Underbara kvinnor vid vatten

Jag borde kanske inte låna Monika Fagerholms romantitel, så här lite en passant. Jag har inte läst boken, men det tror jag är en miss av mig. All sympati för Fagerholmskan, men nu handlar det om något annat: Mina underbara kvinnor vid vatten, inklusive jag själv då.

Jag som alltså varit en säl i ett tidigare liv, samt en gång en utter, har nu försökt att få den här torra existensen någorlunda i samklang med mina tidigare liv. Jag uttrar. Denna sommar som gjord för uttrande. Ligger i och simmar varje dag. Nöjd som en säl. Glad som en utter. Tålmodig som ett sig accepterande sjölejon när jag ska upp på klippan. Klunseliduns på alla fyra. Vatten och sol, sol och vatten.

Vännen E följer med ut och simmar, vännen S följer med ut, men vägrar simma. Jag har en badkruka och en med vattenskräck i bekantskapskretsen. Inte ens min syrra, lilla uttern, gillar svenska bad så bra som jag. Bara stora uttern, på sina klippor på Runmarö är lika havstokig. B gillar att simma i mareld. Västkust, exklusivt. I Lappland känner jag inga som badar, utom jag. Och i mina kulturella kretsar vet jag bara en till vattennörd: Per Kirkeby. Han till och med vinterbadar. Det anser jag är att gå för långt. Men jag gillar tanken. Gillar allt som har att göra med att en stor konstnär kan ha så sunda och enkla intressen. Men nu var det kvinnorna.

I ringer. Hon badar inte gärna. Men är en kvinna vid vatten. Sitter, går, står, mest hela somrarna med barnbarnen på Värmdö. De badar, fattar man. Bad är ingen åsikt. Det är bra. När I ringer får vi det mesta ur oss. Det är också bra. Massor med åsikter. Hel del insikter. Mina kära vänner, underbara kvinnor vid vatten. Tack för att ni finns! Och att ni är så orädda sälar i själen. Plums. Sim, sim.

Tidigare liv

It could be worse...

Now the due date seemed to be approaching faster than the end of the novel. I started working evenings and weekends, struggling to accommodate the mass of material in my mental hard drive. And finally I reached the punch drunk stage where you think ‘I have no idea if I like any of this any more – maybe I should completely start again with that idea of the gay Viking.’ Somebody once said ‘You don’t finish a novel, you abandon it’ and so it is at the end of such a project that you slip into a sort of numb stupor in which you become vaguely aware that the paramedics from the publisher’s have taken over. You look down and see yourself nodding weakly as the copy-editor points out that one of your characters has changed gender half way through. I don’t think I awoke from my trance until the book’s launch party. One of the top brass at my publishers wandered across and said ‘Congratulations, John. So can we have the next novel from you to publish this time next year?’

Ur
John O´Farells muntra (?) text på Bokboxen. Läs hela där. It´s worth it.

Skriva och lura en fjäril

Alltså, nu igen: Detta skrivande. Hur man ena dagen tycker att man har en bok, för att efter ett par dagars avbrott med andra sysslor undra var fanken den tog vägen. Finns den? Och nu talar jag inte alls i termer av förläggare och legtörer och en sista utskrift; allt sånt bjäfs ska hållas mycket kort medan operationen är igång. Ibland behöver man till och med hålla sina vänner kort när de normalängsligt börjar fråga hur det ska gå till med utgivning.

Men, hör här: Jag fullständigt råskiter i utgivningen. Fullständigt råskiter i goda råd, dåliga råd, och andras vägar mot parnassen eller underjorden.

För det ska man: Det är som med riktig kärlek - man räknar inte kostnaderna. Not to count the cost is the way of all passions: Man räknar inte. Kulramen finns inte. Till och med att inse sina fel är intressant. Dagarnas betalbarhet är oväsentlig. Och folk som inte fattar det kommer aldrig att skriva något alls, av värde.

Men det gör man - jag - med jämna mellanrum. Något ljuder i skallen. Det där stycker är sant. Shite, vilket fint porträtt! Den där dialogen är kass som en tonårsbok - stryk rubbet. Den scenen har all koncentration du behöver. Nerven där, tystnanden i efteråt, vacklandet i stämningen. Bra!

Det finns dagar med energiöverskott: Man ska absolut sätta sig till. Man anfaller datorn och manuset som en sportdåre. Jag ska igenom. Häck efter häck. Varför hoppar inte benen? Varför blir jag så jävla otålig så jag blir uttråkad för att jag är otålig. Tråktolerans är ju författararschlets maxextraplusgren.

Andra dagar har man en liten nollställd energi som inte pekar åt något håll alls och mest är inne på att vilsamt uthärda. Man sätter sig till och plockar fram manuset. Velar runt mellan ett par meningar i ett stycke, rättar tre ord, schrollar ner till ett annat stycke, lägger in en mening, har Bach i öronen för säkerhets skull.

Man såsar helt enkelt. Vankar in i texten som en som inte har något särskilt för sig, en besökare, en flanör. Och så - plötsligt har en fjäril satt sig på handen och vecklar ut sina Apollovingar i tron att här-är-det-lugnt. Otippat landar det levande livet. Ett litet fladder. Inte för att man anfaller utan för att man kan vänta, såsa, lolla runt, låtsas som att det inte är så viktigt. Då kommer ibland de små djuren fram ur skogarna, haren och fjärilen, och sist men inte minst den envetna kråkan. Som kraxar: Du kan, du kan.

Tjajkovskij - Janine Jansen

Visste jag att jag kunde vara så tagen av Tjajkovskij, svanarnas och baletternas och Onegins, de smäktande känslornas och de slitsamma dramernas kompositör? Nä. Visste inte. Men nu hampade det sig så att jag hörde Janine Jansen spela hans violinkonsert i D-dur i radio för ett tag sen. Och det gick precis som med Mahler. Jag fick inte på mig skorna, kom inte ut genom dörren. Inte förrän JJ spelat klart. Och gett sin energiska och nyanserade tolkning av den gamles verk. Sällan har jag sett en violinist ta så stort och fritt - för musiken frigörande - kommando över både dirigent och orkester som här ovan. En youtube-inspelning med hyfsat bra ljud. För att vara youtube alltså. Jag tänker höra henne live om hon kommer hit. Oavsett vad hon spelar, oavsett vad det kostar.

Samhället - en förhandsgranskning?

Jag sitter och ströbloggar lite. Svarar på kul grejer, kommentarer och sånt. Och så kommer jag till förhandsgranskningen, aka rullstolen.

Den är som ett förhör. Ser lilla damen vad det står? Jag kisar: C, sen M, nej, litet m, sen Q eller vad fanken är det ett O ändå? Sen l, fast kanske ett stort I. Och sen, snälla kommendanten glömde jag ju: 337, nej fan, 331. Får jag göra om 'et?
- Ok. En gång.
- Men jag behöver två.
- Så här på övertid?
- Min tid är också dyrbar.
- Tänka sig.
- Jag vet. Cogito ergo sum. Men jeg er en føler.
Kommendanten kommer bort sig, han kan varken latin eller danska. Bara engelska. Som i 469 gotohl. Jag skriver in det och är räddad för den här gången.

Undrar om inte det här är Samhället i ett nötskal. Man följer nån j-a kod som nån lagt ut. Nån okänd jävel som retas med en på andra sidan systemet. Gillrar fällor. Dålig engelska. Kollar hur skärpt man är. GoTHll. De flexibla fattar genast. Unga och hungriga. For whatever. Back in USSR. 637. Mer koder, fler kryptogram, brandväggar, hackers, nätpyramider. Krimi och CIA är kodknäckarligor.

Följande brott utövas dock utan någon som helst förhandsgranskning på robotar:
Stöld ur Skolsystemet: Cirka 18 miljarder
Stöld ur sjukhusbudgetar: Cirka 38 miljarder + skattebrott.
Stöld ur det allmänna bostadsbeståndet: Cirka 180 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Vattenfall, Fortum, Volvo, Stora Enso: Cirka 49 miljarder + skattebrott.
Stöld ur Försäkringskassan: Cirka 3 miljarder.

Men visst ja, hoppsan; det sista exemplet fastnade visst i förhandsgranskningen. De med käpp och rullstol kom - aj,aj - inte förbi rullstolen. Kunde inget vidare hävda sig i den Nya Fina Samhällskriminaliteten. Men hej alla fiffiga Styrelser: ta en champagne-och-massage-resa till, avdragsgillt, bränn inte ut er! 1)

------------------

1)
Under en tolvårsperiod har 33% fler unga kvinnor drabbats av stroke. Hjärtsvikt ökar i yngre åldrar mest bland män.
Fram för utbrändheten av vissa till förmån för andra. Ni vet vilka! Men jag är f-fan inte kommunist för det ; ) GtHL. Fug Yrslf. PUSS.

Se även Samhället som skattkista - ett av de mest lästa inläggen. Och så här skriver ETC: en annan vinkel på samma sak:
"Det finns pengar och det finns andras pengar. Det brukar borgare använda som argument när de vill att människor som mår dåligt och är sjuka ska få lägre ersättning eller när en bygd kräver att en vårdcentral ska räddas eller att en liten skola får stöd.
”Det är lätt att kräva när andra ska betala.”
Men de stora bidragsberoende verksamheterna på jorden är faktiskt inte vanliga medborgare, det är de stora bolagens ägare som aldrig skulle kunna driva sina verksamheter om inte alla vi andra stod som garant för finanssammanbrott, kärnkraftshaverier eller bara helt vanlig förstörelse i form av varsel och arbetslöshet."
Läs hela Johan Ehrenbergs artikel Vad får man för 836 miljarder?

Dikt: Emily Dickinson

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf

AN AWFUL TEMPEST MASHED THE AIR

N awful tempest mashed the air,

The clouds were gaunt and few;

A black, as of a spectre's cloak,

Hid heaven and earth from view.

 

The creatures chuckled on the roofs

And whistled in the air,

And shook their fists and gnashed their teeth,

And swung their frenzied hair.

 

The morning lit, the birds arose;

The monster's faded eyes

Turned slowly to his native coast,

And peace was Paradise! 

 

 

 

Emily Dickinson (1830-1886)

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.ILquO0TS.dpuf

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.IS0zYv5u.dpuf

 

To make a prairie (1755)

  by Emily Dickinson

To make a prairie it takes a clover and one bee,
One clover, and a bee.
And revery.
The revery alone will do,
If bees are few.

- See more at: http://www.poets.org/viewmedia.php/prmMID/15397#sthash.7wtcHiZz.dpuf

 

Förtätad Aubergine

Mango är ett konstigt väsen. Den softaste frukten av alla, glider när man skalar den och delar den och doftar djungel. Man äter bara så mycket som tre mango per år, liksom man reser utomlands, ungefär. I slutet av Mangons arom finns en bitter terpentin, som om man gått från djungel till barrskog. Hur många människor kan uppvisa ett sådant spektrum?
Ja alltså, man jämför ju inte.

Men kokboksmänniskor kan dra till:
Aristokraten bland grönsakerna är kronärtskockan. Stjälken kan skäras av, men om man försiktigt bryter loss den genom att vrida stjälken med stöd av bordskanten följer en hel del av de sega trådarna i kronärtskocksbottnen med. (Rutiga kokboken)

Håller med. Jag har ätit kronärtskockor minst en gång i veckan i augusti. Tröttnar inte. Den är naturligtvis en bonnig tistel, men smakar som en Aristo-dito, utom när den är besprutad.
Men vad är då Aubergine - någon sorts lantadel? Nära, den ätes av fattigt folk överallt i medelhavsområdet och numera, i något mer omoget skick hos oss. De godaste auberginer jag någonsin ätit var små bebis-auberginer, tillagade enkelt i olja. Serverades i en by mitt på Kreta, vid ett bord intill en vårlig bäck.

Men nu har jag kommit så långt att jag själv vet hur man tillagar förtätad aubergine. Hittade de små varianterna i våras och gjorde något jag aldrig prövat förr: ungsbakade dem på långsam värme. Så här:
Tag aubergine, en stor eller några små. Skölj, skär längsmed i avlånga bitar, av cirka två fingrars bredd. Lägg i oljad form, strö på salt, jokka runt med bitarna tills alla är salta och oljiga. In i ugn, mellan 175 - 200, cirka halvtimme/40 min. Man får pröva. Jag höftar alltid.
Obs: behåll skalet på; det är det som ger arom och en ljuvligt seg krispighet. Bon appétit!

Aristocrat in bloom.