Tänk på något vackert

En målning av Andrew Wyeth som jag inte sett tidigare. Den heter någonting med Pentecost, Pingst alltså. Så här hängde vi näten också när jag var barn och ung.  Den här är nog målad i Maine, där Wyeth hade sitt sommarhus.

Recenserar en ny roman

Men varför skriver man en bok? Är det för att man kan? Erika Scott är en flyhänt författare. Jag tycker om hennes driv, och en viss värme i personskildringarna. Men jag förstår helt ärligt inte behovet av ännu en bok om urban medelklass med radhus och ungar och en obehaglig sjukdom som elementa.

Det ges ut för många romaner av det här slaget: Någon kan skriva och hittar sitt ämne. Men angelägenhetsgraden blir aldrig hetare – vare sig språkligt, intellektuellt eller estetiskt – än det skulle varit om, säg, Erika Scott skrivit ett antal fördjupande artiklar i sina mest engagerande ämnen.

Läs artikeln här i DT, bland andra. 

 Allt man vill ha av en roman är inte att den på smartast möjliga vis kan sätta ihop en historia.

Nationaldagens solnedgång

This is Sweden. Som det målades av Bo Trankell 1973. Hoppas jag får tid och tillfälle att återkomma till honom, en av de bästa, och dolda, målarna i sin generation. Han målade i andra stunder halvt utplånade stämningar. Som minnen någon varit och skrapat på, som något sett i sömnen.
Glöm honom inte, om han mot förmodan skulle dyka upp och få en plats på något länsmuseum. Han dog 2013.

Roman om Hilma af Klint

Jag recenserar en biografisk roman om Hilma af Klint. Svår genre, som det visar sig. Anna Laestadius Larsson har skrivit en 300-sidig historia.

"Jag har all förståelse för författarens vilja att placera den själfulla och individualistiska Hilma i en konkret och konfliktfylld social verklighet. Det behövs. Men problemet är konstnärligt: I vissa kapitel lyfter romanen och får ett organiskt liv, i andra plottras berättelsen sönder av en drift att vara på två ställen samtidigt, i en objektiv berättare, i Hilmas inre liv, i väninnornas små dialoger, i ekonomiska problem, i feministiska synpunkter på tjockmagade herrar och deras förargliga och nedlåtande epitet för kvinnor, hustrur och kvinnliga konstnärer. Omtagningarna är många och bifigurerna rätt ytligt skisserade.

Svårigheterna med en biografisk roman är ju; hur mycket ska man förklara om huvudpersonen, och när ska man lämna en öppning för det ovetbara? I Anna Laestadius Larssons berättarstil blir ämnet på något sätt alltför detaljerat beskrivet. Det lämnar mig, som läsare, med en viss övermättnad."

Böjer sig kulturmedia för klick-journalistiken?

I ett par intressanta små intervjuer i norska tidningen Klasskampen (ja, föralldel, låt inte namnet hindra er) - diskuteras kulturjournalistikens villkor i surfplattornas och klick-nyheternas tid.
Från Aftenpostens Sarah Sørheim till Forlagsredaktør Trygve Riiser Gundersen och Frode Bjerkestrand på Bergens Tidende, hörs samma gånglåt: Även kulturen måste anpassa sig till det nya mediala klimatet.
Som innebär vad? Jo, att kultursidor fångar upp ovanligt lite klick i nättidningarnas räknesystem. Det som fångar är boendebilagor, känslosamma rubriker, sport, mat etc.
I ett lite större perspektiv, som mitt, är det lätt att se att det är materialismen som segrat över kultursidor och kulturbevakning. Näst efter kommer den känslostyrda amygdala-blicken.

Konstig nog, och utan all kritik mot David Lagercrantz, så sammanföll mycket av det nya kulturfältets problematik i dokumentären om honom igår kväll. En man som går fram och tillbaka mellan hem och förlag, skrattar, stressar, gråter och uttrycker sig elegant men också ärligt: Mest om känslor. Om hans egentliga arbetsliv vid skrivbordet sades mycket lite.
Hans bestseller står som nummer 4 i Millenium-trilogin, och ni vet alla vad som hände sen. Massor av kritik, beröm på utländska kultursidor, en David mellan hopp och förtvivlan. Dokumentären producerades av det företag där hans fru har en hög position och i samarbete med hans förlag där Jessika Gedin har en släkting.

Vad är det Göteborgare och Malmöiter brukar säga: I Stockholm ligger hela kulturgänget med varandra, gifter sig, går på fest och skriver om varandra. Väldigt ofta positivt. David Lagercrantz blev ett undantag, en syndabock. Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om att han, och makarna Kepler, Thommy Berggren, Ebba-och-Horace-skilsmässan, med mera sensationellt material ÄR så väl anpassade till den nya klicko-kratin. Lanseringen av Lagercrantz´ Millenium-bok var enorm. En helt utmattad, emotionellt skör författare åkte runt jorden och skrev signaturer och pratade. Han var för övrigt rätt rolig att höra på.
Men samtidigt fick en begåvad författare som Helena Looft kämpa i åratal med sitt förlag för att få ut sin mycket smalare, och vackert skrivna bok; Pappa, vet du vad jag drömde? (På ett annat förlag). Exemplen kan mångfaldigas, och det är inte ointressant när författare vrider om sin karriär till krimi-branschen, eller när en ung poet provocerar med att säga: Jag vill tjäna mycket pengar på mina dikter. Ska hon skriva klick-betes-dikter? Skapa skandaler? Gifta sig, skilja sig, och TALA UT i pressen?

Kultursidorna drog ned på sin bevakning redan för femton år sen, då jag skrev för många av dem. Den lilla tappra TCO-tidningen, med en stor fackförening bakom sig, höll ut lite längre med sin kultursida. I dagsläget finns det inte sällan en mer självständig kulturbevakning på landets medelstora tidningar, än på de riktigt stora, där populärkulturen tar enorm plats.

Problemet är, som alla vet, att prenumerantstocken sjunker hos morgontidningarna, och kvällstidningarna lockar med sina smaskigaste berättelser för betalande läsare. Det somliga kulturredaktörer gör, i alla fall i Norge, är att skapa videos för kulturhändelser: En snutt av en utställning, plus kommentar, en snutt av en dansföreställning. Inget ont i det, om det kan upprätthålla information och intresse för kulturhändelser.
Men kultur är mer än händelser. Kulturbevakningen bör hålla fanan högt, och vi som vill läsa gedigna, genomarbetade, personligt hållna kulturartiklar, och även skriva sådana, måste hålla ut som en förtrupp, och inte låta oss inrangeras som klickväldets eftertrupp. Inte heller bör vi hålla oss alltför väl med de stora städernas korridorfamiljer.



                                               ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Läs för övrigt gärna de olika artiklarna, från norsk kulturhorisont, bara att klicka vidare. "Kulturmediernes knefall"

Trygve Riiser Gundersen:
"Det er ikke slik at anmeldelser skal være forbrukerstoff på lik linje med produkttester av for eksempel yoghurter. Anmeldelser har vært en ekstremt viktig del av hele økologien i kulturfeltet, fordi de gir forlagene mulighet til å produsere bøker, leserne mulighet til å følge med på hva som gis ut og kulturen anledning til å diskutere med seg selv".

Anselm Kiefer - en annan historia

Bra måleri: Anselm Kiefer. Vänta till i höst så kommer ni att förstå honom. Eller åk till Louisiana, där några av hans grejer hänger.

En av de bästa texterna om Marguerite Duras

Tycker jag fortfarande om den här. Möts ni av betalvägg så finns den även här.

Hälsning - stolt kulturskribent.