Aldrig får man va ifred och kulturella koder

Det finns en badplats som jag går till år ut och år in. Den är helt oregistrerad, saknar både folk och bajamajor, och är ganska lik vilken klippa som helst vid en sjö eller vid havet. Jag har simmat där med min man, med vänner, med en käresta, och väldigt ofta själv.

Igår var det redan ljuvligt med simtur och sol och frid alldeles i utkanten av stan. Idag ännu ljuvligare värme i vattnet. En tryckande sol lugnade ner sig framåt femsnåret.
Men icke så mannen som tryckte bakom träden.

Alltså, help, kan man inte få vara ifred ens som gråhårig, totalt ointresserad och pysslandes med sin lilla baddräkt med stort sjå innanför badlakanet? Jag blir bara så trött!
Nu är jag inte den som skriver elaka epitet för jämnan om män, men jag kan förstå varför andra gör det, som haft lite otur med den nakna apan. Jag har för det mesta haft goda män omkring mig, men de som står i en buske kan man liksom inte välja, eller välja bort. Annat än genom att klä på sig och gå hem.

Det är alltså det som irriterar mig. Frågan om Kvinnofrid. Och nu råkar det vara så att de två - med tre års mellanrum - mest klistriga typerna vid denna badklippa varit invandrare. Något man kanske knappt får säga. Men så är det.
Man sitter alltså inför en vacker kväll vid ett nästan blankt vatten och med frid i sinnet. Och så vänder man sig och ser hur han i shorts en bit bort står och glanar med en handduk framför det som ingen just då har bett om.

Man låtsas som det regnar. Man simmar ut och bort åt ett annat håll, simmar tillbaka, tar det extremt lugnt, tittar upp, och där står han igen. Inte precis inpå en, men alltför nära.
Det är som om man saknar det familjära skyddet som varenda kvinna runt Medelhavet har, och så sitter man där med sin svenska emancipation och förmodade frigjordhet och blir föremål för en idiot som inte kan tänka sig något annat än att en kvinna  som så käckt badar ensam säkert är käck på många andra vis. Suck!

De kulturella koderna har visserligen inte hindrat svenska män från att springa på mig i parken, de har gjort mig exakt lika irriterad, men de brukar gå att mota bort med attityd. Medan många män från sydligare regioner är hopplöst fast i föreställningen om att en ensam kvinna måste vara halv. Utan dem. De liksom bara väntar och väntar och väntar, och går inte att bli av med.

Undrar om de lär ut kulturella koder om Kvinnofrid på Sfi? Om inte borde de börja imorgon!
Grundkurs: Om en kvinna vänder ryggen till och visar sig komplett ointresserad så ÄR hon komplett ointresserad. Respekt!

Augustikänsla

Ute och går under höga träd. Att komma hem är som att gå in i en exotisk skog. Dessa enorma ekar, almar, lönnar och kastanjer. Häver ur sig stora flaggor av grönska och viftar hit och dit. Högt däruppe där den tjocka stammen tar slut bara rasslar det och rasslar av en tät varaktig nordvästlig vind.

I Lappland går man då och då och ser ned på träden. Här ser man upp. Man är en liten gestalt under träd som liksom flyger parallellt med molnen. Och bildar helt andra rum än i höglandet. Vertikala rum, de som gav upphov till katedraler. Där uppe - och nu blundar jag - är landskapet horisontalt. Panoramat jag levt med i en månad drar ut mig i längdsträckningen; en lång rullande känsla av att Hur Mycket Som Helst Finns. Här är rummet ett moment.

Gräset torrt, vipporna knastrar. Gångstigen full av skit från gässen. Blomningen inte i närheten av den lappländska. Grönskan alltmer förtätad och melankolisk. Alens blad är hårda och torra som papper. Ljuset sjunker tidigare. Skuggorna blir svartare och längre. Dungarna på andra sidan vattnet mörknar. Augustistämning. Och vattnet är tillräckligt varmt för en simtur.

Alla reser hit och dit. Politbyråerna är stängda. Trafiken gles vid utfarterna. Avgaserna skingrar sig, bloggarna torkar, grannarna tystnar. T reser norrut samma dag jag reser söderut. S till Gotland. I på Värmdö. A på Grönland. M i Flen. Und so weiter. Men jag tycker det var skönt att komma hem, med långa linjer i sinnet. Till my hometown. 

Kriterier på narcissism (1)

Alain Delon om sin ex-fästmö Romy Schneider som dog en olycklig död vid 43:
Det var på något sätt riktigt att hon dog medan hon ännu var vacker. Jag hade inte velat se henne bli sjuttio.

Meh. "Male Chauvinist pig" räcker liksom inte här. Det är något närmast psykopatiskt narcissistiskt: Att inte längre kunna spegla sig i den andra. Hellre glaskistan.

En rätt bra skådespelare, med en skallerorm i skallen. Var det därför jag aldrig riktigt tyckte om honom ens när jag var ung, och fastän han var så "söt"? Han såg alltid ut att spegla sig i kameran. Det fanns en kyla i de där vackra ögonen.

Trots det: Viscontis "Rocco och hans bröder" var väl värd att se om, i lördags. Mycket rörande realism. Mycket italiensk melodram. Mycket bögig kamera. Man hör en regissör som säger: Blöt läpparna innan du tittar upp. Och det är en av många saker som Delon var bra på.

Vackert väder

Foto: Gerd Ulander

Tolta ängsull bergsbestigning

Hej alla söderboende. Ni som nu sitta i goda 25 grader och grilla eller slöa på verandorna, dricka vin och är allmänt trevliga framåt elva. Här ser ni en som inte bara är trevlig utan dessutom fena på tajming.
Idag bara regnar det. Men igår var alltså den enda dagen på fem som bjöd 20 grader, sol och svag vind. Tusan så fint! Jag min gamla strokade tappra idiot tog cykeln mot fjället, en sträcka på cirka en mil. Som jag bara kan cykla i tre kilometer, sen måste man dra cykeln till fjällets fot och möjligen rulla ner igen. På en knastrande bökig grusväg.

Med två bananer på fickan, samt en chokladkaka och lite bröd steg jag uppåt mot trädgränsen i varm sol. Stannade till för att vila, dricka bäckvatten i handen, sitta ned vid en myr med illgrönt gräs, silvergrön sälg och små brungröna granar.

Upp upp igen. Tills jag äntligen nådde fjället som jag alls inte orkade nå själv, förrra sommaren. Hade glömt hur denna utsikt fyller mig med fullkomlig glädje. Som om jag var född till att bo i en litta stuga vid fjällets fot. Nog har jag några samegener - men så många är de ju inte.

Går förbi vägrenar med tolta och rallarros. Kommer upp där ängarna sluttar i en lång lugn linje ner från bergets fot. Där växer ett styvt gräs och ängsull. Så mycket att ängarna var vita i år. Där rinner bäcken vars vatten smakar järn, särskilt nu när det inte regnat på länge.

Sen tar man de klassiska spångbrädorna och upptäcker att ens balanssinne maxat från 20 till 80, åren efter s. Jag har vandringstav med, och det är bra. Vinden är ljum och lagom, knott blåser bort. Ja, hela svärmar av jag, mig och mitt, blåser bort. Man är liksom genomströmmad av allt det andra. Det stora. Det här är min El Camino, Karin.

Ser ut över dalen nedanför fjället, där myrarna ligger långsträckta, blekgröna, och varje rörelse av en björn eller järv borde synas. Gölarna glimmar i kvällsljuset. De små björkarna klättrar uppåt i sega rörelser, lika skimrande vita som ängsullen. Och jag klättrar uppåt med dem. Inte till toppen av berget. Men till toppen av min förmåga. Jag är tydligen en som inte ger sig. Belöningen: Livets storhet, utan ord och konversationer. Det milsvida landskapet med blånande höjder åt Norge till. Tusen nyanser av grönt i dalar och berg.

Jag vet inte jag - men vad ska man med allt det andra? Samhörighet finns ju här med. På väg nerför fjället, rätt så matt, möter jag en bil. Två kvinnor från grannbyn har varit uppe på en kvällstur och stannar till. "Vi undra vad det va för hurtbulle som va opp och cykla på den här dåligvägen". De ger mig lift tillbaka ner i dalen. Men inte bara det; den ena tar min cykel och cyklar ner den, medan den andra kör mig hem. Därmed slapp jag vara helt utpumpad idag. Så stor hjälpsamhet möter jag bara i Lappland, och på en del andra utsocknes platser i Sverige. Tack Kerstin, och du, den andra, samekvinnan, som jag glömt namnet på. Vi ses igen!

I brist på nytagna bilder repriserar jag toltan från i fjol.

Varje liten plätt

Det är lite som att segla: att cykla förbi, gå igenom, halvt bortblåst ta sig fram i det här vida landskapet. Den långa linjen av fjäll mellan ett vatten och en himmel som ständigt skiftar. Om jag bodde här uppe skulle jag slå till och bli en alldeles (o)vanlig landskapsmålare. Men just nu har jag inte ens en kamera att belägga mitt seende med. Borde be Gerd att låna mig en del av sina bilder, de nytagna, som är hej vilt vackra. Nu när jag inte hann köpa ny kamera före avresan. Och inte gitte ta med mig den analoga.

Å andra sidan: Hade jag en kamera skulle mina inlägg lätt reduceras till en fotoblogg; och det tror jag inte att jag vill. 
Så  - nu kommer jag inte längre än till detta: Varenda plätt är så älskansvärd att mina ögon aldrig får nog: De runda små strandåsarna täckta av blåbärsris, lingon och kråkris, gul sand under. De långa fina stränderna, stundtals grårosa intill källklart vatten.

Det forsande vattnet mellan två sjöar där jag stannar till för att andas. Den långsträckta grankanten med tunna spiror. Dofterna som når en utan inblandning av avgaser och infantila musikstycken. Fem mils tystnad; den som party-släktet fördärvat i skärgården. Och man kan undra om norrlänningar är ett särskilt ovulgärt folk. Klass har de i alla fall. Här uppe i de nästan klasslösa långa myrarnas land. Där bara skogen är ännu mer hotad än jobben.

Kallt och Noir

På radion spelar de "We don´t fall in love around here any more". Vilket jag efteråt diskuterar på stranden med en frånskild 60-plussare. Vi skrattar förstås, som man gör. Hon stretar vidare med barnbarnet. Jag med mig själv.
Men till min förvåning fick jag idag ett gott tips från Richard Dawkins i hans TV-serie om livet, döden och fortplantningen. Man ska ju alltid luras att tro att det är det fantastiska vidarebefordrandet av gener som det mesta handlar om. Men det visar sig lite på trots av naturen, och korallernas maxade sexualliv, att en tredjedel av världens hundraåringar är barnlösa, de andra två tredjedelarna har fått barn sent eller fått färre än genomsnittet.

Asså - jag tror ju inte jag blir hundra för det. Men jag satsar på nittio. Pöj, pöj. Jag har så mycket kvar att göra. Minst fem böcker och tillika hinna resa, måla, träffa folk. Fall in love again. Men lika gammal som de äldsta musslorna, 500 år, vill jag inte bli. För det krävs ett tjockare skal.

Här blåsigt, grått och kallt. Uppklarnande mot kvällen. De två fjällflygen ligger kedjade vid bryggan och kunde inte lyfta idag. 25 grader hemma ser jag. Här 15. Men vad tusan. Hemma har jag ju jämt.

Idag vaknade jag dock med visst missmod, eller kanske bara rastlöshet, och fantiserade om vilken plats i vilket land jag skulle välja som en mer sydlig resort före vintern. Lyxproblem, kallas det. Men sen kom solen fram igen och då är ingen plats i världen vackrare än den här.

Igår kväll såg jag Dimmornas kaj på TV. Minns inte att jag sett den förut. Är det möjligt? Med så många år på Cinemateket. I alla fall: Det är en av världens underbaraste filmer. Varför? Den är melodramatisk (dödskyssen), bitvis freudiansk (pistol/phallos), men samtidigt fylld av vardaglig poesi. En story med avvikelsernas charm. Alltså - hur regissören mitt i en scen som handlar om en soldats flykt langar in en alkis, en självmördare, en bortsprungen hund, en presentshop, dess ägare -  en lismande fuling, en ung kvinna, föremål för allas åtrå, en avlägset belägen godhjärtad caféägare, ett gäng kriminella, en konstentusiastisk kapten, och var och en av dessa figurer tillåts ta tid, bli förtrogen med åskådaren, göra sitt begränsade liv gällande i tre scener eller tio. Man hinner t.o.m. se Jean Gabin byta skor och knäppa byxor. Det är raka motsatsen till det effektiva klitsch-klatsch-filibombom-berättandet som senare filmindustri ägnar sig åt.

Dimmornas kaj handlar kanske, ytligt sett, som en vek film noir, om mänsklighetens depressiva och cyniska kris efter ett krig, men undersidan handlar om livets egenvärde. Life and life only. Fall in love, ät lite mat, prata med de andra, fly och illa fäkta, och börja om igen. Hjälten dör, men filmens människorespekt består, omsluten av dimmorna. Jag associerar till Dostojevskij som i en av sina romaner låter någon säga/tänka: Meningen med livet är just själva livet. Sån är Marcel Carné som bäst.

Och så minns jag att min pappa gillade Jean Gabin, Michèle Morgan och kanske allra mest: Michel Simon, som gör ett litet underverk med den otäcka lismande affärsmannen. En fuling som väcker medlidande. Femton nyanser av komplikation. Ändå är det fotografiet som är det främsta cineastiska underverket i den här klassikern. Se!

Regnigt i Le Havre.