Man Ray Missförstådd

Man Ray, Misunderstood, 1938

Är inte den här bilden ovan alldeles oemotståndlig? Vadå missförstådd? Är inte alla konstnärer/författare missförstådda, sedda över axeln, molande i sin bittersöta genialitet? Men tidens tand läker alla sår. Och Man Ray ställs ut på Millesgården i Stockholm t.o.m. 8:e juni. Vi ska gå och se och berätta mer. Här nedan Man Ray och en annan man som ser lika coco banana ut: Salvador Dali.

Paris, 1934

Pete Seeger i god form

Efter Pete Seegers död har man här och var hört lite för mycket av och om hans mest utdaterade låt: Little Boxes. Men häromdan hörde jag i radio, tack vare Kalejdoskop och Emeli Jeremias, den här låten - som förklarar en del av Seegers betydelse som sångare. Budskapet är rakt: Anti-war.  Det totala kriget USA förde i Vietnam varade i tjugo år. Det dödade minst 1.700.000 människor, varav 59.000 var amerikaner. Seegers sång kopplar förbrytelserna i Vietnam till krigsdomstolen i Nürnberg.

Musiken och kompet och framförandet är som gjort för en tidig efterföljare, Bob Dylan. Snarlik den mycket längre låten "A hard rain´s a gonna fall", också den anti-war. Det finns en sann förtvivlan i det det här. Hur skulle det annars låta. Texten till Dylans låt finns här. Året är 1963, det år vi började lyssna på honom. Och här finns en inspelning. Rätt sorts aggression sitter!

And a little love goes a long way. 

Skammen i vården

Skam går på torra land idag igen; när vi får veta att unga kvinnors förlossningar påskyndas så att de allt oftare får sprickor i underlivet. Än en gång har casha-in-sjukvården misslyckats och det är dags för alla partier att inse det. Just i det här fallet gäller det en allvarsam kvinnofråga. Men lika ofta en barnfråga, en äldrefråga, en skolfråga. Är vi tillräckligt trötta på de här rapporterna nu för att helt avstyra riskkapitalvård som äter skattepengar som borde gå till något bättre än skatteparadis? Och därmed slussa tillbaka skattepengar där de behövs? Bland annat i förlossningsvården. För att förtydliga: Graviditet och förlossning är ingen sjukdom, om man inte gör det till det.

Om vi levat i början av 1900-talet hade riskkapitalet placerat sina pengar i vapenindustrin. Men vi har inte så många krig i Europa idag. Så man placerar i sjukhus, skolor, vårdhem. Hur naiv måste man vara för att tro att etiken i dessa företag passar för vården? Ett av de större har lagt under sig en hel del av mammografi-verksamheten i Norden. Bara att casha in. Alla ska ha mammografi. Money makes the world go around. (Minelli &Grey)

Jag har själv erfarenhet av aktieägare-sjukhus. Allt skulle gå som på löpande band, en stor magundersökning som gör mera ont ju mer bråttom man har. När jag reste mig upp för att klä på mig rann det vatten ur mig. Fick resa hem med blöta underbyxor och långbyxor, vågade inte ta en taxi eftersom jag var kräkfärdig. Fick en ursäkt av läkaren i stil med den vanliga kommunikationsideologin. "Oj, där gjorde vi visst lite fel".  Jag skulle föredra att de lät folk gå hem med torra byxor i stället för att tänka på sina ägare, och skattesmita till Cayman Islands. Vad kostar det?

Men take a look on the bright side of Life. Nu kommer ljuset. Idag såg jag två doppingar som putsade fjäder vid badplatsen. Ljuvligt. Hörde en envis och stark bofink, samt koltrastens drill för första gången i år. På Torö, söder om Stockholm, kan man möta mindre sångsvanar. Om man är så lagd. 

Äldreomsorg eller Rikemansborg?

Skam går på torra land, tänker jag, efter att ha sett reportaget om hur hemtjänstpersonal i Västerås inte ens hinner hälsa på de gamla, hur deras löner skurits ner till förmån för en omänsklig logistik. 3 min för goddag till Alma borttaget. Varje städmoment pressat till det yttersta. Till förmån för vad?

Ja, bland annat till förmån för att de mycket rika, i sina borgliknande villor i Djursholm och sina paradvåningar på Strandvägen, ska få fyra av sina åtta rum städade av skattebetalare. Borgs politik för borgare i Rikemansborgar. Det är nästan en för bra associationskedja. Men den är sann.

Den som lider av sjukdom eller ålder ska prövas och omprövas i ett system som tar allt mer tid från gamla och sjuka. Den som vill få åtta rum städade till priset av fyra tarvar ingen prövning. Det är samhällsekonomi, bästa läsare. Tänk grundligt på det innan ni bestämmer vad ni ska rösta på nästa gång.

Jag är inte här för att presentera siffrorna. Det kan man hitta på andra ställen. Ekonomi-och-politik-bloggar och tidningar. Men jag fattar inte vilka som vill leva i ett samhälle där busschaufförens, lärarens, sjuksköterskans och veterinärens skatter ska betala för de redan rikas villastädningar. Sjukt! En idé av storborgare för storborgare. Själv är jag inte ens småborgerlig. Men jag vill - som alla andra - ha den äldreomsorg jag behöver när det är dags. Utan en regering som sneglar på sina kompisars lyxbehov i Täby, Danderyd, Lidingö och Östermalm.

Och ska vi snacka entreprenörer och småföretagande, vilket alliansen älskar mest i världen, och snart nog gör även Löfvén det - då kan vi prata om en kedja av goda firmor och god arbetsetik för den vård och omsorg Sverige behöver framöver. Vi har fått nog av rofferiet från de små till de stora.

----------------------------------------------

Här en kort krönika av Lena Sommestad som tangerar inlägget ovan.Och här en krönika av Torun Carrfors om hemtjänst som en jämlikhetsfråga.

Herakleitos

Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.

Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.

Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.

Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.


(Fragment, Herakleitos).

Joyce Carol Oates igen

Börjar läsa Joyce Carol Oates igen. Det var vi som var Mulvaneys.
Blir inte klok på den här författaren, som jag instinktivt tycker om, för hennes hållning, till människor och samhälle och känslornas vågspel. Hon är bra. Men riktigt dålig också.

Nu ska hon porträttera den här familjen. Och hon lägger minst fyra, fem inledande kapitel på att "levandegöra" (som det heter) deras omgivningar; platsen, gården, träden, släkten, individers förgreningar. Det är som om hon tror att vi kan se deras topografiska karta. Jag ser inte den. För jag har så bråttom. Lika bråttom som jag tycker att hon har, när hon pladdrar på om familjens alla detaljer. Mammans intresse för antikviteter, djuren runt omkring dem, hundarna, hur det ser ut i trappen, att det inte är riktigt rent. Allt det där som kan skapa en atmosfär. Och gör det också. Men det är för mycket. Hon vill ge oss det myller, som de flesta större familjer lever i, men hon gör det en smula mekaniskt: Så här går det till, liksom. Myllrandet.

Ändå respekterar jag henne: Att hennes karaktärer och deras spelplan så ofta påminner om klassiska tragedier; Någon blir utsatt för något som förstör allt omkring dem. Här är det en ung syster som blir våldtagen. Oates ser människan i nätet av omständigheternas makt, och därmed också samhällets makt. Och jag vet förstås redan nu hur åt helvete det kommer att gå för Mulvaneys. Men jag ska läsa mig fram till punkten där de kanske tar sig samman igen, hittar en utgång.

Joyce Carol Oates är - i motsats till mycket amerikansk kultlitteratur - en moralisk författare. Hon har en kompassros. Men jag konstaterar om igen hur ojämn hon är. Den briljanta svarta komiken i Vad jag levde för samsas med Svart flicka, vit flicka, medioker, och den präktiga Marilynboken, som aldrig betog mig, och den sorgsna kyliga Gör med mig vad du vill, och så vidare. Man förstår att Nobelpriset är out of reach. Men grejen är; det spelar ingen roll, när en författare har en kärna man tror på. Visst önskar jag ofta att hon var mindre pratig, det har jag önskat mig med Doris Lessing också, ingen av dem är minimalister, och de är inte heller så skickliga på att skapa ett vitalt flöde, som tex Henry Miller var, eller Norman Mailer, not to mention Virginia Woolf. Men de har en kvinnlig erfarenhet, en blick, ett djup - som inte finns hos många andra - och de speglar en tid, en historisk-social mentalitet, med träffsäker skärpa.

Således - jag vet hundra författare som har en coolare stil än Oates - men har de lika mycket att berätta, är de lika brinnande i anden? Vet inte. Men jag önskar att hon strök lite mer, och skrev aningens mindre bullrigt. Kanske har hon bara lite för lätt för sig.

Rymdens ros - Valentinernebulosan

Ett av tusen gigantiska och sublima rymdfenomen; den här nebulosan kallas av några mer romantiska astronomer för Valentinerrose. Se mer här. Jag har den som bakgrund på min laptop, och i motsats till alla mina vackra naturbilder från fjäll, hav och öar, så får inte den här bilden mig att längta någonstans. Jag är ju redan där - ute. Vi alla - är där. Nedan en mer "hemtam" galax, som inte är så dum den heller.

Man får tacka NASA och Hubbleteleskopet för mycket. Men det var nog tur att jag inte blev astronom; vet inte om jag någonsin gått hem för att äta, städa, skriva, dansa, måla - då. Jag tycker om den stora världen, och den lilla i den. Och i samband med det vill jag länka till en text som Bengt O. skrev om Harry Martinsson, mer specifikt om Aniara. En kritik av kritiken. Som ju ibland har alldeles för små perspektiv.

-----------------------------------------------------------------------------------

Credit to: T.A. Rector (University of Alaska Anchorage) and H. Schweiker (WIYN and NOAO/AURA/NSF) för bilden av Valentinernebulosan.