Har man tagit fan i båten…

Så får man ro honom iland? Eller måste man det?

Jag känner mig djupt besvärad och illamående varje gång jag ser Anders Breivik äntra rätten med nazihälsning och sedan hålla ansiktet på plats som om allt det andra inte riktigt finns. Han ser ut som en uppstoppad broiler. En enda gång faller detta ansikte i gråt; Det är vid visningen av hans manifest och – gissar jag – honom själv i soldatkostym. Man förstår att han gråter över sig själv, sin dröm, sitt misslyckande, fängslandet. De andra – de 77 döda – har hela tiden bara varit staffagefigurer i hans pjäs om sig själv. Medan sextio ungdomar låg och dog satt han, i första polisförhören, och pillade på ett skärsår i fingret som helt upptog honom.

Norsk rätt och norsk juridisk artighet tillåter honom nu att berätta vidare om sina ”motiv”, hans verklighetsförvrängda skäl till de bestialiska morden. Jag är inte säker på att det är helt okej, eftersom han får orimligt mycket mediatid över hela världen och möjligen väcker en hel del björnar som halvsover.

Men jag kan ha fel: Den norska inställningen har hela tiden varit – att nu ska vi visa världen och nationen hur en riktig demokrati fungerar: Alla ska bli hörda, alla ska kunna redogöra för sin uppfattning. På så sätt agerar man lite som i judo – låter den andre ”pågå” tills han faller på eget grepp.
Det är nog enda vägen. Men då blir nästa steg: Hur rapporterar journalisterna om det här? I TV 4 News häromkvällen satt en kvinnlig juridikjournalist och redogjorde ganska så i detalj om Breiviks tankebanor, hon liksom bara repeterade hans utsagor, utan särskild kommentar eller distans eller försök till analys. DET var obehagligt. Jag tror naturligtvis inte att hon sympatiserar med den norske terroristen, men att låta neutral är också en sorts evigt maskhållande juridisk attityd. I praktiken betyder det att en mördares tankebanor får föras fram om och om igen. På elementär tittarnivå blir det en strid ström av (inte så) subliminala budskap.

Har han väntat på det här? Ja, självklart. Rättssalen är en del av hans planerade uppmärksamhets-trip. Det är den gamla vanliga visan: Kan man inte bli älskad, kan man alltid bli farlig. Kan man inte älska kan man alltid skrämmas. Nu skrämmer han de facto Norges invandrare och andra grupper med sina idiotier om att "andra väntar på att slå till", och med sitt misch-masch av korsriddar-romantik och terrorist-imitation; detta misch-masch som dagligen ska kommenteras av alla från kristna kyrkoherdar till rättspsykiatriska proffs. Det är ett eländigt och delvis tjatigt skådespel. Och jag – som hela tiden vänt bort ansiktet, som på ett väldigt enkelt och instinktivt plan tycker att han ska ha livstid bums, så att han aldrig kan göra något ont mer – kan ändå märka hur jag trots mitt förakt, långsamt nyanserar min uppfattning. Där kommer det mänskliga in: Vem är den här tokiga ”pojken”? Vad har han gått igenom? Varför vill han alls inte träffa sin mamma? Varför blev pappan så tidigt utraderad? Varför var han alltid så ensam? Det är på allvar frågan om psykologi som inte går att hoppa över - och som, rätt förstådd och brukad, skulle kunna befria honom från monstret i hans huvud. Men det behöver jag nog inte understryka.

Kan det vara så – som en svensk psykiater tolkat det – att AB lider av en speciell hjärnskada? (Hade Hitler och Idi Amin och Nero samma skada undrar man då?) Och om inte den skadan är relevant – så har han ju ändå helt klart vuxit upp till en psykopat. Det är inte detsamma som att han varit psykotisk. Det psykologerna enats om är att han har grandiosa och verklighetsfrämmande föreställningar. Det jag själv kan se med blotta ögat är att han har tjocka lager med försvarsmekanismer. Det har många människor utan att vara farliga, men hos AB kan de fungera som förstärkning av hans paranoida ideologi. Rigida försvar – i psykologisk mening – uppstår ofta hos en människa som inte får tidiga gensvar på sina känslor, som tidigt vänjer sig vid att sätta upp en mur omkring sig. Kontakten med det egna känslolivet stängs av och kvar står en ihålig tennsoldat med huvudet fullt av konstiga idéer. Om den intellektuella apparaten då får tag i något så storartat som ett manifest, är dramat snart igång (Det här gäller ju allmänt och inte bara för AB) – han blir huvudroll i sin egen världsbild och kan fortsätta fly från allt som inte stämmer med den.

I rätten, eller senare, kommer det psykiska försvaret långsamt att rasa, tror och hoppas jag. Kanske vet de som har hand om honom att ett sammanbrott kommer, och vill låta honom tala färdigt, under en begränsad tid. Den Otäcke står där och mal sina teser, och samtidigt faller masken långsamt och man tänker: Herregud, vilket förvuxet gammalt sjukt barn han är. Stackars sate, som så djävulskt förintade 77 människors liv, och förstörde sitt eget.
Men jag tror vi kan få vänta länge på att han ska gråta över verkliga ting och verklig sorg. Till dess önskar jag att fascinationen sjunker en smula, hos mig själv, och all världens journalister. Anders Breivik är helt klart en skadskjuten typ; men det finns alltför många av den sorten, extremistanslutna eller ej. Press och annan media borde passa sig noga, och inte bidra till att pladdrigt vidarebefordra tankemonster från en känslokall kontrollfreak med storhetsvansinne.

---------------------------------------

Och här i juli 2011, en första reaktion på tragedin.

Musikens makt - Jaqueline du Pré

Eftersom jag alltid blir lite torr i munnen när jag dragit igenom dagspolitiken, vill jag genast bättra läget för Min Själ, med musik stor som ett vattendrag. (Min Själ är inte ironisk, det är bara min Persona som är det).

Just det här stycket har jag länkat till tidigare på Argus, men allt gott gör man minst två gånger - och, kan ni tänka er, denna (av ren självbevarelsedrift) otekniska människa har lärt sig knepet med att klistra in hela you-tube-klippet, a.k.a. apornas evolution!

Och så då, helt gratis, detta fantastiska (ja, jag hittar inget märkvärdigare adjektiv) cellostycke - som alltid väcker samma kärlek i mitt tillfälligtvis jättestora hjärta (obs; ingen ironi och ingen som helst självironi).

Anders Borg – lite nervös?

Det är något naivt med politiker, alla kategorier. När det grå bra för dem ser de ut att vara lyckligt gifta med sin klubb, ständigt påhejade för sin potens. När det går sämre börjar de plötsligt se ut som om de ligger i skilsmässa eller har haft ett par enorma weekend-gräl.

Sålunda nu Anders Borg. Visst har vi, oavsett partitillhörighet, vant oss att se honom som en fryntlig typ, vandrande med fötterna utåt, bärande på vårproppen, hyggligt leende, vilket kommer att ske om ett tag igen. Redan när han kom bärande på höstproppen blev det sagt att det - ack så storstilat - ska delas ut 800 extra miljoner till upprustning av järnvägarna. Visserligen småpengar i förhållande till de skriande behoven, och i förhållande till de bortslösade budgetmedel som riskkapitalismens obetalda skatter medför. Men ändå – Borg har framstått som en trygg kille, smått modern, med sin hästsvans typ datanörd eller studiomusiker.

För två år sedan gjorde både han och Mats Odell ett par utspel med anledning av bankkrisen: Bankerna borde få nya regler; chefsbonusarna var orimligt giriga. Borg sa det med viss attack. Mats Odell lät som om han hittat ett darrigt predikoämne. Båda red på en folkopinion i kölvattnet av krisen 2008. Och hur blev det? Det blev ökat stöd till bankerna och ständigt högre bonusar. Parallellt med ständigt lägre ränta på inlånade pengar; dvs våra besparingar. Parallellt med att bankerna via lånekarusellen inkorporerat halva Norrmalm och Östermalm (bara i Stockholm då). Man tackar Gud att man inte har några lån. Inte en spänn faktiskt.

I följderna av nästa kris, nu alltså, har folk i allmänhet börjat undra hur det går ihop här i världen. Med somligas absoluta skattebefrielse och andras 29% på varenda arbetad hundring. Svaret är att det går inte ihop, varken här eller i USA eller i Grekland. Anders Borg vet det, och såg plötsligt en ärlig möjlighet att höja sin popularitet samtidigt som han lät sin ekonomiska moral växa ett par grader: Han ville få riskkapitalister och storföretagare att betala normal skatt i Sverige. Att sluta ”fiffla” med avskrivningar och omskrivningar och nedskrivningar, och allt vad de gör för att deras miljardföretag ska undgå skatt i det land där de producerar, gör förtjänst på arbetare och mellanchefer, samt omsätter sitt råkapital. Anders Borg ville – äntligen – att storföretagen skulle synas i sömmarna och fås att betala en rimlig skatt på sina miljardförtjänster. Och vad händer: Sveriges ledande företagare går samman i en Stackars-Oss-Grupp och säger – som de sagt i minst trettio år – att ”hur ska det då bli med investeringarna i Sverige? Näe va styggt. Vojne, vojne, det kommer inte att gå bra”.
PRECIS vad de alltid stönat om, SAMTIDIGT som de klurat undan mer och mer av de för miljardföretag rimliga skatterna, och lagt sina bortfifflade pengar i skatteparadisen Jersey, Schweiz etc. - ja, ni borde kunna det här nu:- I STÄLLET FÖR ATT INVESTERA DEM I SVERIGE.

Sveriges storföretagare snyter sig alltså offentligt i en lång harang om hur Himla Förkylt Allting Kommer Att Bli om de inte får fortsätta nolltaxera. Jesus – K – Reist, vad vi tycker synd om dem!
(Men upp med hakan gubbar, ni kan ju ta era egna kosingar ut ur Jersey och betala för den sönderkörda järnvägen, så att era godstransporter ankommer i tid. Det är ju ändå viktigare än allmänt folks ständiga förseningar och väntetider? )

Nåväl, Anders Borg, med sjunkande opinionssiffror i partnerskapet Der Reine, börjar därmed gunga på de utåtvända fötterna. Han ler inte längre. Han ser tärd ut. Jag förstår honom. Inte ett enda bra förslag får han igenom. Han ser mer och mer ut som om lång och varaktig söndring pågår. Alltmedan han får dask på fingrarna från partiet, och nygamla förhållningsorder: Vi moderater vet var vi har våra vänner.
Sveriges Storföretagare och nolltaxerare har sagt sitt. Vad bra att vi andra fick klart för oss vilka det faktiskt är som regerar i Sverige idag. Samma som anonymt skickar checkar på uppåt 600.000 till Moderaterna? Samma som anser att järnvägen snarast måste upprustas för deras egna behov? En järnväg de samtidigt vägrar att betala skatt för.

“Comfort the afflicted, afflict the comfortable” är ett bra motto som jag dagen till ära lånar från George Monbiot på the Guardian.

För det var väl inte tvärtom vi ville ha det: Afflict the afflicted, comfort the comfortable?

----------------------------------------------
Tillägg:
1): Min text gäller inte alla företagare; det finns en del schyssta sådana kvar. Frågan är var?

2) I vårbudgeten 2011 anslog regeringen 800 miljoner kronor extra till järnvägsunderhåll, vilket fick SJs styrelseordförande att avgå i protest. Betydligt mer pengar skulle behövas, anser han.

3) Den som bemödar sig med att googla på "Vårproppen" kommer att få veta mer än nog

4) Direkt ur Monbiots artikel:
Richard Murphy points out that, thanks to tax avoidance, the effective rate of corporation tax (the amount they actually pay) is now 21%. If current trends continue, it will be 17% by 2014(18). This means that big business will soon pay tax at a lower rate than small companies (which can’t afford sophisticated avoidance strategies) and at a lower rate than basic income tax(19). The richest companies in the UK will surrender less of their income than the poorest workers

The Great Grey

Walking in the Great Grey
Thinking Great Grey Thoughts
Thinking, Walking, Grey

Grey trucks, grey clouds,
greedy tricks and grim doubts
ruling distant whereabouts

Grey self, grey shoes
walking the unknown
whereabouts blues

-----------------------------------

Dagsdikt från nattskiftet.

Ibland är det roligare att
skriva på ett annat språk.

Lågtryck och Strindberg

Ett av dessa härliga ljusgrå lågtryck har belägrat staden några dagar. Dis i alla riktningar, utom i huvudet. Jag brukar kalla det Köpenhamnsväder eller Englandsväder, för jag vet inte hur många gånger jag tittat ut ur ett hotellfönster i Köpenhamn eller London och det har varit just så här. Ett milt grått ljus. Passande för museibesök, caféer eller för att tänka och skriva. Igår hade jag en bra skrivaredag, och ingenting gör mig gladare. Svårt, men spänstigt. Stryka, tänka, pausera. Glad.

Häromkvällen såg jag Fröken Julie på TV-teatern. Jag har sett den förr, men glömt. Hur förtrollad jag var av den unge Thommy Berggren och Bibi Andersson: Han är så hopplöst ego, stilig och stark och passionerat frustande, att man känner igen Berggrens svagheter också; den där stirrande blicken, som efter två akter inte kan förhöjas mer än till ännu mer stirrande. Det fattas ett par nyanser i de brunkolsögonen. Men annars är det fullt ös och en rytmiskt stigande och sjunkande attraktion mellan de två. Bibi så ungflickssöt, smalhalsad och utsatt. Spelet som vibrerar mellan maktkamp, klasskamp, könskamp och de små intima momenten som kunde möjliggjort en öppning mellan man och kvinna. Momenten av försvarslöshet. Hon lämnar ut en ängslig dröm; hela ansiktet vädjar om förståelse. Han lämnar ut sina underlägsenhetskänslor, pojken som inte fick leka med den fina flickan på andra sidan staketet.

Sen, pang, börjar kampen om igen. Klasskampen segrar, Jean tar hem spelet, med manipulationer och lockelser om utlandsresa, med en förförelse kort som en sup, och ett efterspel av kvinnoförakt.

Jag har ibland varit tveksam inför Fröken Julie: Allt står så tydligt utskrivet; alla dessa sociala, sexuella, könsliga strider. Betjänt och överklassflicka. Kan det fortfarande överraska? Yes, sir!
I den här uppsättningen, gjord av Keve Hjelm, fångas nyanserna. Omtagningarna, det jag brukar kalla dragspelsdramaturgin, fås att fungera. De blir som en fuga; de två sjunker ner, de dras till varandra, de lyfts av en smula drömmerier, de sugs ner igen av förakt och osäkerhet, självförakt och misstänksamhet, längtan och förtvivlan. Och in och ut i könsdramatiken vandrar den kloka kokerskan Kristin. Praktisk och kristet självgod, hittar hon sin egen överlägsenhet.

Det spelas bra. Men det som mest fångar mitt lyssnande öra är hur Strindberg får till det; den mästerlige psykologen, som kan människans alla underliga tricks, och dessutom kan sätta hoppehindren i rätt ordning i det emotionella och dramatiska förloppet. Så att man rörs och förfasas, och fängslas av skeendet. Och tänker om igen: Strindberg, den djäveln, så stor var han alltså. "Min eld är störst" - ja, varför inte säga det själv om det är sant?

---------------------------------------------

Regi av Keve Hjelm. I rollerna: Bibi Andersson, Thommy Berggren och (en lika skitbra) Kerstin Tidelius. Om ni har tillgång till Svt PLay kan ni se föreställningen.

Auden: Stop all the clocks

W. H. Auden

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Bilder, bara bilder...

Apropå en diskussion med Anna B, som startade i en helt annan ände:

Tyvärr har jag inte årtal på den här målningen, men den måste vara gjord i slutet av 80-talet, eller början på 90-talet.
Ola Billgren 1940-2001.

De två nedre målningarna kan länkas till diskussionen om svenskhet (som kanske är mer intressant för utlandssvenskar) - och mitt enkla bidrag blir då bilder, igen. Kolla hästen, menar jag. Så fattar ni.

Båda gjorda av Hans Wigert, 1932 -

(Klicka för förstoring och visa målningarna i "bildspel".)