

....eller, som jag brukar säga: Även Hitler gick upp tidigt om morgonen. Det är liksom inget kriterium för något särskilt.
Här skriver Kate Shellnutt om hur hon tampas med och accepterar sin annorlunda dygnsrytm, som också innebär en kreativ frihet:

"I feel most clear-headed, productive, and energized in the evenings, free to work as long as I’d like. If you’ve ever gone to work in an empty office — on a weekend or holiday or a day when everybody else was on vacation — that’s what working after midnight feels like. There are no meetings, no places to be, no disruptions. It’s eerily quiet, just you and your thoughts". 

Läs hela artikeln här.

Edward Hopper: Nighthawks.

 

V. S. Naipaul dog igår. Min text om honom.

V.S. Naipaul - sin faders dröm.

 

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen- Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.

Artikeln har tidigare varit publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT, m.fl.

Simtur med Eva

Det finns en udde, i en sjö, dit jag gärna går. Den är bergig, och i backen upp mot högsta läget växer rodondendron, tallar och björkar, alar och odon. Nere vid stranden finns små klippor och stenar, här och var en len botten. Hit har jag gått med min man och mina vänner, med min danske käresta och mina grannar, och under årens lopp har det blivit till min andra sommarstrand (vid sidan av de i Lappland och de i Roslagen).
Vattnet är alltid varmast här, och man kan bada från maj till september. Bäst är att gå ut framåt kvällen, när de flesta andra gått hem; studentgängen, storfamiljerna från andra länder, turister och barn. Vid åtta är det helt lugnt. Vid nio har man nästan hela plejset för sig själv.

Det är vid den tiden Eva och jag åker ut och simmar. Simmar länge i lojt vatten. Nästan inga båtar. En vattenskoter som man knappt hinner irritera sig på innan den är borta igen.Vi simmar från stranden och ut till en klipphylla där vi sitter en stund i den nedgående solen. Klippan är helt varm under rumpan, och luften är säkert 28, vattnet 25. Så kan man sitta och samtala, badvåta, klockan nio, denna sommar med medelhavsvärme. Just då en gåva, de flesta andra dagar under lång tid, en möda.

Vi går hem genom långa planteringar, blommor tidiga för årstiden: Dahlior, zinnia, lavendel, oleander, egyptiska liljor och amaryllis belladonna, som doftar bordell (as if I knew). Eva är typen som stannar rätt länge vid varje intressant blombestånd. Jag är mer otålig. Men jag har lärt mig en smula om långsamhet den här sommaren. Enda sättet att tackla värmen är att gå runt i sävlig takt som någon av de gamla kvinnorna på grekiska öar. Eller männen, som sitter för evigt under ett tak, på sina caféstolar.

Jag läste i tidningen att människor i Norrland lättare råkar ut för besvär med de höga temperaturerna. Man säger att de är ovana. Men jag tänker - helt ovetenskapligt - att det kan bero på att norrlänningar aldrig pjåskar med sig själva. Och när det är tropisk värme en vecka i sträck är det just det man behöver. Pjåska med sig själv. Eva och jag rör oss långsamt, och allt tystare, mot busshållplatsen. Det är en fridfull kväll. Nyss kom svalkan. När vi stiger av bussen är det redan mörkt.

Sista dagarna i juli

Det har åskat. Dunder och brak, trädgården efteråt fuktig som en tropisk skog. Jag sitter och suckar på gården och glor på blommen, klematis rödviolett, lavendel blå, rudbeckia gul. Kastanjen hänger över mig med sin oförgängliga krona. På radion säger de att skogsbränderna är under kontroll.

En dag senare ligger jag på sängen och tar igen mig efter en lång natt med läsning – Terézia Mora: Alla dagar – mer om det en annan gång, troligen en artikel. Åskan kommer upp igen och mullrar i sydväst. Mera regn – är det enda man tänker på.

33 grader. Dricker vatten. Dricker vatten. Äter en aprikos. Blundar. Utanför i lönnen – en skata som upprepar sin tjattrande skarpa ton. Som om den är hotad, eller en unge. Något är det. Revirstriderna borde ju vara över för i år. Jag lyssnar på den som Cage sa att man skulle lyssna på ljud i en stad. Eller som jag inbillar mig att han sa: Låt alltihop bli musik. Mycket lätt med skator och åskmuller. Svårare med olidlig dunka-dunka-musik och babianvrål på balkongerna, som igår. Men nu är det söndag. Det blåser och fladdrar lätt i kastanjens och lönnens grenar och löv, jag kan se det genom fönstret. Och jag vet att bambun vid gången där nere också vajar lätt i vinden.

Från ett annat fönster hörs någon som övar musik. Ett elpiano kan jag urskilja. En flicka som sjunger. Sedan från samma håll, en pojke med gitarr. Nu är det han som sjunger: Like a bridge over troubled water, I will lay me down. Om igen: Like a bridge over troubled water, I will lay me down.

Att höra ett par unga människor göra sina övningar i musik; det är en bra söndag på den allmänning som är en bakgård i en stad. De flesta är fortfarande bortresta, men en annan granne övar också sitt instrument. Det har han gjort i fem månader och det är samma tre, fyra harmonier han kör igenom. Jag kan dem nu. Men jag har fortfarande ingen aning om vad det är för instrument han spelar. Det låter som nåt gammaldags, det är inget skönt ljud, det piper. Det är outhärdligt. Men va fan; like a bridge over troubled water, I will lay me down. Snart blir det mer åska.

Det sjunde inseglet

När jag såg om Det sjunde inseglet häromkvällen var det som om jag aldrig hade sett den. Eller, sannare sagt, det var som om den fortfarande kunde överraska mig, förtrolla mig, få mig att känna kärlek till filmen.

Jag har alltid hållit Det sjunde inseglet för Bergmans största film, oavsett hans många andra som också är stor konst: Nattvardsgästerna, Sommarnattens leende, och många fler. Vid det här laget har jag säkert sett den tio gånger, utspridda med många års mellanrum. Och nu vet jag att det är hans höjdpunkt, oavsett vad han själv säger om Persona, som han gjorde sent, och som har en modernitet som han antagligen själv fått för sig var lite finare. Det var den inte.

Jag blir hänförd av hur han lyckas kombinera en medeltida historia, med kyrkomålningar som utgångspunkt, med lieman och häxbränningar och fanans moster, till en cineastiskt fungerande berättelse om människan i alla tider. Det är också filmiskt svidande vackert, med Gunnar Fischers foto, från Hovs hallar, stränder, skogar, byar och värdshus.

Och det är dramaturgiskt svinsäkert: Hur han klipper från schackspelet med döden, till den oskuldsfulla gycklarfamiljen, till den lilla kyrkan där målaren Pictor berättar sina hemskheter och väpnaren Jöns får sin välformulerade dödsångest. Och vidare hela vägen: Tror aldrig jag lagt märke till klippningen så väl i en Bergmanfilm förut: Hur gjorde han? Skrev han in varje klipp i manuset eller kom det efteråt. Sånt måste även jag ta reda på. Men det är musikaliskt, rytmiskt, växlande mellan högt och lågt, mellan det ljusa och det hårda.

Jag har sett en utomordentligt tråkig uppsättning av Gengångare som Bergman gjorde, men jag har också sett den supergeniala uppsättning han gjorde av Botho Strauss´ Rummet och tiden, på Dramaten, på 90-talet. Även där fanns det Bergmanska sinnet för tajming i en historia, absolut musikalisk känsla för rytm. Klapp, klapp, hej - här går det åt helvete. Ding, dong - jepp, här kommer en gnutta kärlek.

Det är stort att kunna kombinera medeltiden med hela dess rekvisita med något som fortfarande angår oss. Det är vansinne, och det fungerar, att låta Döden spela schack med riddaren på en strand, samtidigt som Mia och Jof leker med sitt lilla barn.

Jof, förresten, Nils Poppes oskuldsfulla gycklare med det öppna ansiktet, det största roll Poppe någonsin fått, och han gör det underbart. Min far är lika bra som alltid, och Åke Fridell, och Bengt Ekeroth som Döden. Och de andra.

Enda invändningen är att jag har svårt för de där gisslan-scenerna med Anders Ek. Samt att jag, som vanligt, är lite skeptisk till det alltför smarta i Bergmans dialoger. Men här funkar även det. För att stiliseringen som helhet funkar: Omsättningen av medeltid till nutid (dvs 50-talets nutid med atomkrigs-ångest) lämnar utrymme för både det sagoaktiga och det hårt litterära, för skrönan, slamset och andlig längtan. För väpnaren Jöns praktiska etik och Riddarens stora ouppfyllda drömmar om ett svar från Himlen.

Stort Bergman! Detta håller för evigheten!

Bergman själv med Döden, Bengt Ekeroth

Åke Fridell och Gunnar Björnstrand

Här finns en lista på långfilmer av Bergman i sommar. Jag tror fler kommer i höst. 
Det sjunde inseglet ligger på Svt Play till den 17:e augusti.

Ännu en dikt av Jane Hirshfield

It Was Like This: You Were Happy

It was like this:
you were happy, then you were sad,
then happy again, then not.

It went on.
You were innocent or you were guilty.
Actions were taken, or not.

At times you spoke, at other times you were silent.
Mostly, it seems you were silent—what could you say?

Now it is almost over.

Like a lover, your life bends down and kisses your life.

It does this not in forgiveness—
between you, there is nothing to forgive—
but with the simple nod of a baker at the moment
he sees the bread is finished with transformation.

Eating, too, is a thing now only for others.

It doesn’t matter what they will make of you
or your days: they will be wrong,
they will miss the wrong woman, miss the wrong man,
all the stories they tell will be tales of their own invention.

Your story was this: you were happy, then you were sad,
you slept, you awakened.
Sometimes you ate roasted chestnuts, sometimes persimmons.

Drick mindre i värmen, hälsar doktorn och jag

Min intuitiva känsla - "Nä, jag orkar verkligen inte bry mig om att köpa hem vin och sprit den här veckan heller" - har nu fått sin vetenskapliga backup: Det är inte alls bra att dricka i den här värmen, (och aldrig bra att dricka för mycket och ofta, men det brukar inte funka att man säger till dem som dricker för mycket. De bör söka hjälp).

Men, även om jag längtar efter ett glas vitt ikväll så finns det ju ställen. Och på något sätt känns det som under min värdighet att hasta till systemet i 29 graders värme (i morgon blir det 30 igen) bara för att sitta och smutta på något alkoholiskt framåt natten. Däremot satt min bästa granne och jag och hade helkul och blev småfulla på en härlig japansk whisky, för några veckor sen. Men det var före värmeböljan.

I den här artikeln förklarar en läkare varför det är skit att dricka för mycket när det är varmt. Håll ut med den moralen, kamrater! Däremot ska ni dricka mer vatten! Men det vet ni.

Och nu blir det reklam: