Thomas Tidholm - ur nya boken

34 grader kallt. En räv har skrikit
i mörkret hela denna natt
och ibland med svar från ännu en som mera ynkar
Det är bara ett bevis att ingen vet
vad som händer där ute
och att det angår ingen


_ _ _ _ _ _ _

Detta bara ytterst lite ur en bok som heter Hilding Kvists minnen
och kan sägas vara en metabiografi från en gamsvensk man
någonstans där ute i skogarna. Kanske Thomas Tidholms bästa,
för att han väver ihop så många delar av sin särart: Känslan
för det bortomsliga Sverige, en tid före moderniteten,
en ensamhet som är allas, en medkänsla som nu gått ner sig
i skorna hos den allra ensligaste trista mannen, som dessutom
har problem med fruntimren. Humor och en ton så resignerad
som ett litet regnväder ingen bryr sig om.
Ska återkomma om denna bok.

Bach - nästan det vackraste jag vet

Kristian Lundberg - Yarden

Hur många amerikanska filmer har man inte sett, där ett förföriskt moment är en inflygning över New York? Skyskrapornas skulpturala rum är något man aldrig tröttnar på. Ola Billgren gjorde till och med en målning – en mycket bra sådan – av en inflygning över New York nattetid. Den stämde med 80-talet – när konsten blev marketwise och ett flyg till New York var obligatoriskt för varje större konstnärligt projekt.

Låt oss flyga hem igen, och zooma in kameran på en annan etnografisk yta; hamnen i Malmö, närmare bestämt Yarden, där författaren Kristian Lundberg arbetade under ett år när fattigdomen tvingade honom att kroppsarbeta för att klara livhanken. Där är det inte så vackert. Det är snö och slask och isiga bilrutor, och ett antal karlar som packar tunga paket, parkerar om bilar, fryser i helvetet att med våta kläder, i hård vind tvätta bilar utomhus om vintern. Det är år 2008 i Sverige, det är inte coolt, det är nedskärningstider, och att vara kulturarbetare innebär att man kan riskera att hamna på en ekonomisk botten, under perioder när kultursidorna knappar in och stipendierna uteblir. På denna botten konfronteras Kristian Lundberg också med sin egen skuggsida, depressionen, och med svåra barndomsförhållanden som tryckt sig in i hans jag, för alltid.

Om sjuttiotalets rapportböcker kunde bli lite överpräktiga i sin politiska förträfflighet så är Lundbergs bok i stället poetisk; en smärtsamt svart och medlidsam skrift om ett läge som han inte valt, och ingen av hans arbetskamrater heller. Det handlar om ett nödvändighetsjobb, om att sälja sin kroppskraft. Författaren går hem, alltid lika trött, hämtar sin son, äter, sover, och låter själen, dvs skrivandet, få sitt en timme på morgonen mellan fem och sex.

Jag vet knappt varför jag tycker så mycket om den här boken, men det handlar inte bara om att författaren och jag är arga på samma saker. Det är snarare hans öppenhet, den där stilla och berörda rösten, som med lågintensiva omtagningar och starka bilder blottar klyftan mellan det tjusiga kavata Sverige, och det som finns där bakom: De som är utanför, jobbar utan erkännande, många av dem invandrare. De som står bakom kulissen och fryser och knappt kan hämta andan mellan dag och nästa dag, för att de ingenting äger och inget hem har i den nya sköna småkapitalismens inbilska samhälle.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo-stipendiet på 310.000 kronor för sin bok. Han slipper frysa och förnedras, och kan skriva mycket mer än en timme på morgonen. Men själva platsen han beskriver, och människorna där, ska växa i läsarens minne, som en bild av ett Sverige där pengarna tagit över alla värden, där hundratusentals människor arbetar på otrygga villkor i branscher som skiter i arbetsrätt och företagsmoral, där det enda mänskliga hoppet är små öar av vänskaplig lojalitet. Och så själva konsten då. Den som man genom hela boken vet att Kristian Lundberg ska tillbaka till. Men inte de andra.

”Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en sorts dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skall sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsräkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: Det är så mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som är i det närmaste ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.
Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.
Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har varandra, inte du, inte jag, bara vi.
Klasskamp.
Får man inte ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett så diffust begrepp som klasskamp?
Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.
Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.
Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.
Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningen måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag gör det möjligt att avskeda fast anställd personal och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig."

Kristian Lundberg, Yarden, Symposion 2009.
(min kursivering.)
Republicerar den här texten med anledning av att Lundbergs bok gått som pjäs i radio. Så även ikväll 1.3.15. Här är länken. Men radioteatern överträffar inte romanen, kan jag säga.

Februarivår

Och nu - kom ljuset tillbaka. Jag tränar så jag får ont, går ut i närmsta trädgård, och hittar den här: Utslagen trollhassel som lyser limegrönt mot blanka gråisen. Där står jag en stund och andas ut. Färgen sjunker in. Bofinken hörs.

Men för att komma dit måste jag passera tretton isgator, en snöbacke, tre leriga stigar, en vattensjuk grässlänt och en blåsig bro. Kampen för tillvaron: för somliga av oss kampen för det vackra.

Jag i Obs - om Rilkes brev

Imorgon Måndag deltar jag i OBS kulturkvarten 
med en text om Rilke och hans "Briefe an eine Junge Frau".       

Sändningstid: 13.20 i P 1. 

Sänds även kl. 20.45 och kl. 00.45. 

Foto t.v.

Rainer Maria Rilke omkring 1920,
vid Château de Muzot, i Schweiz, 
där han tillbringade sina sista år och skrev 
Duinoelegierna, Sonetterna till Orfeus, 
och - Briefe an eine Junge Frau.   

Det blev bra. Här är länken: 
OBS 16.2.15

Louise Bourgeois på Moderna Muséet

Ett av konstens verkliga genier i modern tid, Louise Bourgeois, har en utställning på Moderna Muséet. detta gör mig mycket glad. Men jag har inte sett utställningen än, bara noterat att det är massor med grejer hon gjort sedan den stora utställningen på Kulturhuset för ca tio år sen.

Som en liten påminnelse kopierar jag en text från 2009, när hon ställdes ut på ett galleri, den gången i mycket liten skala. Återkommer såklart när jag sett den nya utställningen.

Louise Bourgeois; firmamärke/fascination 

 

En gammal hopskrynklad, mycket egensinnig kvinna. Hon ser ut som en mumifierad tioåring, med en fyraårings envishet.

Om jag nu skrev om en manlig konstnär skulle jag inte inleda så, säger ni?
Jo. Om han var lika gammal, och lika envis som Bourgeois, skulle det genast uppta mitt intresse.

Jag är intresserad av hur den gamle, aningen impotente Picasso slösade erotiska teckningar på sin ateljévägg.
Eller av hur den skruttige gamle Bergman envist vandrar iväg utmed stranden, in i en allt större ensamhet.
Jag är intresserad av att Louise Bourgeois inte är fullt så ensam som Bergman, trots att hon är lika enstörig. Hon har en manlig assistent, mycket yngre, som bistår henne på olika sätt.

Jag är intresserad av dessa olika liv, olika alla de liv som nu predikas av kulturansvariga att konstnärer ska leva: Att de ska vara entreprenörer, duktiga på Excel, marknadsföring, striptease, mingel, maskhållning, matlagning, deckargåtor, och de ska kunna ställa sig in hos sponsorer och företagsanalytiker. Kreativa företagsyuppisar, det är vad man vill ha.

I det läget blir de mycket intressant med dessa gamla omöjliga konstnärer; de med envis integritet, och stort ensamhetsbehov.

Så jag fortsätter att gilla Louise Bourgeois; en av de få konstnärer som en gång fick mig att resa in en dag från kusten, för att se hennes utställning på Kulturhuset. Den med den svarta jättespindeln man kunde gå in under, den med de fångna rummen, och de tynande phallosarna.

Men den nya utställningen på Galleri Andersson/Sandström, lämnar inget djupt avtryck. Den är skissartad; bilderna lever av det omedelbara anslaget; blöt färg på tyg, några få motiv som upprepas: Modern med enorma bröst, fostret i livmodern, en man med kvinnliga former. Bourgeois säger själv att hon fortsätter att bearbeta barndomen, modern, graviditeten. Hon gör det enkelt, kalligrafiskt, utan sentimentalitet. Men jag kommer inte undan den vanliga frågan: Om hon nu inte var ett så stort firmanamn; skulle man tycka att denna konst var värd att flygas över hit?

Finns det inte X antal konstnärer som gör minst lika intressanta saker, utan att skeppas hit och dit över haven?
Den frågan leder ingen vart som bekant. Men den är värd att ställas. Särskilt i tider när kulturministern manar fram bilden av konstnären som sin egen PR-firma, konsultbyrå, revisor och interaktiv fondförvaltare. Ska alla gå the way of Wall Street? I så fall vet jag åtminstone ett par svenska konstnärer som redan gjort det, utan att det därvid blir mer "kvalitativ" konst.

Men om alla ska göra en kall Andy Warhol-show, skulle jag gärna se lite mer av the way of Bob Dylan; Han som efter tio minuter i samma rum som den mediekåte Warhol reste sig och gick. På vägen ut snodde han ett konstverk av Warhol. Som tack för visiten. Andy hade ingen chans att sno tillbaks den.

Ovan MAMAN (spindeln) utanför Moderna Muséet. Nedan Louise Bourgeois, ålderslös.

När Snålheten gifter sig med Girigheten

Hörde idag en känd svensk författare tala i radio om sin snålhet. Det kan tyckas modigt. Men exemplen han gav var så fjuttiga att man häpnar. Han retar sig på folk som säger "vi delar notan jämnt". Han retar sig på folk som inte har bil och körkort, men gärna ber en vän om hjälp ifall de behöver flytta en möbel. Big deal, baby. Exemplen på hans egen snålhet var inte hälften så obehagliga som hans dömande ton mot "sköna typer" som inte funkar lika gnet-ekonomiskt som han själv. Okej, om karln var fattig. Men han har det bra ställt.

Jag råkar veta att samma mänska har en en fru, som sitter och glanar efter att få ärva ett hus på Gotland, som hon inte har någon annan förbindelse med än att hennes pappa bodde där ett tag med den nya hustrun som ägde huset. Hon vill alltså vara med och ärva ett hus som hennes pappa bebott tämligen gratis under en tid.

Något liknande har jag hört om från en vän: En ingift som alltid bott gratis i familjens sommarhus, som sommar efter sommar brukat allting utan utgifter, tar bra betalt när ett tak ska renoveras över det rum där hans dotter bott i alla år. Han tar betalt - för han är skild. Att han och hans dotter bott 25 år på detta ställe bekommer honom inte. Han gick länge in och ut i huset utan att betala en krona. Inte heller hans nu vuxna dotter betalar ett öre, trots god inkomst. Hennes mamma är det som år ut och år in bekostar dessa gnetar. En annan släkting har betalat 60.000 i hyra, på ett hus som aldrig delats lika.

Tre exempel på när snålheten gifter sig med girigheten. Och jag har alls inget emot att nämna ett till. En familj som gick runt hos sin döende far och sneglade på lådor och papper, försäkringar och arv. Som mitt uppe i hans sista tid tog ifrån hans tidigare fru, allt vad de kunde komma över. De var inte heller fattiga. De var giriga och snåla. Möjligen kan man återigen börja snacka om något i barndomen, något analt, eller brist på amning. En osäkerhet som alltid vill ha mer. Men - va fan - alla har haft en barndom, och alla beter sig inte som skit.

Min mormor brukade säga att det är de fattiga som är generösa mot de fattiga. Kan så vara. Det skulle inte förvåna mig om människor som själva erfarit vad det är att voja sig för pengar, kan vara mer generösa mot den romska kvinnan vid affären, än de som trippar förbi i minkpäls.

Ingen av oss vill ständigt ge. Man måste också få. Det är självklart. Men att vissa människor inte bara är snåla, utan dessutom vill suga ut det som inte tillkommer dem, är rätt avskyvärt.
Småsnåla kan däremot alla vara. Om jag ger romerna femti spänn i veckan, så ger jag inte en tjuga till. Om jag har magert i min egen kassa så köper jag inte en flaska whisky till födelsedagsbarnet utan en bukett pioner. Om jag spar till en resa kan jag va snål även mot mig själv, ingen  dyr dunjacka i vinter heller. Men det där är småskit, jämfört med folk som vid arvstvister förstör släktband och släktkärlek. Var börjar skiten? Inte sällan med en ingift krake, som vill ha mer. Ibland med en förälder som har lika uppenbara kontrollproblem som författaren ovan. Gnet on!

                                          

 

Nästa vecka går Söndagens Predikan igång på Högmodet. Om vi orkar, Acedia.