Mannen som är Gud

Jag vet inte om jag har rätt i det här, man kan bara gissa - eller tro. Men den här mannen måste vara Gud. Han har visa ögon, grått hår, en lugn och samlad stil, medmänsklighet, koncentration, humor. Han räddar liv.

Han heter Edward Kiely och är kirurg på Great Ormond Street Hospitals barnavdelning i London, där han bland annat lyckosamt särat på två siamesiska tvillingar "their lives were never in danger", och opererat mängder med svåra cancerfall. Han går in och ut i samtalen med människor på det sätt jag föreställer mig att Gud gör; kortfattat, koncist, inget svammel, ingen sentimentalitet, djupt allvar och medkänsla.

Om man råkar ha en dag när man mist hoppet om mänskligheten, och ser utvecklingen gå tillbaka till apstadiet och den ohöljda vulgaritetens egenintresse, så kan man dämpa sin dystopi genom att höra på den här mannen, i arbete.

BBC filmade honom, och andra i hans team, i en serie om Great Ormonds Street Hospital 2010. Jag såg den då, men såg om den nu igen. Gud har inte blivit en dag äldre. Fast han är en bra bit över 70 nu. Och precis som alla som älskar sitt arbete och/eller har ett kall, fortsätter han så länge handen inte darrar. Nu vet vi vad som är Medicinmannens mening: Barmhärtighet och intelligens. Note to Fascistoida Samlingspartiet: Det är till detta och liknande miljonerna bör gå, inte till Arenor och skattesänkningar för de redan rika. Gud håller med mig. Reprisen om Great Ormond Street Hospital kan ni se här. Fler avsnitt följer.

Motsatsen: I Sverige 2014 placerar man barn i fosterhem, utan insyn, på grund av Marknadsaktörernas behov av att tjäna miljoner på utsatta barn. Ingen kontroll, ingen kompetens, bara små barn som forslas in i ovissa omständigheter, och hanteras som styckegods av privata firmor. Hur fult kan det bli innan vi motar helvetet i grind?
 

Kinesisk erotisk poesi (2)

Between the sheets

One was languid and newly aroused,                                              
The other was fire and bursting with passion.
She was parched firewood to his heat,
Drenched in his lightning, a firestorm kindled in
         her body.
For the neighbors´ears they cared not a jot,
Happily secure behind locked doors.
What need for go-betweens and ceremony
Now flesh to flesh was joined?
Like water to a thirsty traveler, their release;
Their love-game ended, a dead soul was reborn.



Ling Mengchu (1580-1644)
Övers: John Scott and Graham Martin

Tidigare inlägg här.

Bild: Tecknet för eld. 

 

Arvstvist som serie

Ny svensk serie "Tjockare än vatten" , går på måndagar. Jag såg första avsnittet och tyckte att där fanns en viss puls, en dokumentärisk snabbhet, och tillräckligt komplicerade dramatiska vändningar. Andra avsnittet var so-so, eftersom det handlade mycket om att lägga ut nycklarna till familjära celler där problem uppstår eller har uppstått. Man anar hur familjeproblem repriseras. Någon dör, någon sviker, någon tar kontroll över arvet, någon är mer girig än de andra. Somliga har inget samvete alls. Här och var finns en liten psykopat som njuter av att ta makten. Arv är sällan rättvisemärkta. Men märkta är de. 

Det är något sorgligt med att släktblod, ”tjockare än vatten”, alltid förmår att fascinera. Det är som all världens freudianska Oidipuskomplex, syskonavund, manipulationer och kompensatoriska habegär, florerar som bäst i familjer, och – förstås – maffiafamiljer. Det finns alltid någon som tänkt ut i förväg vad som bör göras, för en själv eller för barnen, och det blir väldigt ofta fel. Det finns alltid någon som kastat snikna blickar på den gemensamma egendomen; kusiner som vill driva ut andra kusiner, ingifta släktingar som aldrig gjort annat än skott sig på en familj. 

Så ynkligt, så sorgligt, och så gammalt som Moliéres Den Girige, Köpmannen i Venedig eller brödrakampen i Lång dags färd mot natt. Inte för att jag jämför ”Tjockare än vatten” med O´Neill. Inte i närheten. Men den här serien är ändå tillräcklig bra för att hålla intresset vid liv. Så även skådespelarna. Tredje avsnittet nu på måndag.

Hjälp: Dator med dålig prestanda

Vänner, läsare, ingenjörer, IT-killar, kollaboratörer, meditatörer, vintersportare, orienterare, vinkännare, multimediakonstnärer, tekniker (inte minst): VAD GÖR MAN när man ideligen får upp budskapet "Din dators prestanda är dålig" ???

Jag får upp det flera gånger om dagen och vågar inte klicka på någonting. Har försökt rensa datorn på onödigt material och gamla cookies. Och enligt datorns egen uppgift har jag gott om utrymme kvar. Så vad är problemet?

Svara den som kan! Inte den som gissar. Hej!

(Bild: Salvador Dali)

Nymfomanist, va trist!

Jaha ja. Så har Lars von Triers stora "epos" om sexualiteten nått ut i Europa. Reaktionerna har varit skilda, från: Nejhuochuschanemej (omodernt), till: Det är ju så där sexualiteten är liksom, (modernt).
Kerstin Gezelius i DN - för övrigt en utmärkt filmkritiker - hör till försvararna, men som vanligt blandar hon in sina egna sexuella preferenser i tolkningen av den hårt arbetande nymfomanen: "Joe följer varje sexuell impuls direkt, innan den hinner förgiftas eller förskönas av någon längtan, nostalgi eller romantik. Hon köper grisen i säcken utan att tveka. Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den – utan för vad hon kan upptäcka om sig själv".

"Köpa grisen i säcken" - och "vara beredd att dö för den", är en rätt kontaminerad liknelse och låter i mina öron som självdestruktion på sexuell nivå. Triers film tycks också (jag har inte sett den än) mer handla om lidande än om lust. En pornografisk besatthet som kan ha föresvävat Mauriac när han skrev: "Människan är korsfäst på sin sexualitet". Det tror jag egentligen är von Triers röda tråd, kanske rentav grisen i säcken, som han brukar plocka fram: En mytologisering av det moderna levernet, där sexualiteten blivit ersatz för religion, och kräver både ritualisering och offer.

Joe, nymfomanen i hans film, är beredd att offra allt för en sorts superorgasm hon längtat efter sen tolv års ålder. Även det verkar synonymt med frälsning, omvändelse, extas. För denna frälsning går hon ut hårt, jobbar som en slav, underkastar sig alla möjliga sexuella hårdheter, som mixar adrenalinkickar, riskbeteende och hardcoresex till en riktigt häftig drog.

Jag ska inte moralisera vare sig över filmen eller huvudpersonens beteende. Men inte heller idealisera, det vore befängt. Ingen kommer hem till en gammal man för att vila ut med en kropp full av blåmärken, som sas har förverkligat sig själv. I filmen går Joe i gruppterapi och lär sig kalla sin nymfomani för sexmissbruk. Men de intressanta teman som von Trier väver in i glappet mellan själ och kropp, mellan medvetande och dragningen till medvetslöshet, mellan klarheten och skiten, är nog så allmänmänskliga. Skulle jag tro.

Själv har jag den erfarenheten att orgasmer och allt annat är bäst med den man älskar. Men jag har haft en bekant som inte kunnat låta en karl gå förbi huset, utan att...och jag har undrat hur hon tar det. Efteråt. Är det som det där tomma hålet som måste ha en till och en till, men vars tomhet aldrig fylls - som i filmen?

Nu är det här förstås vare sig en feministisk eller allvetande film, men mer av svarta djup och filosofiska reflexioner, har jag fattat. Jag ska se den, men skulle gärna avstå den andra halvan, som innehåller det som finns på internet. Och vad beträffar diskussionen, med exemplet Gezelius ovan, kan man undra över motsättningen mellan sexuellt riskbeteende och feministiska sexkontrakt. Komplicerat. "Om det finns ett drag av skräck är det aldrig för männen, för våld eller övergrepp – har man valt sin väg fullt ut är man också beredd att dö för den".

Det finns förstås ingen gyllene medelväg i sexualiteten. Men drugaddicts, sexaddicts - they all go, "not with a bang, but a whimper". Och det gör förstås vi andra med, tids nog.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


Citatet ur T.S. Eliots The hollow men.
Länk till Gezelius i DN.
Mer om von Trier, Antichrist, här på min blogg.

Still in love with Paul Desmond

Mer av bästa sortens jazz; som sjunger milt, ofta melankoliskt. Geniala fraseringar som följer andningen och gör altsaxen till ett av de mest sensuella instrumenten. I rätt händer.





 

Har varit ute och gått i dimman. Isen som låg för en vecka sen, nu sjunken, ovanpå ligger en månstensfärgad vattenyta som speglar skogshöjderna. Vackert. Nu åter till mitt pensum; skriva 3 timmar. Paul Desmond i öronen när jag pausar. Das ewig Männliche zieht uns an.
Någon skrev på en jazz-site att enda felet med Paul Desmond är att hans solon ofta var för korta. Håller med. Det fanns en blyghet hos den här mannen - märker man på videoinspelningar - som kanske bara gjorde honom än mer älskvärd. I alla fall, han kan konsten att hålla igen. Länkar till en omistlig inspelning av Take Ten, med Jim Hall quartet.

Lite skoj för er andra

Med gamla riktigt bra dixieland-musiker. Notera Mezz Mezzrov på klarinett. Blues in disguise. Ha så kul! Medan jag går i kyrkan och hör på Benjamin Britten. A Ceremony of Carols. Fint det med.



Och här en liten del av det jag hörde idag, till min fröjd, med St Matteus ungdomskör. Inspelningen nedan med gosskör från Novgorod.