Raderna: Elfride Jelinek

I backarna tumlar de om. Liftarna släpar sin vattentätt fraktade last, belastad även av naturens vindstötar, insvetsad i ett plasthölje, uppåt över det hårt skidmanglade landskapet. Ja, fruktansvärt tycks landet ha utvecklats under skidorna, där det ursprungligen var varierat eller helt enkelt bara fårat. Snökanonerna spyr inför de vilda och galna dagsturisterna från Wien. Var och en av dem ser sig som en skidkanon. Här stannar vi kanske längre, vi har ju redan i eoner vistats på jorden för att ändra den, och nu ändas den under oss. Skidåkarna flirtar bara med landskapet, var inte rädd, alltför blyga är de inte. De vandrar på jorden med sina väldiga könsorgan och trampar ut varje eld. Stadsborna dras uppåt av lusten till snabbhet, och snabbheten själv slänger ner dem igen. Å, tänk om de nu genast en gång riktigt kunde ta sig ut ur sig själva! Under solen skulle de flyga omkring, hederliga mästare som visar vad de har gjort av sig själva och andra. De har blandat sig med andra och skapat nya sportmänniskor. En skidkurs kommer deras barn att genomgå, fortfarande med sina föräldrars svinfogar i ansiktet. Sporten, denna smärtsamma obetydlighet, varför skulle just ni avstå från den, också om ni annars inte har mycket att förlora? Här står det inga möbler, men för priserna på overaller, varor och prunk jämte därtill opassande absurda huvudbonader finns inga gränser satta, och om så vore, hoppa då helt enkelt över berget! Bakom det kommer bestämt ett nytt, som måste rymma allt som går i oss. (- - -)
Vi ber om lugn! När allt kommer omkring arbetar här också människor framför sina djur, envar i sin egen bur.

Elfride Jelinek,
Lust (Forum 2004)

Kvinnan som älskade öar

Jag alltså. DH Lawrence´s kusse, in my mind. Här en bild från Arkö vid Vikbolandets yttersta spets. Där min man och jag bodde tre somrar, vintrar, påskar. Hittade inte det vackraste därifrån, men det är öppet hav, segelled, och höga fina skär mot Östersjön.

Undre bilden: Från St: Annas skärgård, där vi var mycket de allra första åren. Nostalgi. Ja, eller bara minnas det vackra. Som inte förgår. Bodil gör något liknande. Fast det är något mer Centraleuropeiskt hon tänker sig till.

Minns: Det är bara fyra månader till våren. 

Jelineks groteska kopplerier

Sträckläser. Vet inte om det är nyttigt, men det märker jag klockan fem. Det går elektriska nytrampade spår i hjärnan, intensiva som en ljungeld.

Anar varför jag skjutit upp henne till nu. Fattar varför hon fick Nobelpriset. Ser henne som en vit pärla i mörkret, som skjuter ur sig sitt svartsynta samhällshat, befogat och rått, rakt upp i ansiktet på läsaren. Håhåjaja. Mycket ska man tåla av litteraturen!

I Lust ska man framförallt tåla en fruktansvärd anhopning av vanställda sexscener. Man ska orka se att en vit pärla gömmer sig bakom den hänfört hårda beskrivningen av några mäns framfart med en kvinnas kropp. Man ska igenom de maniskt upprepade varierade könsorden, dreglet, nerskitningen, avfallsprodukternas nya herrskapsherrar. Man ska igenom att ingenting känns som man själv skulle vilja att det kändes: Kärleken, knullandet, familjerna, ätandet, skidbackarna, de unga männen. Fast lite vet man ju redan. Lite har man sett på nätet där hål och hud verifierats till kannibalism, lite har man fattat av bratpack-rubrikerna. Mest har man fattat av en annan österrikisk författare, Thomas Bernhard.

I Lust finns under ordens vridningar en kortfattad historia: Direktörens fru är lite trött på direktören, som utan omsvep våldtar henne alla tider på dygnet. I skidbaren har hon sett en ung man hon vill ha. Det genomförs en sorts förnedrande ”förförelse”. Frun återvänder ”hem” igen, full. Direktören kommer ”hem”; knull, slafs, skjut. Frun drar ut igen i natten till skidåkarens sportvilla. Ingen öppnar. Frun hämtas av direktören som drar över henne redan i bilen. Hon spyr, just när hon ska suga av honom. Synd! Barnet, det som sover på läkemedelsföretagens miljardpiller, slits ur sin dvala. Frun/Modern bär ner det till bäcken och dränker det.

”Men vila nu en stund.” Jelinek avslutar sitt ödesdrama som en grekisk tragöd.

Det dävulskt övertygande är energin i språket, språkleken som vrider sig i groteska kopplerier: Hur hon ändlöst och skickligt vrider in samhället i sexualiteten, kroppen i produktionsapparaten, könsorganen i maktordningarna. Hur hon vrider själva naturen, den gamla byn, som överexploaterats likt en gräll turistkatalog, in i kvinnokroppens små veck och dalar som brutalt förvandlas av en annan turistindustri: Kommandosex; den icke-kännade mannens icke-känsliga pitt som tar och domderar och styr, som direktören med sina allt mer nedskurna arbetare.

Och detta står fast: Ingen kan exploatera allt och alla i ena änden av sin dag, och sen komma hem och vara snäll. Det gäller alla. I Jelineks värld gäller det endast män. Margaret Thatcher bor inte här, och inte Philippa-sälj-hela-skiten. Och inte SEB-Annikas 88 snodda mille. Endast män är hemska.
Jag backar på det. Jag ställer frågan i natten: Om denna författare vore mäktig ett nyanserat porträtt av någon enda man? Jag kommer på mig med att önska det; det skulle göra henne till ett helare geni. Men då skulle jag kanske samtidigt önska bort hennes absurda språkmaskin, och göra henne till en psykolog hon inte är.

Geni är hon dock, även om man ogillar beteckningen. Det är hon i kraft av sin språkliga briljans, som är hettan i hennes övertygelse, tagen ut i en kall ordöken, där hon som ett giftigt Dna vrider den ena otäckhets-spiralen in i den andra. Börjar en mening i kvinnokroppen och avslutar den i Moderkoncernen. Startar ett uppslag bland skidåkarna och ändar med miljöförstöringen; de nedlagda pappersbruken, föroreningarna, sopsäckarna och anusfixeringen. Välter ordens betydelser genom varandra, så att läsaren blir vimmelkantig av gränslösheten. Och ibland skrattar.

Jag märker ett släktskap med Gombrowicz: Hur hon skär av det fruktansvärda med glada tillrop:
”Aj, vi brinner upp.”
”Denna toalett är kanske en spegelbild av er själv. Behandla den därför som ni själv skulle vilja bli behandlad”
”Många sätter på sig solglasögonen, ser på varandra och tänker på varandra som mat. På kvällen planeras ett samlag enligt det nya kökets regler, litet men fint. (- - -) Tusentals oändliga kastar sig nedför backarna. Och ett par hundra övertaliga producerar papper, en vara som minskar i värde ännu fortare än människan slits ut av sporten. Har ni fortfarande lust att läsa och leva? Inte? Då så.”

En annan släktskap är Houllebecq; svart satiriker som hon, men betydligt mer laidback i sin desillusionerade romankonst.

Ja, natten, den blev svår. Jag låg där upplyst som ett skidspår under trycket av den galna författarens ljus. Det där ljuset man bara ser när man spanar intensivt tvärs igenom hela det låtsasupplysta fucking mörkret.

This old world is gonna rock

Anna i Portugal påminde om att det var Maria-dagen igår, och släppte ifrån sig några musikaliska tips. Här ett: Bruce Springsteen & Company sjunger "Oh, Mary don´t you weep no more" i en kyrka i New York (tror jag). Jag har sett den här konserten på TV. Yummi hela vägen.

Eternal places of the spotless mind (9)

Idag i Stockholm; vita uddar, svarta träd, lugnet efter stormen. Spegelblanka vatten, kras under fötterna. Jag är en vintertyp igen. Iklädd tjock parkas går allt bra. Allt går bra. Om man tittar åt rätt håll. Och sen förstår ni nog att jag aldrig släpper synen av den här platsen. Även om där nu är ännu mörkare än här. Men vithetens vidder, tystnaden. Sen kommer Aurora Borealis. Sprakande. Och renarna gömmer sig i skogarna och äter lav. Så allt är som det ska vara. Some places. Men some places har också minus 36 om natten (Kittelfjäll).

Foto: Gerd Ulander.

Oates: Samtal från en hårig bröstkorg

Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe är en av hennes mest uppmärksammade romaner. Men jag läste den som en mellanbok, just därför att den motsvarade förväntningarna alltför väl: Monroe som offer. Monroe som aldrig kunde säga nej till en karl. Monroe som förbrukar män som slickepinnar. Ett pipigt ungflicksskratt och en kropp som aldrig riktigt uppfyller de förväntningar den väcker; varken hos henne själv eller andra.
Det är något konstigt med Oates inlevelse i Monroe, som hon så att säga försvarar av princip, samtidigt som romanen känns som en enda lång dissikering av en liten skär kanin som inte kan föra sin egen talan. Oates finner aldrig något språk för Monroe; och en romanhjältinna utan eget idiom blir inte riktigt levande.

Hur annorlunda är det inte att läsa om en av hennes roligaste och mest samhällskritiska romaner: Vad jag levde för, från 1996. Här är det som om Oates blir mer på hugget av att leva sig in i en egotrippad karl, en typ som hon dessutom slipper tycka så där synd om, som hon gör med Monroe.
Man vet att Lars Norén hittar en del av sina realistiska dialoger genom att sitta på caféer och tjuvlyssna på andras samtal. När jag läser Vad jag levde för, tänker jag att Oates måste ha gjort ungefär så: Avlyssnat mansjargongen på innerestaurangerna i New York. Suttit dold bakom en tidning för att pejla hur en viss sorts maffiga män låter, och så hittat språket till sin lurendrejare Corky; en iriskättad uppkomling på 80-talets kapitalmarknad. En man med explosiv övertro på det egna jaget, phallosen och de riskabla affärer han ständigt är på väg in i och ut ur. Med samma missbruksfrenesi som han gör affärer odlar han sin sexualitet, rastlöst på jakt efter bekräftelse. Romanen följer honom under en veckas tid; tecknar hans minnen, spårar hans psyke, visar hur hans uppgång och fall följer en destruktiv kurvatur som i mycket handlar om hans rädsla för att utlämna sig till kärleken.

Det är också en roman som handlar om hur språket som kommer ur käften på en driftig karl bildar en ljudmatta, som är hans försvar; en ballong han studsar omkring i, utan genuin kontakt med omvärlden. Mest dråpligt skildras detta i en konversation som han har med sin jurist; ett solipsistiskt samtal där Corky aldrig hör vad den andre säger, men under tilltagande fylla blir alltmer grandios. Liksom i hans attityd mot kvinnor som han gärna kallar "stumpan".

Men det är något mer än intelligent avlyssning som skapar denna bok. Joyce Carol Oates har med medial närvaro äntrat en manlig själ och håller låda inifrån hans bröstkorg. Hon rollspelar honom. Därmed blir han berörande; för en våldsamt egotrippade fixaren är också generös, förälskad, sårbar och charmerande i sin framfart. Och hans inre monolog, såväl som dialogerna, är så träffsäkra att man ler åt överdådet.
Läs Vad jag levde för nu när 90-talet övergått i ett misstroget 2010-tal, och lyssna på hur en man faller samman i en implosion av framgångskrav, sexmissbruk och rädslor. Så infernaliskt välskrivet är det att man får budskapet tatuerat på sin hud: Där kärleken brister blir penningen, framgången, ägandet en gud. Egentligen händer alltid samma sak i Amerika, enligt Oates. Men om Blondie blev en rätt så tung gravsten, så är Vad jag levde för en himmelsfärd snabb som en biljakt.


(Tidigare publicerad i UNT)

Raderna: Joyce Carol Oates

Hur man uppnår ett mål är alltid intressantare än vad målet slutligen är, eftersom det omfattar både uppfinningsrikedom och arbete. Moralister har alltid kommit med det tröttsamma argumentet att konstnärer tycks skatta sin konst högre än den så kallade moralen. Men är inte konstnären per definition en individ som bryr sig mer om sin konsts inre dimensioner än om dess allmänna aspekt av den enkla anledningen att han eller hon - det kan väl inte betvivlas - vistas alla dygnets vakna timmar och en hel del under sömnen i detta landskap?

(- - -)

En författare kan nämligen inte skriva en roman eller novell utan att först bli den som måste skriva denna, och att han eller hon inte kan vara den personen utan att först underordna sig processen att skapa denna litteratur...Det är väl anledningen till att författare har en sådan benägenhet för sömnlöshet och en ständig känsla av att saker och ting kommer att misslyckas, att äggen håller på att gå i kras och korthuset är på väg att blåsa bort".

Joyce Carol Oates:
En författares övertygelse, 2005