Kväll på jorden

Rännstenen är färglagd med rosa blom, flera meter med högar av nedfallna blomblad. Det rosa körsbärsträdet vid sjön har börjat blomma ut, men mycket senare här än i Kungsträdgården. Jag ställer mig och glor upp i de sista blommorna, fångar nymånens skära och kvällens milda ljus mellan grenarna. Ett ögonblick i sommarlyckan. Någon har sopat ihop en stor plätt med rosa blom alldeles utanför sin port. Jag gissar på någon av traktens asiater.

Vid parkvägen doftar syrenerna starkt, och båtarna gungar lojt. En sydvästlig vind far som en lätt beröring över vattnet. Alla träd är utslagna, frodigare än jag minns dem. På sjön finns blanka gator och tärnor som singlar ner och hämtar något ur vattnet. Svalorna har kommit. De överraskade mig nyss med sina bravurnummer. Svalornas flykt och svalornas skrin är minnesmärken för så mycket, jag kan inte säga vad. Och på tisdag ska jag äta middag ute med S och en hund under bordet. Äntligen utkomna ur vinterns gråa tunnel.

På hemväg från parken mötte jag ett av asiaternas barn. Det är de som har sushibaren. Och barnet, en pojke: ett fullständigt runt huvud, runda kinder och två sneda streck till ögon. Just så som barn brukar tecknas där borta.

Vara död

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring
översättningen av hans Handbok (Ellertröms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.

Överst: En sen Kirkeby, nederst en från 90-talet. Fotot på Per är taget i en hall i Geologiska muséet i Köpenhamn, där han gjorde tak-och-väggmålningar. Per K föddes 1/9 1938, dog 9/5 2018.

W H Auden - The more loving one

Bild: Henrik Samuelsson

Looking up at the stars, I know quite well                                           
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.

How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.

Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.

Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total dark sublime,
Though this might take me a little time.

 W. H Auden

(ursäkta uttrycket; men alla tiders "gulligaste" poet)

Knytblus avant le lettre

Jag har inget som helst minne av var och varför den här bilden är tagen. Troligen vid något tillfälle när min pappa blev intervjuad av gud vet vilken tidning. Men där är vi alltså. Och den ömsesidiga glädjen är genuin. Kanske är det på grund av hans kärlek, och hans respekt, som jag aldrig riktigt fattade, förrän långt senare, att män kan vara ett så stort problem. Och inte heller nu, efter utnämnandet av alla män till "talibaner" är jag riktigt på banan. Jag mår till och med lite illa av den avgrundsdjupa klyfta som uppstått på grund av olika kön.

Några knytblusdemonstrationer blir det inte, för min del. Även om jag för länge sen förstått att kvinnor har rätt till samtliga sina uppror, sin besvikelse, sin vrede. Men den oerhörda förenkling som pågår från feministiskt håll, på grund av att rätt många män betett sig som skitbockar, är ändå just det; en förenkling, som efterhand regredierar i manshat. Och jag tror inte på att alla dessa kvinnor som "står i bredd" är ofelbara eftersom de är kvinnor. När Ebba Witt - Brattström och Gudrun Schyman startade FI blev det ganska snart osams. Om vad? Om makten. Schyman vann över de mer borgerliga kvinnor-kan-feministerna, och det var nog bra så. För i botten av de värsta klyftorna i samhället ligger ändå de ekonomiska orättvisor som drabbar både män och kvinnor. Där bör också kampen stå för kvinnors löner, som ännu ligger under männens.

Men de privatlivsneuroser som ylar högt i den feministiska fronten är egentligen just precis privata. Man vill ha alla med sig på tåget, och ylar vidare. Det är i någon mån de mest bortskämda som ylar högst. Som får plats. Plats att år efter år påstå saker om en man, utan att något enda ord betvivlas.

Jag tror på en feminism som går hand i hand med miljörörelsen och arbetarrörelsen och anti-rasismen. Och jag är inte intresserad av dagstidningar som ägnar tolv tidningsartiklar om året åt Horace, alternativt Ebba. Han har gjort fel. Det är sagt nu. Och rent anekdotiskt kan jag tillägga: Jag har aldrig sett en så högfärdig människa sitta på en buss som Ebba W-B. Och jag har en enda gång blivit utomordentligt vänligt bemött av Horace E.

På ett liknande sätt i familjen: Min pappa förblev en pålitlig vän, en man och en människa med värme, hjärta och humor. Han har för alltid min respekt. Min mamma regredierade till en matriark med ytterst skumma psykologiska manipulationer. Jag kan lugnt säga att hon bidrog till att förstöra familjens sammanhållning, efter min fars död.
Självklart är jag därmed biased. Jag tror inte ett skit på kvinnors allmänna bättre mänsklighet. Allt är individuellt. Men jag tror på att kvinnor ska hålla ihop och ljudligen protestera mot horbockiga eller maktmissbrukande män. Liksom jag tror på att alltid protestera mot maktmissbrukande kvinnor.

Godnatt från en ung kvinna med klänning från Carnaby Street, och en tillfällig knytsjal.

PS: Nu vet jag varifrån bilden är, en premiär på Lilla Teatern i Stockholm. Vi är på väg nerför en trapp, pappa på ett lägre trappsteg, jag på ett högre. Fotot ursprungligen från Svd:s arkiv.

Leonard Cohen och motsatsernas försoning

And here is your death, in your daugters heart....





Hello my love and goodbye my love.

Here is your crown
And your seal and rings
And here is your love                                                                

Sharon Robinson, producent, sångare och kompositör, med Cohen.

For all things.

Here is your cart,
And your cardboard and piss
And here is your love
For all of this.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
and, my love, Goodbye.

Here is your wine,
And your drunken fall
And here is your love.
Your love for it all.

Here is your sickness.
Your bed and your pan
And here is your love
For the woman, the man.

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,                                               

Another kind of Cohen...America.

And, my love, Goodbye.

And here is the night,
The night has begun
And here is your death
In the heart of your son.

And here is the dawn,
(Until death do us part)
And here is your death,
In your daughter's heart.

May everyone live,
And may everyone die.                                                     

Hello, my love,                                                          

Målning: Pat Steir, total silver

And, my love, Goodbye.

And here you are hurried,
And here you are gone
And here is the love,
That it's all built upon.

Here is your cross,
Your nails and your hill
And here is the love,
That lists where it will

May everyone live,
And may everyone die.
Hello, my love,
And my love, Goodbye.

Tillägnas en tre, fyra män jag älskat, 

plus min far.

Balsam Karam, Händelsehorisonten

Balsam Karam är en säregen debutförfattare. Hon vågar röra sig i den stora dystopin, och liksom Doris Lessing och Birgitta Trotzig, på helt olika sätt, närmat sig människor i den yttersta krisen, politiskt och socialt, så gör Karam en berättelse om människor i den fattigaste kretsen, här kallad ”Utkanterna”. Det de har gemensamt är en vändning bort från jagcentrerad litteratur, ut mot de stora skeendena.

Men i motsats till Lessing och Trotzig (och många andra) så gör inte Karam sin historia psykologisk eller politisk, hon har inget av Lessings utforskande drag. I stället är det som om hon skyddar sina människor, deras tragiska historia, bakom en talande vägg som liknar sagans poetik. Förutom fyra kvinnliga huvudpersoner, varav den viktigaste är den upproriska Milde, svävar alla de andra omkring i ett perspektiv där de sinnliga bilderna blir som en tapet. Man ser de röra sig på marken, man lär inte känna dem. Men sådan är sagan: Där finns onda och goda, som hos Tolkien eller Astrid Lindgren. Det onda finns i de stora staternas och städernas orättfärdiga maktutövning. Det goda finns i människornas sammanhållning och värme. Det är Saurons rike mot snälla Hobbits. Och när jag accepterat att det är sagan som är hennes form, kan jag lättare förstå att den stil hon använder (kanske) skyddar mot det värsta: Det som hon själv bär på kollektivt, av kurdiska minnen, av förtryck och uppror.

Landet är en sydlig ort, staden doftar av jasmin, och caféerna hyser många katter och en del gamla kvinnor som stjäl vad de kan komma över, och barn som gör detsamma, så att de kan överleva i utkanterna där de bor. Utkanterna, dit de fördrivits, är så satans fattigt, villkoren liknar vilken som helst lägerstad för flyktingar i världen. Det är de villkoren som författaren borrar in i läsaren, inte så att hon tvingar det på oss, men det milda repetitiva sjungandet når längre och längre in. Dagar utan vatten, att få be om tillgång till en vattenkran, att ständigt lappa kläder, äta mat som andra kastat, eller kastat till en, att sova tätt intill varandra för att hålla kylan borta, och att ändå se skönheten över bergen. Skönheten som är den enda oförgängliga gåvan i deras liv.

Det onda består av soldater, poliser, förhörsledare, som vanligt, och begripligt. Men jag irriterar mig lite på att det goda är helt matriarkalt, saknar varje spår av män. Sagan vill tydligen ha det så, men det liknar en dogm.

Det finns ett mod i att så renskalat hålla fast vid en arkaisk berättarstil – det överpersonliga, lyriska – men samtidigt finns risken att bli alltför monoton.

Man kan också säga att den monotoni med vilken hon frambesvärjer de deporterade människornas liv, är den monotoni med vilken de lever, och som författaren ser till att vi tar del av, vi som kräver underhållning och ”händelser”. Trots det - här och var i Händelsehorisonten hade jag nog velat rucka på rytmen, bända upp det skyddande höljet av repetitiv text och även korta en del. Det är ungefär den enda kritik jag har. I övrigt är detta en ovanlig och rörande stark debut.

Eftersom även ni som inte har tillgång till Mellansveriges många tidningar ska kunna läsa den, klippte jag in den här.

Op al den ting som Gud har gjort

Den här psalmen av Brorson hörde jag en vers av i den nya danska serien Herrens vägar. Den ganska vilsna prästen sjöng den för en man som behövde hans hjälp. Det var lite som en Nattvardsgästerna revisited: En hygglig men förtvivlad präst. Well - resten får ni titta på i TV.

Så här börjar psalmen, och den börjar nu.              

Målning: Peder Mørk Mønsted, 1800-tal.

Op al den ting, som Gud har gjort,
hans herlighed at prise!
Det mindste, han har skabt, er stort
og kan hans magt bevise.

Gik alle konger frem på rad
i deres magt og vælde,
de mægted ej det mindste blad
at sætte på en nælde.


Hela texten, alla verser, finns att läsa på
en textsida som heter Gamle Danske Sange.
(Och i TV-serien spelas prästen av en av
Danmarks absolut bästa skådespeare:
Lars Mikkelsen).