Jag lyssnar på radio och hör Anita Björk läsa radioföljetongen: Älskaren, av Marguerite Duras.
Till en början är jag extremt irriterad på Anita Björk, en skådespelerska som liksom aldrig släppt loss ur de fina tonfallen. Hennes personlighet lägger sig som en glasyr omkring Duras´ text. Där Duras är cool och trevande, är Björk sensuell på ett lite ansträngt vis. Förlåt min kritik av en död.
Men sen - kanske är det en helt annan inläsningsdag - är Björk ikapp texten. Hon ÄR den. Och det ska väl sägas att en kärlekshistoria av det här slaget, med en jag-person i centrum, är bland det svåraste man kan läsa. Skådespelaren måste vara den unga flickan, och den äldre kvinnan, författaren, samtidigt. Den som berättar om sin älskare, på ett långt avstånd, men i ett enda nu.
Det som alltid retat och fascinerat mig hos Duras är hennes ditanseringsförmåga, även när hon skriver om de mest intima ting, kärlek, död, sjukdom. Hon håller sig i sin ton, som om hon gick på lina. Någon av de kloka i Paris, kanske Julia Kristeva, har sagt om Duras att hon har en schizoid författarpersonlighet. Det betyder att hon skriver som om livet ligger lite grann i glasburk. Noli me tangere.
Jag minns inte, vet inte, vill inte värdera. Av Duras har jag läst den här - som nu går som följetong - samt Förgöra, sa hon, där hon, som nästan alltid är fallet, lever högt på sin stil, sin kalla blick, i en skissartad story där alla mest verkar hata varandra.
Det bästa jag hitills läst av Duras, det oomtvisteligt geniala, finns i den fruktansvärda krigsdagboken: Smärtan - La Douleur.
Man kan inte skriva som Duras gör, om kärlek, om erotik, om smärta, utan att ha varit med om den, hela vägen. Det finns ett mod hos henne. Vad som sedan händer med stilens alla glasburkar vet väl ingen.
För er som tycker om att lyssna medan ni diskar, sträcker ut er på sängen, eller ser ett snöblask dra förbi utanför fönstret, finns en länk till radioföljetongen här.
Sen - och det behöver väl knappt sägas - är det mycket mer att ta av i en litterär produktion som varit vad man på tråksvenska brukar kalla "flitig".
Fint!
SvaraRaderaKram från läsare i Rom
Tack. Jag börjar genast fundera på vem som kan tänkas befinna sig i Rom.
SvaraRaderaHaha, "en litterär produktion som varit flitig"! Tråkigt minsann!
SvaraRaderaJa visst, flit är ju bara uthärdligt om det är en biprodukt av passion ; )
RaderaMinns att jag läste en liten bok som hette Ecrire, skriva. Och förstås det där du beskriver där med, med glasburkar. Det är ju både irriterande och fascinerande på något vis.
SvaraRaderaMen det jag minns bäst är hur hon alldeles nöjd med sig själv förklarade att hon ibland skrev långa långa stycken som inte en katt begrep, inklusive hon själv.
Jag tror liksom att hon skrev i någon sorts trans, inte så att hon inte visste vad hon gjorde, men i total tillit till sin egen text och förmåga. I alla fall är det så det ter sig.
Och så söp hon något alldeles väldigt i den där boken. Och var väldigt ensam.
Söp ja. Inte att rekommendera. Men hon sa att hon skrev många av sina böcker om inte stup- så dock full: Och att de blev lika bra.
SvaraRaderaJag är beredd att tro henne.
Men samtidigt - så är det något med den där stilen som kan bli, och ibland blir, självgående - ungefär som när man lärt sig ro, eller paddla, oavsett vart.
Om det var trans - så kan jag känna igen ngt i det, som jag gillar. Kom närmare det där under mitt sjukdomsår. En annan åder. Utan alkohol. Men också utan några särskilda yttre förpliktelser.
Hur som - jag beundrar de där monomana typerna, och kanske särskilt kvinnor av det slaget. Olämpliga som de är för allt, utom...
Åh, detta ska jag lyssna på. Fast när jag promenerar kanske. Läste Halv elva en sommarkväll under en promenad längs med fälten i östra Lund en gång, det var en våreftermiddag snarare, men märkligt behagligt att gå och läsa Duras.
SvaraRaderaJa, hon kan passa till lite oansträngda tillstånd.
SvaraRaderaUndrar hur folk gör numera - pluttar in uppläsningen via någon app eller?
Själv har jag knappt musik i lurar utomhus. Har ngn idé om att jag vill vara just där jag är. Men ibland är det ju bara för Bo-oo-oring.
Ja, jo, vissa poddar går att ladda ned och lägga över på en vanlig MP3-spelare, har man en s.k. smart telefon brukar man oftast kunna ladda ned eller streama via en app. För mig är det olika, oftast när jag tar promenader för promenadernas skull brukar jag inte heller lyssna på något annat än det som är omkring mig, men när när jag springer eller är på väg någonstans, åker tunnelbana, lyssnar jag oftast på musik, mer sällan på radio egentligen.
RaderaOm du bara visste hur mycket jag INTE har just nu: Jag lever högt på negationer ; )
SvaraRaderaIngen MP 3, ingen platt-teve, ingen app eller smartphone, inte ens en mobil sen min gamla blev stulen (eftersom jag måste tänka efter skitnoga vad jag i så fall behöver för funktioner) Ingen skrivare, inga skidor, inte twitter, ingen hund, ingen kokbok - jag kan själv. Och egentligen intresserar mig bara det jag kan själv: läsa, skriva, en radio, ett par musikkanaler. Bra va?
Men det finns lägen när man ska ha grejerna: ny skrivare, ett måste. Och nån grej som gör att man kan odla fransk språkkurs på tricken, t.ex. Hej !