kampen med nackspärren (den är över idag, tack sjukgymnast!) - kom jag ut till ett stilla snöfall. En kråka sa sitt uttryckliga krax på gården. Trädens grenar var japanska träsnitt. Det är i det ögonblicket jag vet att det fullkomliga finns i Skönheten vid sjön.
Ute och går där, ett par timmar. Nysnön skummar in över sjön, träden, stränderna, allt i ett vitt ljus som en överexponerad svartvit film. Och mitt ute på isen en figur, som efter långt stirrande visar sig vara en ruska. Tystnad. Höga svarta alar som härdar sig i det ljusgrå.
Jag tål lika mycket vinter som en al, inser jag. Om den är vacker, som idag. Det jag inte tål och mot alla odds försöker skära bort ur mitt livs film, är gatorna runt Odenplan en februarieftermiddag klockan fem, med slask och grus och skvättande bilar, och en frusen sittande kvinna vid Bolaget, som jag ger en tjuga, och nästan alla runtomkring är svartklädda utom tiggerskan med sin blommiga sjal från Kaukasus, och en mamma med två rosa barn, ett i vagnen, ett vid handen, under en seg grå himmel med avgaser som säger att här kan man bara inte bo. Inte ens med ett fett Visakort.
Nä, vinter är jag inte rädd för. Men Fulheten. My heart is in the Highlands. Men det visste ni.
Här en länk till en annan romantiker: van Morrison.
 |
| Foto: Gerd Ulander |
Bra målande text!
SvaraRaderaÅh Odenplan...vad jag känner igen mig! Det är bara att bita ihop och tänka på the Highlands eller på havet. Fast samtidigt ska man ju vara i nuet och när nuet är fult och snöblafsigt och mörkt är det inte så lajbans. Fast lite bättre i det här nuet som är NU tror jag. Himlen lite ljusare i alla fall. Och klockan är ju inte fem än. Måste ut i god tid innan dess!
Tack för din egenuppplevda kommentar.
SvaraRaderaJag med; Ut!
Fast "livet är inte så pjåkigt om man betänker alternativet", eller hur?
SvaraRaderaJag har inga som helst problem med livet -
SvaraRaderadet är alternativet konsumistisk superstressad robotartad storstadsmoja - som jag helst avstår från.
Plommonträd som jag är ; )
Jag menade inte så. Om inte det fula fanns, skulle vi inte njuta så mycket av det sköna.
SvaraRaderaDet är nog sant. Ack ja, jag minns min ungdoms sommarjobb två veckor på glassfabrik (min pojkvän och jag skrev artikel om det). Och aldrig har väl ljuset varit så ljust och gräset så dejligt att sitta i, som när jag kom ut därifrån.
SvaraRaderaMen det är för mycket i världen som gör världen fulare och skitigare än nödvändigt, enligt mig ;) Profiten till exempel.