Bukowski, Lars Ahlin och jag.

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.

Excuse me while I kiss this dream....

Hur ska jag någonsin komma till Nordafrika igen? Här, i närheten av Marrakech.
(Lånade bilder).

Eternal Places of the spotless mind (7)

Från cykeltur i morgondis. Fotat av min gudson Arild, på väg till Universitetet. Våra trakter.

Om jag skulle skriva några rader om Ulf Linde...

...skulle jag inte skriva om hans intelligens, hans konstteorier, hans (sympatiska) idé om betraktaren som medskapande, eller hans fräcka museimannaskap. Jag skulle kanske snarare skriva att han gick att älska. Som mycket ung på Moderna Muséet, där jag jobbade ett tag, där Ulf Lindes gestalt gick ut och in som ett varmt och stundtals blixtrande åskmoln. Eller som på en middag hos Olle Granath, när både Linde och Claes Oldenburg allvarsamt diskuterade min debutdiktsamling - en kanske alltför god start för en ung kvinna på 19. Eller hur han envisades med att pussa på mig en gång, och hur jag värjde mig, utan problem, men lite förtjust. Hur jag som något äldre konststuderande och DN-läsare aldrig försummade hans märkliga, djupsinniga, på en gång skarpa och svävande formuleringar. Som om han ringade in en esoterisk erfarenhet öppen endast för ett fåtal.

Självklart var han elitist, men jag minns inte om han ville kännas vid det. Ännu mer självklart är det att DN - efter Linde och framgent - aldrig haft en konstkritiker på samma nivå (sorry, mina vänner). Det har inte med hans värderingar att göra, utan med hans lyssnande efter sin helt egna syn.
Jag minns honom, för att han efter det ungdomliga äktenskapet med Duchamps brud, alltid stod för sig själv. Att han i den bemärkelsen gick att lita på, och var Enastående, inte minst i detta landet. Dessutom var han kul. Jag har inte märkt att den sorten finns längre. Men jag har kanske sett åt fel håll.
Saknad av det här slaget är egendomlig: Som om ett landskap suddas från kartan. Ulf. Linde. En ovärderlig typ i konst och på muséer, en envis eld. Hur ska det gå med Rest in Peace?

Skam, skuld och dåligt samvete

Jag läser en roman som handlar väldigt mycket om skuld. Om en ung kvinna med orimligt höga krav på sig själv, som under trycket av en familj i upplösning, tar på sig en diffus skuldbörda. Hon blir den "sjuka", den som familjens oro kan koncentrera sig på. 
Den sortens skuld har jag inte upplevt. Men den är rätt vanlig, särskilt bland unga kvinnor i en känslig utvecklingsfas. Duktiga flickor som ska klara allt, och som i stället får psykiska problem, ätstörningar, grandiosa vanföreställningar, orealistiska gudskomplex. Samt då - skuld.

En helt annan sorts skuld, och en mer realistisk, kan jag drabbas av när jag ser informativa program om Jordens tillstånd. Om förstörelsen som pågår för att rika samhällen; män och kvinnor, vill bli ännu rikare, och fattiga vill härma deras konsumtion. Om den lilla motståndskamp som existerar, och som är långtifrån tillräcklig, men som jag just därför borde engagera mig i mer än jag gör. Kalla det global skuld, men den är reell, och vi bär alla på den vare sig vi låtsas om det eller ej.

Häromkvällen såg jag "Home; Den stora resan" av Yann Arthus-Bertrand. Han filmar sen många år från luften och visar upp vår jord i dess allra vackraste mest överväldigande vyer, samtidigt som han berättar om, och fotograferar, förstörelsen; de girigas utarmning av alla resurser. Ta ett land som Nigeria, med stora oljefyndigheter, där noll av vinsterna tillfaller den fattiga befolkningen. Eller ta det rika Kanada, vars oljeutvinning ur sandskiffer kostar natur och närbefolkning en vedervärdig nedsmutsning. Eller ta odlingen av jätteräkor i Thailand, som utblottar kusterna på Tsunamiskydd och spiller ut antibiotika i vattnet. Eller se på kvinnorna som bär vatten i Indien och Afrika, i områden där grundvattnet stadigt sjunkit på grund av kommersiell odling.
Om det händer att jag gråter, och det gör jag sällan, så är det inför en dokumentär av det här slaget, som med envis kärlek till Jorden, och inte utan sentiment, berättar sin historia om våra alltmer hotade villkor. Se filmen: Den stora resan. Den går i repris. 

Skam däremot, är en liten rätt egotrippad sak, som har att göra med vår individuella stolthet. Om jag en gång på 200 missar en deadline med två veckor, för en tidskrift som i åratal missat sina deadlines med flera månader, så kommer jag ändå att känna en yrkesmässig skam. Och någon som har anledning att skämmas mycket mer, kommer att gotta sig i detta och föra det vidare. Bah. Det är strunt. Vilket inte hindrar att jag är bruden som varje gång vill göra ett utmärkt jobb. Tongue in cheek - det brukar gå bäst när man har proffs omkring sig. Men skam har jag känt ytterst sällan.

Dåligt samvete däremot - vore konstigt om man slapp. Dåligt samvete slipper bara psykopater. Och det kan handla om både små och stora saker; från ett vredesutbrott mot ens älskade, för att båda har en dålig dag, till ett uppskjutande av möten med släktingar, vänner, och gamla Faster Elsa, till den gnagande olust som måste finnas hos folk som ljuger och manipulerar. Dåligt samvete är hanterbart och märkbart och alltid möjligt att göra något åt. Och som min pappa med sin praktiska etik brukade säga: Kan man nu inte vara snäll mot den ena så kan man vara snäll mot den andra. Vet inte om man alltid får ihop det där. Men ett är säkert: Väldigt få människor blir glada över ett tvångsmässigt uppställande för den goda saken skull. För att man bara borde. Men alla blir glada över att man inte gör dem en orätt.
Det kinkiga i den etiska människans liv är att få Lustprincipen att smälta samman med det man Skall och ibland även med det man Måste.

Samvetet - De små tingens Gud - kan återfinnas i det där missade samtalet, eller i den goda handlingen att köpa mat åt någon som är sjuk, eller följa någon till tåget. Det samvetet kan också återfinnas i allt möjligt som man faktiskt måste göra för sig själv, för balansens skull, och för sin egen utveckling.
Men den här stora djupa känslan, skulden för hela den jordiska existensen och dess tilltagande förstörelse; den blir man inte av med för att man sköljer mjölkpaket, tvättar plastemballage, går till återvinningen med sin gamla dammsugare och köper rättvisemärkt eko-te. Det måste till något större. Vi kommer inte undan det. I alla fall inte jag.


_________________________

Läst för länge sen, Martin Buber: Om skuld och skuldkänsla.
Läst nu, Helena Looft: Pappa, jag hade en dröm.

Arholma, stjärnor och får

Så kom de allra vackraste höstdagarna. Jag gjorde en tur till Arholma, inte långt från min barndoms sommarställe. Till Arholma seglade vi någon gång, eller tog passbåten och dansade på dansbanan.
På senare år har jag bara rest till ön för att den är så vacker; där finns allt som kan rymmas i handen. Höga klippor med utsikt mot hav och skär. Lummiga inägor med åker och äng och väl bevarade gamla hemman. Kaptenshus, båk, handelsbod och kyrka.

Kom fram i kvällningen och gick ut under stjärnorna. Det blåste en mild men stark sydlig vind. Det prasslade i lövkronorna och jag såg knappt vägen där jag gick och tyckte att jag hörde djur. Annars var det tyst. Nästan lika tyst som i Lappland, med undantag från det
allra svagaste billjud från fastlandet. Sen tyst igen. Blåst, frid, dofter.

Jag stod och såg upp i en stjärnhimmel jag inte skådat på många år. Glasklart. En vimlande Vintergata och en Karlavagn stadigt tecknad. Stört omöjligt att inte tänka på Tranströmers stjärnor som stampar i sina stall. Som om tystnaden framkallar ett motljud från rymden. Man vet att det låter, men hör det inte.
En timme glor jag på galaxen. Lycklig. Universum är stort, och det är all naturen. På gården där jag bor växer en ask som är högre och vildare än någon jag sett. Vårdträdet Ygdrasill. En ko råmar i mörkret. Långt borta hörs ett stort fartyg passera.

Nästa dag cyklar jag till Arholmas norra udde, genom ostörda skogar och på vinglande vägar. Här uppe är naturskyddsområde, men Försvaret har efterlämnat enorma bergrum, "om kriget kommer". Jag klättrar med fötter och händer upp till högsta berget och ser ut över havet. Det är vid horisont och små vackra skär som lyser i eftermiddagssolen. Vattnet är rent och tången är fortfarande guldockra. På en äng betar några får helt upptagna av sitt.
















Det är för mig en helt allmännelig glädje, man kan säga en allemanslycka, att dessa platser finns. Med bevarad landsbygd, fungerande trafik och ett kulturarv som avtecknar sig i hus, båtar och bryggor. Men fyrarna vid Simpnäs och Arholma, som i min barndom ännu var bemannade har ersatts av andra system. I gengäld har polisen ett callcenter på Arholma, som ger lite jobb åt folk på orten.
Själv är jag som vanligt på Pilgrims Progress och reser hem efter några dar. Känner mig på nytt som en oförstörd unge vid en reling på en båt, men samtidigt lika gammal som Odyssevs. Då passar det att återvända till sitt Ithaka. En stund.

Bilder: Överst: Arholma brygga och handelsbod. Under: Ängsmarker med kyrkan i bakgrunden. Samt en strand. Underst: Min sjömansdröm, blickande mot havet och fartygets skum.
PS: Ingen av bilderna har jag tagit. Hade kameran med, men batteriet var dött. Tror det var lika bra. Gillar inte riktigt japansk semesterfotografering. 

Brahms ambitioner och Faurés reverie

Kyrkokonsert: Den första stora för året i min församling. Fullt hus. Jag - halvt utmattad efter skärgårdsstrapatser - hittar en bänk i akustikens mitt. Det spelas Fauré. De fyra satserna ur Pelléas et Mélisande, en tragisk myt, som i Faurés version blir föremål för mjuka stämningslägen, och en exakt dos dramatik. Musiken går in utan ansträngning och är också skriven på ett sätt som känns ansträngningslöst. Lätt, men innerligt. Man tackar.

Därefter Brahms 2:a för piano och orkester. Något jag bävade för innan, med tanke på hur lätt ett piano bombarderar kyrkans akustik. Nu spelade Mats Widlund och de andra alldeles över hövan fint. Men det hjälper liksom inte. Det är något med Brahms, och särskilt 2:an. Den kokar över av ambitioner. Man hör hur den energiske mannen hittat än det ena, än det andra uppslaget, hur han turnerar variationerna i konfekten och spänner bågen för att göra intryck. Det senare tror jag är det sämsta i all konst. Hos Brahms hör man dessutom lite Beethoven-komplex, och följdriktigt avslutas första satsen med ett Ludwig van-aktigt badam, badam, badam. Baa-ba-dam. Det är nu jag börjar önska att jag satt mig allra längst bak. För Brahms är som killen på en fest som är alldeles för mycket på, och liksom envisas med att tränga ännu mer på. Samt gör det med en överambitiös tysk grundigheit. 

Men sen så. Sista satsen är prima liv. Äntligen har mannen skakat av sig ambitionen och leker lite, det blir dansant och art pour l´art, och man fattar sambandet mellan Brahms och Mahler. Klangligheter, rytmik, vals, utan alltför mycket prestationsnevros. Ja, Brahms är fin när han äntligen börjar släppa oket av sin egen storhetskamp. Man ser det högborgerliga 1800-talet och dess tunga möblemang sjunka undan för något mer naturligt.
Och vad är det med 1:an som gör den, totalt sett, så mycket vackrare i mina öron? Vet ej. Mer om det en annan gång. Kanske.

Bild: Carl Fredrik Hill.
Och jag måste tillägga: Brahms´ Ein Deutsches Requiem är bland det finaste jag vet.