När Marianne får mig att gråta

Tre dagar utan park är, för mig, som tre dagar utan knark, för någon annan.
Så att - äntligen. Sydvästlig vind som luftar in en annan årstid. Det lättar. Också för bofinken som hörs pröva en drill.

Jag går under svartbruna höga träd intill lakansgrå ängar och möter bara en enda konstig joggare som liksom dansar fram. Någon ny trend? Själv lufsar jag. Botar nackspärr med lufs och luft.

Jag hade tänkt skriva något här om programmet jag såg igår kväll med Marianne Lindberg De Geer. Men märkte att jag inte kunde skriva om det utan att gå händelserna i förväg. Det är ju som en liten happening på TV. Se den eller låt bli. För min del blev det en kovändning. Jag hade veckan innan bestämt mig för att "Konstkuppen" var ett alldeles omöjligt program, som gjort för att locka folk till konsten och samtidigt skrämma bort dem (oss). Och jag hade ingen lust att ännu en gång se Elisabet Olsson-Wallin göra altartavla av heliga bögar. Nuff is nuff.

Men så hamnade jag i Marianne Lindberg De Geers mer överraskande historia. Som tog sin utgångspunkt i en pappas självmord. Och gjorde det till en så allmänmänsklig företeelse. 252 personer hade, efter hennes fars död, tagit livet av sig i den lilla staden Köping, där hon växte upp. Mer kan jag inte berätta för då förstör jag "verket".

Men som sagt: För er som är övertygat anti hela program-idéen; försök göra som jag: Bara titta! Det finns en kärlek i just det här avsnittet, som går utöver konstens vanliga revir och attityder. En enkel och cool humanitet. Mariannes.

När Ralph får mig att sväva

Nej da, det är inte alls som ni tror. Denne Ralph är inte min privata förnöjelse, utan allas vår Ralph. Ralph Gustafsson. Stor konstnär på orgel. Vilket han visade idag i Gustaf Vasa kyrka - som dessutom har en av Sveriges finaste orglar.

Konserten introducerades av Curt Carlsson; en av Sveriges Radios koncisa musikciceroner. Vi fick kortversionen om konserterna som ska pågå under vårterminen. Och jag satt i bänken och kände mig nyfiket lycklig, som om jag bytt till en bättre skola. Jag är nämligen ingen som helst fena på orgel ens som lyssnare - och min mest lärorika tid, på musikfolkhögskola, ligger långt borta i de värmländska dimmorna. Men där spelade å andra sidan, vår energiske rektor, Ingvar Sahlin, de mest ljuveliga fugor varje kväll, mest Bach, men säkert också Otto Olsson, som är i centrum av den här konsertserien.

Ändå måste man ju inleda med Bach; den stora glada förförelsen. Preludium och fuga i Ess-dur. Det tillrar loss och kompar fint den nybarocka höjdtrafiken av änglar och svävande Jesus och evangelister och tromp l´oeil- moln. Jag sitter med en åtta dagar gammal nackspärr och lyckas nästan glömma bort den medan jag svävar upp mot tredje kupolen och intet pågår i min hjärna utom musiken.

Otto Olssons orgelkompositioner har i mina öron en rätt saktmodig, lite protestantisk ton. Medan Bach leker graviterar Olsson in i långa tunnlar av allvarsamhet; ändå lyfter tonspråket hela tiden med hjälp av Ralph Gustafssons eklatanta begåvning: Hur han trollar med piporna, hur länge han låter en baston ligga och darra; hur mjukt och mystiskt han tonar ut ett pianissimo.

Och sen gör det mig inget att jag kan flumma loss på mina egna associationer: Detta är ett Credo, ett Jesus Kristus Vår Frälsare, och sist, Veni Creator Spiritus, Kom Skaparande Herre God, vilket inte stör mig alls, halvt kristnad som jag är. Men det jag hör i finalsatsen går utöver kyrkomusik; det är en otippad åder av nationalromantik. Jag ser täta svarta skogar, strimmor av blanka vatten, karga hedar och en myr med en enda älg som står och bligar helt stilla. Jag ser en vit tjärn och en brant med stora stenar. Allt flimrar förbi, och utgör en bättre resa - för mig - än till exempel den vilda sugande romantiken hos Sibelius. Men nog hör man att de två är samtida. Måste jag välja - Gud förbjude - tar jag den elegiska rälsbussen med Otto Olsson any day!

Tillfrågad om vad som var den viktigaste egenskapen för en kompositör och utövare av kyrkomusik svarade han: "Ödmjukhet".
I brist på bättre inspelningar ger jag er den här länken där Ralph Gustafsson spelar Otto Olssons Andante i E-dur.
(Nackspärr nu nästan överstånden).

Orgeln i Gustaf Vasa kyrka, den av Otto Olsson ömt vårdade.

Godhetens (o)möjlighet

Någon säger i en dröm: "Jag tror inte på den goda människan längre".

Kanske hänger det samman med att jag under söndagen läste Göran Rosenbergs bok . "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Och kanske då särskilt på grund av hur han skildrar den judiske ghetto-kommendanten R. som inte såg någon annan väg än att kollaborera med nazisterna i en föreställning om att kunna skona vissa liv genom att offra andra. Jag citerar: 
"Fäder och mödrar, ge mig era barn!" säger Chaim Rumkowski.
Hans vita hår är i oordning, hans kroppsrörelser långsamma, hans röst bruten, men hans ord kan inte missförstås och måste därför missförstås.
Han har fått order av tyskarna att utleverera ghettots minderåriga barn.
Ja, också ghettots gamla och sjuka ska han utleverera.
Minst 20.000 judar ska han utleverera".
 
Göran Rosenbergs förtvivlan är lågmäld. Han berättar sin historia lugnt, men så journalistiskt späckad med faktadetaljer att jag ibland inte ser människan för bara trän. Hans pappa och mamma. Förlorade i ett numerärt antal bortförda, ihjälgasade eller ivägforslade till slavarbete i krigsfabrikerna. Hans pappa och mamma som förälskat sig i varandra före kriget, och som av en oändlig slump sammanfördes igen, efter krigets slut. Göran Rosenberg hittar inget annat ord än "tur".
 
Om det fanns en gnutta godhet i den där lägertillvaron så var den beroende av att man hade en familjemedlem eller släkting på samma ställe, som kunde stötta en. Rosenbergs far hade sin äldre bror. Ett maktlöst men känslomässigt beskydd.
 
Men jag minns också hur Viktor Frankl beskrev en och annan jude i dessa läger som "smorda"; utvalda eller bara kapabla att motstå ondskan (jagandet efter bröd på andras bekostnad, efter värme och kläder, ibland för en kroppslig tjänst). Nu var det länge sedan jag läste den boken, över tjugo år sedan, men den där äldre mannen som Frankl beskrev, han som lyste med sin överlevande godhet i de mest fruktansvärda omständigheter står fortfarande för mig.
 
I den kristna-judiska tron, och annan monoteism, är godheten nedlagd i oss av en Gud, och vi kan bara vårda den eller förkasta den. I socialdemokratisk och socialliberal samhällsfilosofi tänker man sig att underlätta godheten genom att människorna inte har det alltför svårt. Bra så. Men när det riktigt svåra kommer är det ändå den där enskilde judiske mannens inre val det kommer att handla om.
 
Och när människor som fått allt; makt, pengar, svindyra bostäder, lyxmat, teknologi, tre bilar och åtta hundar,ännu har så långt till godheten att de bara fortsätter leta (icke-judiska och judiska) syndabockar: mexikanare, sjukskrivna, muslimer, feminister, socialister, homosexuella, fackanslutna, vet man att materiell välfärd inte hjälper någon själ att bli god (ex: Amerikanska högern och Putins Oligarki). Att Bill Gates och liknande filantroper finns utgör ju bara det stora undantaget från den jordiska överklassens egoism. Gates har godheten som marknadsföring skulle cynikern säga. Men det säger inte jag.
 
Tillhörigheten till makten genom en föga upplyst brölande mass-tanke, är och förblir godhetens motsats. Men när man har råd att vara riktigt korkad så är man gärna det. Kalla det egenintresse. Eller kannibal-egoism.
Det heter att man inte kan tala om goda och onda människor. I wonder. I alla fall; det är genom handlingar man märker godhet eller ondska. Hur många i vår omgivning, den privata eller politiska, litar vi på så till den grad att vi tror dem om att alltid, även i det svåraste läge, välja det rätta? Rosenberg berättar om hur hans far i fångenskapen möter en tidigare vän, Beno. I detta förtvivlans läger har han blivit tjock och välgödd. Hur?
 
När det gäller godhet kan man sällan leta utanför sin egen krets; finns den någonstans så börjar den där, även för oss som har Gandhi och Martin Luther King som förebilder. Och ingen av oss vet vad vi håller för, när ondskans axelmakter trycker upp oss mot en vägg. Självmord var en vanlig utväg vid tiden för judarnas bortforslande. Jag skulle nog valt det, om jag inte lyckats fly.
 
Hunger. Hunger. Hunger. Rosenberg skriver in bilden av en gammal man som står på en gata i  ghettot med en liten pojke bredvid sig och ser ut att försöka sälja en lök. En lök. Jag minns Dostojevskij, någon av romanerna; där den allra fattigaste gamla gumman ger bort en lök. En rysk art av godhet som tiden gått hårt fram över.
 
----------------------------------------------

Och så här skrev blogg-kollegan Lennart Erling om Göran Rosenbergs bok.

 

Eternal places of the spotless mind (2)

 Marsfjäll, Lappland.

Kärlek (1)

Kärlek är när det börjar
   brusa i rören
     och man anar att det ska

gå läck någonstans och
   översvämma hela
     undervåningen. 
    

Gustaf Fjaestad och Bo Larsson

Ja, alltså, när det nu är sådana här dagar som idag, så kan inte en gammal konstvetare hålla sig. Man måste utropa: Åh, som Gustaf Fjaestad! Fast, nej, jag höll mig. Jag har nog nästan slutat säga: Åh, Monet, eller: ser du, vilken Hammershøi-gata, vilka Hjertén-färger, vilken Bo Larsson-vinter, vilken Munch-måne över vattnet, etc. etc.

Eller sa jag det kanske i alla fall? Medan I och jag gick rundan vid Brunnsviken och alla björkarna stod i skiraste frost och solen sken på de kraftiga ekarna, och snön låg vit som i barndomen, och man blev kall igen, av en riktig vinter. Och gick in och tog en dubbel Cappucino, som var så god som den bara är när man fortfarande fryser lite.

Så, den som tycker Fjaestad är banal - har kanske "rätt". Men det ger jag katten i. Det banala hör också till livet. Och konsten. Nedan; en målning av Bo Larsson från vår stad: Katarina södra, Vinter. Det skiljer i runda slängar 100 år mellan de här två målningarna.

Grammisnominerad

Grammis!! Men det är inte jag som är nominerad, vilket inte ens mina bästa vänner hade hoppats på. Jag sjunger visserligen skitbra (hör det!) men spelar inte ett enda instrument förutom latent trumma som var mindre latent i tjugoårsåldern.

En som spelar potent och inte latent är min gudson Arild. Nu Grammis-nominerad som producent (i den korrlösa DN benämnd Arvid). Han - liksom guddottern Mira - har gått länge i den alltid lika prisvärda svenska musikskolan. Han har spelat i ett par olika band, och han spelade piano på min 50-årsfest. Han är överhuvudtaget en sådan star quality person att jag blir glad varje gång jag ser honom lysa. Som idag när vi möttes vid sjön, och han hade sin lilla dotter med sig i framvagnen på sin cykel.

En rök av dimma stod över isen, medan vi samtalade i den ännu klara solen. Arild på väg hem från sina studier i psykologi; Tredje året nu och jätteintressant med de första egna klienterna.
Alltså - apropå egna barn och andras ungar - andras går lika bra, ja, nästan bättre för en del människor. Visserligen ville jag alltid ha barn med mina mest älskade karlar men när det nu inte blev så är det bra så här. Jag gillar inte tjatet om allas rätt till barn via det mest egendomliga omvägar över anonym sperma och andras livmödrar och sånt. Mycket bättre att bara få andras barn - och att de dessutom råkar vara två så djupt begåvade, mångsidiga ess som Arild och Mira, en musiker och psykolog, en musiker och doktorand. I´m with you all the way!

Själv ser jag fram emot att bli Augustnominerad sisådär vid 75-80. Och att gudbarnen hurrar, och hurrar hur som. Bara jag blir 80. Så som jag hurrat då och då utan andra prestationer än att de fyllt år. Vad fint det där är - att bara fira att någon ÄR.

Arild näst längst till höger, med musiker ur bandet Little Dragon.