Jamil Ahmad: Den vida blicken

Ibland får man i sin hand en bok som ingen rekommenderat, och som man själv inte letat efter. Det är som med kärlekshistorier – ett otippat sammanträffande.

Så var det med Jamil Ahmads: Irrande Falk, som jag råkade lägga handen på i bibliotekets hylla för nyheter. Den visar sig vara den vackraste berättelse jag läst på länge. 

Ahmad har levt ett långt liv i regionerna mellan Indien, Pakistan och Afghanistan, dels som statstjänsteman i ständig kontakt med folken i Pakistans gränstrakter, dels som ambassadråd i Kabul. En erfaren man och diplomat. Två egenskaper som sammanfaller med Henri Stendahl, vilken jag läser parallellt. Men där upphör likheterna. 

Jamil Ahmads berättelse rör sig över stora ytor, mellan kala berg och trånga pass, mellan oländigt belägna åkerlappar och magra hjordar, hela tiden bland människor vars traditionella liv är fattigt, fruset och ofta fientligt. Ändå känner man hans kärlek till de här bergstrakterna. Han är en skarp och fåordig iakttagare av platser, deras ljus, månen över bergskammen, ett dunkelt  rum där män röker vattenpipa, en kamelkaravan -  ja, hela den sinnliga närvaron.

Berättelsen tar sin upptakt med två människor; en kvinna och hennes älskare på flykt från man och släkt. De lyckas gömma sig i många år, och de får en son, innan de hinns upp av den förföljande maken och hans stam och dödas. 
Sonen överlever. Denne son, Tor Baz, blir skytteln i väven i en historia som påminner om mönstret i en matta: En stund ser vi bara framsidan, men så dyker en figur upp igen, från mattans ”baksida”. Det är en vacker väv, och en sinnrik sammanfogning av de olika, novellartade, kapitlen. 

Jag minns inte att jag läst en så lugnt berättad, och djup historia, sen Selma Lagerlöfs En Herrgårdssägen. Liksom getabocken vandrar ut och in i den berättelsen, så gör Tor Baz i den här. Han går genom eld och vatten, varken ond eller god, långt ifrån en hjälte, mer av en trickster. I nutid kan jag bara påminna mig en stor roman -  Ib Michaels Prins – som på samma sätt låter en gestalt löpa genom tider och platser, dyka upp och försvinna. Kerstin Ekman gjorde ett mindre lyckat försök med Rövarna i Skuleskogen.

Sen är det också något särskilt med den här författarens blick; den glider som en fågel över markerna. Han berättar om de tappra traditionella stammarna – om deras hårda liv, deras ömsesidiga fientligheter, hungersnöd, brudköp, rövargäng, kidnappningar och tillfällig generositet, och han gör det med en hållning som är skonsam mot människorna: Han betraktar skeendet, moraliserar aldrig, förklarar föga, höjer aldrig rösten. Homerisk distans råder, eller kanske snarare indisk. 
Jamil Ahmad är född i den indiska delen av Punjab; en region i världen som var en högkultur vid den tid då våra isländska sagor befolkades av samma släktfejder och röverier som i den här romanen. Här i gränstrakterna mellan Indien, Iran och Pakistan, har kulturpåverkan kommit från alla håll; perser, greker, turkar, araber, engelsmän.  En smältdegelskultur har uppstått i de stora städerna, men aldrig nått de fattiga och torftiga delar av gränsdistrikten som Ahmad skildrar. 

Där gäller fortfarande en nomadisk och misstänksam kultur, där varje stam bara ser till sitt eget bästa, och de facto inte har någonting över för andra. Ett materiellt grundvillkor som transkriberats till en mental hållning. Flickorna säljs bort till gifte, kvinnor utan söner löper risk att föraktas, otrohet bestraffas med döden. Följdriktigt avslutar Ahmad sin bok med ett tragiskt kapitel om trafficking; en återkommande marknad för försäljning av kvinnor som flytt, eller inte velat stanna hos förtryckande män.

En allvarsam bok, med talande kapitelrubriker, varav några är:

En fråga om heder.

Kamelers död.

En kidnappningsaffär.

Ett halvt kilo opium.

Med denne författare har jag fört inre samtal. Och fattat det orimliga i att några västerländska välskodda soldater ska försöka skapa sin ordning i detta myller av toffelklädda stamfolk. Det måste vara vår tids Stora Illusion. Men vad – i stället? Upplysning?

Ahmads bok har i alla fall upplyst mig, på ett berörande men lugnt sätt, om hur villkoren är, långt där borta dit våra moralkakor inte når. Det är dessutom befriande att läsa en bok av en mogen människa från en annan kultur, och slippa ältande monologer&distraktioner ur någon neurotisk svensk storstadsroman.
  

Jamil Ahmad fick ut sin bok efter att i åratal haft manuskripten liggande i olika lådor, nogsamt övervakade av hans tyska hustru. Han debuterade vid 80. 

                        

Utgiven av Lind&Co, 2012. Cajsa Mitchell  har översatt, med säker känsla för språkets rytm. En kortare version av artikeln publicerades i Sundsvalls tidning.