Jag var ute och gick på gatorna, bland husen som fallit. Jag såg människor som föll omkring mig, mitt på gatan, de föll ihop av sorg. De föll och grät.
Så berättar konstnären Mohamad Ali om sin smärtsamt skadade hemstad Damaskus. Och han berättar om hur hans konst förändrades. Hur han senare inte kunde göra någonting annat än att försöka komma ifrån det outhärdliga livet i Syrien. Han klarade sin färd genom Turkiet, till Grekland och upp genom Europa. Nu bor han i Sverige med sin hustru, galleristen Abir Boukhari, och deras lilla barn.
Hans historia är av det slaget man måste få höra för att inte allt om Syrien bara ska klibba ihop sig till en evighetsrulle av sorg, smärta, terrorism, bomber och förstörelse. Han blir en person, en särskild, en som inte är främmande, inte dold i en massa av odefinierbara vidrigheter.
Karine Mannerfelt har gjort en av de bästa intervjuer jag hört på länge. Allvarsam, och utan rädsla för det mest grundläggande i våra liv; tillit, förståelse, respekt, tolerans, medkänsla.
No no no, for Heavens sake, for my best friends, for aunt Augustas, for the little bastard thiefs of Liverpool train station, for the little old ladies with their pigeons in Kensington Gardens, for the gypsies in the fields and the romani outside the stores in Stockholm.
No thanks, I dont want it darker, not in Palestine, not in Aleppo, not in the kindergartens where weirdos do sex with children, no I don´t want it darker in Homs or in Bagdad, I don´t want the brigades of hunger and the falanges of ISIS sadists to meet under the darkest of heavens.
No and no, and I know, thats not what you meant. You meant you want it darker, because you were on your way to the darkness, and you saw, straight like a child into the melancholy heart, the sum of darkness aorund us, and the special forces of brutal politics who wanted it even darker. And that´s what your last heavy song is about. It´s not about nihilism. Anyway - not yours.
You were just making yourself ready. Without hallelujah. Just a straight stare into the dark.
Hineni. Hineni.
I'm ready, my lord
"Han är så peko", sa min ungdomsvän. Och hade kanske rätt att säga det, eftersom han stammar ur delvis samma judiska kultur som Leonard Cohen. Med det menade han inte, vilket jag lätt kunde höra, att han föraktade Cohen, utan bara att påminna mig - gammal Cohenfan - om hans mindre coola sidor; det där att han kan vara en smula svulstig - med sina avalanches, som han "stepped into" och sin image av oåtkomlig poet i sitt torn:
There were lots of invitations
And I know you sent me some
But I was waiting
For the miracle, for the miracle to come,
En av de låtar som jag för övrigt älskar allra mest. Därför att den svär sig fri från plikter och påbud och med stora varma, nästan sakrala, kliv ger oss en stegrad ballad om passion, om längtan efter det en gång upplevda mysteriet, om en kärlek som alltid finns, på trots av ett avstånd. På trots av den torra skapande nödvändigheten.
När jag flyttade från Linköping, där jag bott i tolv år, tillbaka till Stockholm, var det första jag gjorde att gå på en Cohen-konsert. Som att rycka något tillbaka ur min ungdom. Detta var 88, och första gången jag hörde Cohen måste ha varit 68, då jag och min sambo fick hans första LP i present av en vän.
1988 i Stockholms konserthus var Leonard Cohen i utmärkt form. Han hade ju alltid den fördelen, framför t.ex. Dylan, att han egentligen aldrig gjorde några dåliga konserter. Han var så ut i fingerspetsarna yrkesman, elegant, disciplinerad. Det var en vidunderlig konsert; med Take this waltz, If it be your will, Tower of song, Dance me to the end of love, och Stranger song.
I told you when I came I was a stranger
I told you when I came I was a stranger
Och:
It´s you my love, you who are the stranger.
Hans sånger är både storartade och elementära; om man med elementa menar sex och religion, längtan och askes, en vilja till godhet och ett obändigt behov att vara fri. Som i Bird on the wire (en av hans sämre sånger). Att han dessutom kom ut med ett nytt album på högsta nivå, strax innan han dog, är som en del av hans mystiska tumme med ödet.
Och även nu - när jag är för gammal för att ha idoler, har Cohen en utvald plats i mitt hjärta och mitt musiska liv. Många av hans sånger tycks beskriva exakt min egen position i perioder av passionerad kärlek, eller ensamhet, eller frihetsdrift, eller dagar på en grekisk ö, eller ödmjukheten inför något större än man själv.
If it be your will
If there is a choice
Let the rivers fill
Let the hills rejoice
Let your mercy spill
On all these burning hearts in hell
If it be your will
To make us well
Så jag tänker med ömhet på vad en musiker kan betyda, en ensam och kompad artist, som med sin djupa röst har sjungit för oss i åratal om mänskliga ting och drömmar, om hjärta och smärta och tvivel och självironi. En onyttig sate. Som dog ett par dagar innan en nyttig jävla idiot som Trump blev vald till president i USA.
Så - låt oss minnas The miracle to come. Vi lär behöva det.
Ja, för det är väl det; när en rasist och skrävlare med sympatisörer i Ku Klux Klan snart ska få flytta in i vita huset, och fortsätta sina grandiost narcissistiska idiot-tolkningar av världen och politiken.
Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.
Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.
Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.
Maurice Duruflés Requiem. Tack svenska kyrkans alla musikaliska själar. Så vackert, så hänförande, så väl utfört av de många entusiasterna i orkester, kör och solon.
Nigel Farage, the leader of the UK Independence Party, has openly campaigned for Trump,
even appearing in a “spin room” to plug the Republican nominee after
one of his debates with Hillary Clinton. Geert Wilders, the xenophobic
Dutch politician, showed up
at the Republican National Convention, where instead of observing, as a
Dutch Christian Democrat would have done, he agitated on behalf of
Trump, too. All of the populist parties and newspapers use the
narratives put out by Sputnik, the Russian news service that serves as an endless source of conspiracy theories and fake news. This week, a fake account
of a refugee in Austria acquitted of raping a child — originally
broadcast on Russian state TV — was repeated by Russian President
Vladimir Putin and then across Europe, including (again) in the Daily Mail.
Kommer ut på gatan och fryser till. Löven är fallna och redan bruna. Grått ljus rinner mellan husen och sprider en känsla av förstelning. Jag drar på mig kapuschongen och börjar gå. För det är ju så man gör, man kommer igenom det. Det ena och det andra. En vägg av kyla, ett ljus som slocknar, månen i nedan, stora säckar med renoveringsmaterial från banklånekundernas konstanta ombyggnationer.
Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.
En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.
Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.
Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.
