Kväll på Skeppsholmen med en vän. Det har åskat och utåt havet ser man ett trombliknande rosa moln. Vita höstackar vid Danvikstull, Saltsjön liksom dimblå och årstidslös. Det är kallt om ryggen men varmt om fötterna. Som om jorden strålar än. Molnen är gigantiska och staden, den mäktiga, är en dockteater.
Månskära över Södra Bergen. Stort vitt fartyg vid Skeppsbron. Musik från Kungsträdgården och Lydmars. Turister på små vita lånecyklar. Alla ser ut som om de gick på college. Vackra unga män. Men vi tänker inte på det längre. Vi talar om frihet. Vår urgamla frihet. Medan människor på bussar och gator och stränder pratar om räntor, om lån, om vad ett hus kostar, om vad slags skor de ska köpa.
Nu är vi lite trötta på det samhället. Uppvisningarna som tränger sig på och äter upp allt annat. Som Imre Kertez sa, och det är nog inte första gången jag citerar honom, och ska inte bli den sista heller: Det här samhället där folk sliter för att köpa saker så att de kan imponera på folk som de inte bryr sig om.
Den grekiska busschauffören mycket vänlig. Som att komma till ett annat land. Han förklarar lugnt för oss varför bussen kör en utdragen labyrint runt stan. Ny väg kring nya byggen. Hans stora lugna medelhavsögon. Manlighet. Kali spera!
onsdag 14 augusti 2013
tisdag 13 augusti 2013
Historien om en snigel
Nu berättar jag inte det här för att jag är en Djurbeskyddare XL, mer för att visa hur en snigel beskyddar sig själv.
Jag hade besökt en väns trädgård och fått med mig några bamsiga frökapslar från en kinesisk buskpion. Lagt i väskan. Låg länge i väskan. En dag när jag på måfå letar efter något där, får jag upp en liten snäcka. Tänker att jag väl hittat den på någon av sommarens stränder. Placerar den i en skål med stenar, vid fönstret. Sent på natten ser jag något långdraget som kryper utanpå fönstret: En snigel med toppade känselspröt försöker hitta sin väg ut i världen från fjärde våningen. Jag fattar inte hur den kom dit. Grubblar. Aha! Snäckan jag lagt intill det öppna fönstret var inte tom, den var bebodd!
Hur ska snigeln komma ut i det naturliga livet igen? Jag, redan i nattlinne, måste vara räddaren. Lyckas peta ner den i en äggkopp och går ned på gården där jag placerar den bland blommor och blader. Hej då, lilla snigel.
Vilken överlevare!
Det var minst fjorton dar sen jag fick mina frökapslar, snigeln måste ha följt med dem. Legat i mörkret i min väska i två veckor och kanske levt på lite fukt och krupit allt längre in i sitt skal. Om jag var en engelsk barnboksförfattare skulle jag berätta snigelns historia mer konstfullt, men det har jag tyvärr inte tid med.
Nästa kväll var det fest på gården, med snigel, bubbel och allt. Jag var inviterad men hade bestämt mig för att skriva på min Bok. Åt var och en sitt eget Snigelhus.
Med särskild hälsning till Lennart och hans groda.
Fråga: Är sniglar introverta?
Jag hade besökt en väns trädgård och fått med mig några bamsiga frökapslar från en kinesisk buskpion. Lagt i väskan. Låg länge i väskan. En dag när jag på måfå letar efter något där, får jag upp en liten snäcka. Tänker att jag väl hittat den på någon av sommarens stränder. Placerar den i en skål med stenar, vid fönstret. Sent på natten ser jag något långdraget som kryper utanpå fönstret: En snigel med toppade känselspröt försöker hitta sin väg ut i världen från fjärde våningen. Jag fattar inte hur den kom dit. Grubblar. Aha! Snäckan jag lagt intill det öppna fönstret var inte tom, den var bebodd!
Hur ska snigeln komma ut i det naturliga livet igen? Jag, redan i nattlinne, måste vara räddaren. Lyckas peta ner den i en äggkopp och går ned på gården där jag placerar den bland blommor och blader. Hej då, lilla snigel.
Vilken överlevare!
Det var minst fjorton dar sen jag fick mina frökapslar, snigeln måste ha följt med dem. Legat i mörkret i min väska i två veckor och kanske levt på lite fukt och krupit allt längre in i sitt skal. Om jag var en engelsk barnboksförfattare skulle jag berätta snigelns historia mer konstfullt, men det har jag tyvärr inte tid med.
Nästa kväll var det fest på gården, med snigel, bubbel och allt. Jag var inviterad men hade bestämt mig för att skriva på min Bok. Åt var och en sitt eget Snigelhus.
Med särskild hälsning till Lennart och hans groda.
Fråga: Är sniglar introverta?
torsdag 8 augusti 2013
Greenspan och Rand - kapitalet och knarkidolen
Jag ska under inga omständigheter låtsas att jag vet mer om det här än jag gör, och beträffande Ayn Rand, absolut inte mer än någon av er kan hitta på nätet. Men - två saker sammanföll; en intervju med Ayn Rand och TV-reprisen av Charles Fergusons intelligenta film om den amerikanska finansbubblan 2007-8. Se den - varhelst ni nu kan se den (bla annat i Svt. 14.30 på Söndag). Ingen har analyserat och porträtterat finansgubbarnas maktmissbruk, sexmissbruk, politikerkorruption, knarkpartyn etc, bättre än denne amerikan.
Alla ansvariga (om de alls låter sig intervjuas) faller som käglor när de synas för fiffel i mördarekonomernas tempel. Men minst en av de frånvarande politiska makthavarna är dubbelt intressant; Alan Greenspan, en adept till Ayn Rand och hennes "filosofi" om de starkas övervåld och fuck-all-the-rest. Vilket var exakt vad bankdirrar, finansanalytiker, försäkringsbolag, mäklare och långivare (med skyhöga bonusar) gjorde under åren före USA:s finanskrasch - och kommer att göra igen. (En randanmärkning: De fina bankerna tvättade bl.a. svarta pengar från knarkhandeln i Mexico, och Chiles exdiktator Pinochet hade 125 konton i USA).
Obama lovade reformer, insyn, eventuellt regleringar, men mycket lite av det har infriats, och de amerikanska skattebetalarna jobbar fortfarande hårt för att de två procenten miljardärer ska slippa stå till svars för sina förskingringar av banker, försäkringar, hus och hem.
Avregleringar var, som alla minns (?) den bärande tanken för marknadsprofeter som Milton Friedman och hans allierade i finans och politik. Reagan, Bush och Clinton deltog i marschen mot avregleringar, bristande insyn i banksystemen och nonchalant inskränkning av andelen finansinspektörer.
Men låt mig slippa rekapitulera en historia som många av er kan. Själv fann jag en intressant koppling just mellan Ayn Rands kvasinietszcheanska samhällsyn och det totala förfallet av moral och hederlighet i finansvärlden. Allt det där fixandet och trixandet med miljarderna som till exempel Greenspan blundat för, och troligen tjänat på, kan motiveras av den liberala brasklappen "egenintresse". Gäller alla de andra "starka" som tjänat miljarder trots finansbubblan, och låtit andra betala underskotten.
Ayn Rand hatade allt som liknade statlig inblanding, för evigt fången i sin privata historia, med en far vars tillgångar konfiskerades under ryska revolutionen. Emigrerad till USA skrev hon några rätt inflytelserika böcker, som åtminstone Alan Greenspan har läst (Jag var på vippen att göra det, men det kändes som en för stor uppoffring).
Randintervjun kan man hitta på You-tube. Min första tanke var: Men herregud, mänskan är ju en egotrippad narkoman. Egotrippad kan väl diskuteras, men inte det faktum - i efterhand bekräftat - att hon under sina trettio mest produktiva år var konstant beroende av benzedrin (amfetamin).
Så - intuition är bra.
Och varför involvera denna Hitler Light i centerpartiets politik? Annie Lööf borde lugnt placera sin knarkidol i evigt förvar tillsammans med utbränt kärnbränsle.
Att den smarte Johan Norberg också har imponerats av högerns back-lash-författare är ännu märkligare. Men han tror ju - fortfarande? efter 2008? - att girighet är bra.
Ayn Rand skrev bl.a. Kapitalismen: Det okända idealet, och - tja - vad säger man: Det idealet är fortfarande helt okänt, inte minst för kapitalisterna själva.
----------------------------------------------------------------------------------------
(Fler "eleganta" konkurser att vänta som med John Bauer-syndikatet. Fler ointelligenta miljardköpförluster som i Vattenfall och Enso? Var tror ni att miljarderna tog vägen?)
En länk kom från Gunnar och Salon. Läsvärdig, klargörande.
Citat från Gore Vidal,1961: Trolls walk the American night. Caesars are stirring in the Forum. There are storm warnings ahead.
Alla ansvariga (om de alls låter sig intervjuas) faller som käglor när de synas för fiffel i mördarekonomernas tempel. Men minst en av de frånvarande politiska makthavarna är dubbelt intressant; Alan Greenspan, en adept till Ayn Rand och hennes "filosofi" om de starkas övervåld och fuck-all-the-rest. Vilket var exakt vad bankdirrar, finansanalytiker, försäkringsbolag, mäklare och långivare (med skyhöga bonusar) gjorde under åren före USA:s finanskrasch - och kommer att göra igen. (En randanmärkning: De fina bankerna tvättade bl.a. svarta pengar från knarkhandeln i Mexico, och Chiles exdiktator Pinochet hade 125 konton i USA).
Obama lovade reformer, insyn, eventuellt regleringar, men mycket lite av det har infriats, och de amerikanska skattebetalarna jobbar fortfarande hårt för att de två procenten miljardärer ska slippa stå till svars för sina förskingringar av banker, försäkringar, hus och hem.
Avregleringar var, som alla minns (?) den bärande tanken för marknadsprofeter som Milton Friedman och hans allierade i finans och politik. Reagan, Bush och Clinton deltog i marschen mot avregleringar, bristande insyn i banksystemen och nonchalant inskränkning av andelen finansinspektörer.
Men låt mig slippa rekapitulera en historia som många av er kan. Själv fann jag en intressant koppling just mellan Ayn Rands kvasinietszcheanska samhällsyn och det totala förfallet av moral och hederlighet i finansvärlden. Allt det där fixandet och trixandet med miljarderna som till exempel Greenspan blundat för, och troligen tjänat på, kan motiveras av den liberala brasklappen "egenintresse". Gäller alla de andra "starka" som tjänat miljarder trots finansbubblan, och låtit andra betala underskotten.
Ayn Rand hatade allt som liknade statlig inblanding, för evigt fången i sin privata historia, med en far vars tillgångar konfiskerades under ryska revolutionen. Emigrerad till USA skrev hon några rätt inflytelserika böcker, som åtminstone Alan Greenspan har läst (Jag var på vippen att göra det, men det kändes som en för stor uppoffring).
Randintervjun kan man hitta på You-tube. Min första tanke var: Men herregud, mänskan är ju en egotrippad narkoman. Egotrippad kan väl diskuteras, men inte det faktum - i efterhand bekräftat - att hon under sina trettio mest produktiva år var konstant beroende av benzedrin (amfetamin).
Så - intuition är bra.
Och varför involvera denna Hitler Light i centerpartiets politik? Annie Lööf borde lugnt placera sin knarkidol i evigt förvar tillsammans med utbränt kärnbränsle.
Att den smarte Johan Norberg också har imponerats av högerns back-lash-författare är ännu märkligare. Men han tror ju - fortfarande? efter 2008? - att girighet är bra.
Ayn Rand skrev bl.a. Kapitalismen: Det okända idealet, och - tja - vad säger man: Det idealet är fortfarande helt okänt, inte minst för kapitalisterna själva.
----------------------------------------------------------------------------------------
(Fler "eleganta" konkurser att vänta som med John Bauer-syndikatet. Fler ointelligenta miljardköpförluster som i Vattenfall och Enso? Var tror ni att miljarderna tog vägen?)
En länk kom från Gunnar och Salon. Läsvärdig, klargörande.
Citat från Gore Vidal,1961: Trolls walk the American night. Caesars are stirring in the Forum. There are storm warnings ahead.
onsdag 7 augusti 2013
Ljud
En båt hörs långt bort i Karlbergskanalen. Brumtutar. Två grannar talar lågmält om hemligheter på sin balkong. En kvinna skriker som en katt i en halvtimme. Öppet fönster. Kompisgänget nere på gården hör allt. En ung man testar hur han skulle låta. Som en tjur. Höga skratt på det. Bofinken har bara mycket små ljud kvar.
Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.
Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.
tisdag 6 augusti 2013
måndag 5 augusti 2013
Eternal Places of the Spotless Mind (5)
 |
| Klicka för förstoring! |
Loutro, på Kretas sydkust, Europas baksida. Bara Libyiska havet utanför. Hit reste jag en gång, med buss till Hora Sfakion, sen båt till Loutro. En stilla plats, utan vägar, oexploaterad av turistindustrin. Hundar i gränderna, små bord, barn, katter. En inflyttad engelsman som om kvällen kallade på sin katt: Come, pussy, come. Lät ju fint ; )
Här är också enda stället där jag, en bit längre bort vid klipporna, blivit tumlad av havet. Jag gamla kustmänniska och seglare, drogs ut av en kraftig våg, som sögs in mot de grottiga klipporna igen, och ut igen. En stark arm blev min räddare. Annars hade jag kanske flutit iväg mot Tobruk eller Alexandria. Jag känner en som nästan drunknade i de stora vågorna vid Big Sur, ett mycket farligare läge. Men vi lever, vi lever. Be happy!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)