Marguerite Duras - andra gången

Jag lyssnar på radio och hör Anita Björk läsa radioföljetongen: Älskaren, av Marguerite Duras.
Till en början är jag extremt irriterad på Anita Björk, en skådespelerska som liksom aldrig släppt loss ur de fina tonfallen. Hennes personlighet lägger sig som en glasyr omkring Duras´ text. Där Duras är cool och trevande, är Björk sensuell på ett lite ansträngt vis. Förlåt min kritik av en död.

Men sen - kanske är det en helt annan inläsningsdag - är Björk ikapp texten. Hon ÄR den. Och det ska väl sägas att en kärlekshistoria av det här slaget, med en jag-person i centrum, är bland det svåraste man kan läsa. Skådespelaren måste vara den unga flickan, och den äldre kvinnan, författaren, samtidigt. Den som berättar om sin älskare, på ett långt avstånd, men i ett enda nu.

Det som alltid retat och fascinerat mig hos Duras är hennes ditanseringsförmåga, även när hon skriver om de mest intima ting, kärlek, död, sjukdom. Hon håller sig i sin ton, som om hon gick på lina. Någon av de kloka i Paris, kanske Julia Kristeva, har sagt om Duras att hon har en schizoid författarpersonlighet. Det betyder att hon skriver som om livet ligger lite grann i glasburk. Noli me tangere.

Jag minns inte, vet inte, vill inte värdera. Av Duras har jag läst den här - som nu går som följetong - samt Förgöra, sa hon, där hon, som nästan alltid är fallet, lever högt på sin stil, sin kalla blick, i en skissartad story där alla mest verkar hata varandra.
Det bästa jag hitills läst av Duras, det oomtvisteligt geniala, finns i den fruktansvärda krigsdagboken: Smärtan - La Douleur.

Man kan inte skriva som Duras gör, om kärlek, om erotik, om smärta, utan att ha varit med om den, hela vägen. Det finns ett mod hos henne. Vad som sedan händer med stilens alla glasburkar vet väl ingen.

För er som tycker om att lyssna medan ni diskar, sträcker ut er på sängen, eller ser ett snöblask dra förbi utanför fönstret, finns en länk till radioföljetongen här.
Sen - och det behöver väl knappt sägas - är det mycket mer att ta av i en litterär produktion som varit vad man på tråksvenska brukar kalla "flitig".

Var de så här söta?

Alltså förr? Var de så här söta redan på den tiden, och även om de inte kom från Borlänge? Jag minns inte genast. Jo, kanske en, eller två, tre. Jag erinrar mig B och P också för att inte C ska bli för mallig. Tror att även Fröding hade skuttat upp, tvättat skägget, och tänkt sig en grammis. Nu - inte då.

Pannkakor med tranbärssylt

Superkocken slog till. Ja, alltså hyfsat super med tanke på att tävlande till Sveriges Mästerkock serverar halvrå kyckling.
Men - detta är, som vanligt här på annexet, utom tävlan, och enbart till lyst:

PANNKAKOR MED NYKOKT TRANBÄRSSYLT OCH VISPGRÄDDE.

Man tager och gör en pannkakssmet, och den som inte kan det utantill får titta åt ett annat håll. Ibland kan man växla lite av mjölken mot youghurt, ibland kan man ha i lite skalade sesamfrön. Resten vet ni sen ni var tolv.
Sen till det viktiga: Man tager och köper ett paket djupfrysta tranbär. Tinar direkt i kastrullen och har lagom mycket socker till. Förr sa man hälften socker mot bär, jag skulle föreslå högst en tredjedel.Tranbär ska smaka av syra, inte av socker.

Nå. Tag normal vispgrädde; vispa kraftigt. Ja, ni vet väl hur man gör - eller?
Steken så pannkakor, helst bara två i taget, beroende på antal  gäster: Är man två kan den sittande med fördel mumsa medan den stående vänder lagg. Krispig pannkaka är bäst.

Tranbärssylten är som den ska vara när den inte längre rinner skvalpigt utan saftar sig tjockt. Man kyler den en aning i en springa vid köksfönstret. Grädden ska vara fluffigt konsistent. Pannkakan hyfsat brunprickig och gul.

Lägg en generös strimla tranbär mitt i pannkakan, klicka ut vispgrädde på raden. Rulla ihop och njut.
Detta är godaste enklaste maten i år. (Ja alltså på trettiotre dar).
Hej, Mästerkockar, face it!

Den underbare Eric Schüldt

Mannen som vet hur man gör radio på ett sätt som ingen kunnat i SR på 35 år, sen Maud Reuterswärds tid. Eric Schüldt, alltså. Som har en enda likhet med Maud - närhet till och respekt för att lyssnarna kanske vill veta något som de bara nästan vet, och inte samma gamla halvopportunistiska halvsanningar från de kulturella öknarna. Han är också en lyhörd intervjuare som vet rätt väl vad han vill ha fram. Jag behöver inte orda mer om detta, men känner mig under lyssnandet av hans program behagligt återbördad till etstetikens område, och inte minst musikens. Min mest ambitionsfria och därför ostörda oas. Här en länk till programmet: Skönheten. Troligen lyssningsbart även för bloggvänner utomlands.

Högerns revolution: Klappat och klart?

Jag häpnar och förvirras av dagliga rapporter. Att SL snuvat staten på skattepengar genom (lagliga) fiffeltekniker som - förenklat uttryckt -  "återkommer" som en stämning från banker i USA, och således kostar skattebetalarna cirka 500 miljoner mer, än om man bara skött sig, som vanligt, lugnt och stilla. Men - vi tycks sitta i en båt där varje jobb, befogenhet och VD-stol, kan utnyttjas till egna pekuniära fördelar och perversa projekt. Yrkesetiken är nere på noll; man festar för miljoner en enda kväll, någon höjdare snor ur COOP, några skidlärare går på bordell för kommunens pengar, riskkapital-sjukhusen forslar ut skattepengar till kanal-öar, vårdbolag låter folk ligga i bajs, Fria Skolor är Fria från Skolböcker, SJ är uppdelat på fyra företag som alla försöker sko sig stort, ARRIVA - ett trafikföretag ökänt i England genom Tony Judts och George Monbiots kritik, har fått rasa fritt i SL och sno åt sig, dra ner, och kränga med bussar som aldrig tycks komma eller gå i tid. Non arrividerce Arriva!*)

Jag, som inte är samhällsjournalist, säger som Maria-Pia Boëthius: Var finns den samlade kunskapen om hela det här lapptäcket av fiffel och stöld ur samhället?
Vem ska få mig att tro att fem sjukskrivna i Värnamo är en mer allvarlig sak än en halv miljon fifflare i riktigt rika branscher. Fiffel är alltid skit! Men börja gärna med de stora tjuvarna. Eller är det som det danska ordspråket säger: "De små tyver hænger man, de store lader man løbe"?

Liksom Boëthius skulle jag vilja se en samlad oppositions kunskap; en total översyn och transparens i alla dessa fiffliga ekonomiska "ärenden", så att vi vet vad det är för gentlemannatjuveri som pågår, medan folk väntar på överfulla sjukhus, på stationer där tågen inte kommer, i skolor med för få kompetenta lärare, på vårdavdelningar med för få sjuksyrror, medan unga bostadslösa väntar på hyresrätter som slumpats bort, och de nyrika får flytta in i Ceaucescu-områden för segregerad överklass.

Länkar till Boëthius artikel i ETC här.
Besläktat: Här och Här och Här: Monbiot.
_______________________________________

*) Citat från Tony Judt:
"Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Ur: The Memory Chalet. 

När Marianne får mig att gråta

Tre dagar utan park är, för mig, som tre dagar utan knark, för någon annan.
Så att - äntligen. Sydvästlig vind som luftar in en annan årstid. Det lättar. Också för bofinken som hörs pröva en drill.

Jag går under svartbruna höga träd intill lakansgrå ängar och möter bara en enda konstig joggare som liksom dansar fram. Någon ny trend? Själv lufsar jag. Botar nackspärr med lufs och luft.

Jag hade tänkt skriva något här om programmet jag såg igår kväll med Marianne Lindberg De Geer. Men märkte att jag inte kunde skriva om det utan att gå händelserna i förväg. Det är ju som en liten happening på TV. Se den eller låt bli. För min del blev det en kovändning. Jag hade veckan innan bestämt mig för att "Konstkuppen" var ett alldeles omöjligt program, som gjort för att locka folk till konsten och samtidigt skrämma bort dem (oss). Och jag hade ingen lust att ännu en gång se Elisabet Olsson-Wallin göra altartavla av heliga bögar. Nuff is nuff.

Men så hamnade jag i Marianne Lindberg De Geers mer överraskande historia. Som tog sin utgångspunkt i en pappas självmord. Och gjorde det till en så allmänmänsklig företeelse. 252 personer hade, efter hennes fars död, tagit livet av sig i den lilla staden Köping, där hon växte upp. Mer kan jag inte berätta för då förstör jag "verket".

Men som sagt: För er som är övertygat anti hela program-idéen; försök göra som jag: Bara titta! Det finns en kärlek i just det här avsnittet, som går utöver konstens vanliga revir och attityder. En enkel och cool humanitet. Mariannes.

När Ralph får mig att sväva

Nej da, det är inte alls som ni tror. Denne Ralph är inte min privata förnöjelse, utan allas vår Ralph. Ralph Gustafsson. Stor konstnär på orgel. Vilket han visade idag i Gustaf Vasa kyrka - som dessutom har en av Sveriges finaste orglar.

Konserten introducerades av Curt Carlsson; en av Sveriges Radios koncisa musikciceroner. Vi fick kortversionen om konserterna som ska pågå under vårterminen. Och jag satt i bänken och kände mig nyfiket lycklig, som om jag bytt till en bättre skola. Jag är nämligen ingen som helst fena på orgel ens som lyssnare - och min mest lärorika tid, på musikfolkhögskola, ligger långt borta i de värmländska dimmorna. Men där spelade å andra sidan, vår energiske rektor, Ingvar Sahlin, de mest ljuveliga fugor varje kväll, mest Bach, men säkert också Otto Olsson, som är i centrum av den här konsertserien.

Ändå måste man ju inleda med Bach; den stora glada förförelsen. Preludium och fuga i Ess-dur. Det tillrar loss och kompar fint den nybarocka höjdtrafiken av änglar och svävande Jesus och evangelister och tromp l´oeil- moln. Jag sitter med en åtta dagar gammal nackspärr och lyckas nästan glömma bort den medan jag svävar upp mot tredje kupolen och intet pågår i min hjärna utom musiken.

Otto Olssons orgelkompositioner har i mina öron en rätt saktmodig, lite protestantisk ton. Medan Bach leker graviterar Olsson in i långa tunnlar av allvarsamhet; ändå lyfter tonspråket hela tiden med hjälp av Ralph Gustafssons eklatanta begåvning: Hur han trollar med piporna, hur länge han låter en baston ligga och darra; hur mjukt och mystiskt han tonar ut ett pianissimo.

Och sen gör det mig inget att jag kan flumma loss på mina egna associationer: Detta är ett Credo, ett Jesus Kristus Vår Frälsare, och sist, Veni Creator Spiritus, Kom Skaparande Herre God, vilket inte stör mig alls, halvt kristnad som jag är. Men det jag hör i finalsatsen går utöver kyrkomusik; det är en otippad åder av nationalromantik. Jag ser täta svarta skogar, strimmor av blanka vatten, karga hedar och en myr med en enda älg som står och bligar helt stilla. Jag ser en vit tjärn och en brant med stora stenar. Allt flimrar förbi, och utgör en bättre resa - för mig - än till exempel den vilda sugande romantiken hos Sibelius. Men nog hör man att de två är samtida. Måste jag välja - Gud förbjude - tar jag den elegiska rälsbussen med Otto Olsson any day!

Tillfrågad om vad som var den viktigaste egenskapen för en kompositör och utövare av kyrkomusik svarade han: "Ödmjukhet".
I brist på bättre inspelningar ger jag er den här länken där Ralph Gustafsson spelar Otto Olssons Andante i E-dur.
(Nackspärr nu nästan överstånden).

Orgeln i Gustaf Vasa kyrka, den av Otto Olsson ömt vårdade.