Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?
"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två
kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas
och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och
tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt
åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar
Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"
Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.
Och
så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han
efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.
söndag 17 juni 2018
onsdag 13 juni 2018
Kjell Westö - Den svavelgula himlen
Prologen är
smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i
svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin
förklaring många hundra sidor senare.
Men
berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i
ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid
havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron.
Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen,
äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna
igen.
Pojken är
uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som
är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar,
och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna
tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten
finns kvar.
Pojken är en
av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är
sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell
och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika
villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt
och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker
alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella
är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det
porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget
blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och
tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar.
Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och
berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.
Hennes bror
Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till
hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar,
marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad
människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och
uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och
diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok
och utan åthävor.
Hela
skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom –
deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad
tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då
åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella
redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp,
Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat
med motvilliga uppdrag som lärare.
Westö
beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv
och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat,
ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och
frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först –
som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i
dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan;
några flyter upp, andra dras ner.
Det är som
det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt
rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare,
under devisen ”Noble Savage or Pragmatic
Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör
den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan,
men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är
viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden
förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”
Westö
lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med
dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det
ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister
sina hus.
En hel del
känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det
förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga
försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna,
de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är
på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin
humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda
handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte
ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och
pliktskyldigt, avslutar romanen.
Som läsare
är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där
författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök.
Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det
borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen,
porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns
död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en
släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart.
Foto: Fredrik Willberg |
Det finns
författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt
ego. Kjell Westö är snarare en gedigen
klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina
huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga
krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna,
som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig
uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att
skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och
bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra
det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite
klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia.
_ _ _ _ _ _ _
Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.
torsdag 7 juni 2018
Fortfarande det vackraste jag vet...
...det vackraste jag vet just nu alltså: Och nu hittade jag hela konserten på nätet, fri från intervjuer. Detta är en benådad tolkning/omtolkning av Vivaldi. Max Richters minimala och samtidigt rockiga variation, med soloinsats av tidens mest passionerade violinist, Daniel Hope (vid sidan av Janine Jansen måste jag tillägga då). Man kan dansa till den eller bara hänga på som om det gällde livet.
Ta hit den här konserten för tusan, Berwaldhallen eller Konserthuset eller Göteborgs filharmoniker. Ni måste göra det. Måste! Jag kommer. Jag tvingar alla mina vänner att komma med.
Ta hit den här konserten för tusan, Berwaldhallen eller Konserthuset eller Göteborgs filharmoniker. Ni måste göra det. Måste! Jag kommer. Jag tvingar alla mina vänner att komma med.
fredag 1 juni 2018
Mysteriet med tonen - Philip Roth
Den jag egentligen hade tänkt läsa, Portnoys complaint, fanns inte på evigheter inne på Biblan, och inte heller på Akademibokhandeln. I stället lånade jag Everyman eller Envar, som den heter på svenska.
Läser de första kapitlen och tänker, okejda, det här var ju alldagligt, men ändå. Roth har medvetet gått in för detta alldagliga, han placerar sig i en vanlig människas figur, ett judiskt alter ego som varit utsatt för de existentiella grundbultar och förödmjukelser som intresserar författaren. Kroppens och relationernas skruttighet. Det är där han befinner sig. I tiden efter fruarna, skilsmässorna och de oupphörligt sura sönerna, som aldrig kan acceptera faderns beslut; detta att han var färdig med sitt äktenskap och beredd på något mer levande.
I Envar finns ingen moralism. Inte mot mannen som trots skuldkänslor - ofta underblåsta av de småaktiga sönerna - väljer att lämna ett tråkigt äktenskap efter sig. Inte heller visavi det faktum att han alltmer isolerar sig, tröttnar på folk, och drar till sig folk igen, med något så välmenande som en målarkurs. En viss tröst är den godlynta dottern, eller de vackraste minnena från en barndom vid havet. Men med tiden blir denna en gång så livshungriga surfunge mer dyster. Han känner sig tyngd av hur livet saktar ner, och kroppen blir opålitlig.
Ändå är det (nästan alltid) något med Roth röst som gör mig närvarande och glad. Han följer med lätt medkänsla varje människas öde, åldrandets Everyman. Sitta och vänta på diagnos, få den, kämpa med den, möta andra i ungefär samma ålder, som kämpar med sitt, ett knä, en cancer, en höft, dålig syn.
Plötsliga protuberanser från en gammal erotisk sol flammar upp igen i mötet med någon så klichébetonad som en söt joggingflicka på stranden. Men allt det där är kortvarigt. Medan protagonisten minns sitt liv, går nuet allt långsammare, allt oftare ser han att någon vän har dött, en arbetskamrat tagits in för depression, en kvinnlig vän tagit sitt liv.
Det är i den här romanen och Exit Ghost som han tampas med döden extra mycket. Upptakten till romanen är en begravning, och det är inte den första kistan eller den första kyrkogården i de 192 sidor som följer. Mot slutet skapas ett crescendo av minnen från kyrkogårdar, begravningar, och föräldrarnas bästa råd till sitt barn ur benknotornas djup. Måttet rågas av mötet med en svart dödgrävare, Roths egen Yorrick. Men de skämtar inte om döden, de talar om hur man rent konkret och med god logistik gräver en grav och fyller igen den.
Hur detta undgår att bli en morbid dödsfixering? Well, det är bara inte det. Snarare en försoning med döden. Philip Roth är fena på att få de absoluta villkoren, födelsen, livet, utplåningen, t.o.m. föräldrarna, att ledas över i en vacker kretsgång som till syvende och sist bara betyder: Livet, som det är. Och mot slutet blir de flesta av hans kontrahenter inbegripna i en resignerad men varm feeling: va fan, som det blev hörrni.
Den lätta judiska humor som ackompanjerar allt han tar i - en ton av komisk distans - och den sorgsna dödsmedvetenheten i den här romanen är vad som gör den till en stor, liten roman. En allmänning. Det är Philip Roths ton, hans medmänsklighet, och hans alldeles naturliga berättarröst som gör det.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tidigare skrev jag om Exit Ghost och Nemesis.
Läser de första kapitlen och tänker, okejda, det här var ju alldagligt, men ändå. Roth har medvetet gått in för detta alldagliga, han placerar sig i en vanlig människas figur, ett judiskt alter ego som varit utsatt för de existentiella grundbultar och förödmjukelser som intresserar författaren. Kroppens och relationernas skruttighet. Det är där han befinner sig. I tiden efter fruarna, skilsmässorna och de oupphörligt sura sönerna, som aldrig kan acceptera faderns beslut; detta att han var färdig med sitt äktenskap och beredd på något mer levande.
I Envar finns ingen moralism. Inte mot mannen som trots skuldkänslor - ofta underblåsta av de småaktiga sönerna - väljer att lämna ett tråkigt äktenskap efter sig. Inte heller visavi det faktum att han alltmer isolerar sig, tröttnar på folk, och drar till sig folk igen, med något så välmenande som en målarkurs. En viss tröst är den godlynta dottern, eller de vackraste minnena från en barndom vid havet. Men med tiden blir denna en gång så livshungriga surfunge mer dyster. Han känner sig tyngd av hur livet saktar ner, och kroppen blir opålitlig.
Ändå är det (nästan alltid) något med Roth röst som gör mig närvarande och glad. Han följer med lätt medkänsla varje människas öde, åldrandets Everyman. Sitta och vänta på diagnos, få den, kämpa med den, möta andra i ungefär samma ålder, som kämpar med sitt, ett knä, en cancer, en höft, dålig syn.
Plötsliga protuberanser från en gammal erotisk sol flammar upp igen i mötet med någon så klichébetonad som en söt joggingflicka på stranden. Men allt det där är kortvarigt. Medan protagonisten minns sitt liv, går nuet allt långsammare, allt oftare ser han att någon vän har dött, en arbetskamrat tagits in för depression, en kvinnlig vän tagit sitt liv.
Det är i den här romanen och Exit Ghost som han tampas med döden extra mycket. Upptakten till romanen är en begravning, och det är inte den första kistan eller den första kyrkogården i de 192 sidor som följer. Mot slutet skapas ett crescendo av minnen från kyrkogårdar, begravningar, och föräldrarnas bästa råd till sitt barn ur benknotornas djup. Måttet rågas av mötet med en svart dödgrävare, Roths egen Yorrick. Men de skämtar inte om döden, de talar om hur man rent konkret och med god logistik gräver en grav och fyller igen den.
Hur detta undgår att bli en morbid dödsfixering? Well, det är bara inte det. Snarare en försoning med döden. Philip Roth är fena på att få de absoluta villkoren, födelsen, livet, utplåningen, t.o.m. föräldrarna, att ledas över i en vacker kretsgång som till syvende och sist bara betyder: Livet, som det är. Och mot slutet blir de flesta av hans kontrahenter inbegripna i en resignerad men varm feeling: va fan, som det blev hörrni.
Den lätta judiska humor som ackompanjerar allt han tar i - en ton av komisk distans - och den sorgsna dödsmedvetenheten i den här romanen är vad som gör den till en stor, liten roman. En allmänning. Det är Philip Roths ton, hans medmänsklighet, och hans alldeles naturliga berättarröst som gör det.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tidigare skrev jag om Exit Ghost och Nemesis.
fredag 25 maj 2018
Dikt 1005
Solen stod upp igen och
Jorden var hel
Utan en skåra av
dissonans, dofterna
Man kunde se allt
Man kunde se lodjuren
fast man inte visste
Var de fanns
Jorden var jordens kung
Solen var brännande
Under den på glid gick de feta
fåren, getterna
fräna fraktaler
fräna fraktaler
fiktiva fraktioner på jet
drivna mot nästa toppmöte om
sin önskvärda undergång.
Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp
det togs en gruppbild på barnen med honom
Den Store Grotesco
Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den
rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,
Där satt de höga, utstyrda med manicker,
med amuletter och talismaner,
vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.
fruar som håller barn och banker och bilar lika.
Vi andra dök, vi dök
det glittrande havet, den milda insjön
Slutna ögon såg
dök som lommen och uttern dök,
som istidsmänniskan dök
Hade en egen sol
Stående, sjudande i källans vilda kanal
forsande vatten
strid utan strid
fred med guden.
Solen stod upp hel.
Det goda var inte över.
Under oss var det
Forsande mellan fingrar.
Ingens.
onsdag 23 maj 2018
Max Richters Vivaldi
Jag tar om den här i en annan upplaga, för jag vet att jag måste tvinga er att lyssna på den. Max Richters rekomposition av Vivaldi, med den helt fabulöse violinisten Daniel Hope. Om ni inte lyssnar går ni miste om något som är värre än att kastanjerna blommar över och syrenerna är i sitt esse bara några dagar till.
Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!
Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!
måndag 21 maj 2018
Hajtänder
Jag hoppar som en fågel
På vintergrenar
letar efter kärleken
Där sjönk en genom ett hål i isen
Det bubblar fortfarande
Av gammal andning
Jag ser öknen. Jag ser Golgata
Men min vandring är en vardagsrutt
En trivsel med det enkla och sköna
Jag ser stora kors
Som människor lägger i vägen
För varandra, som om de hade rätt
De som lägger kors och spikar över
Andras vägar har aldrig rätt
The Fair Deal Is:
De har dålig karma
Nu har den lilla fågeln
Hittat en broder, en syster och
En broder till; när de finner
Varandra är de en flock
En flock är inte möjlig
Bland människor med
Hajtänder, så kallade
shanghajare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)