Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerqvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.
Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.
Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för de som gör det och går vidare till universitet, för de som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.
TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.
Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.
Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.
En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.
Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.
Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde ikväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.
Och där någonstans: Porten.
_ _ _ _ _ _ _ _
Texten publicerades 1 April 2015 i Sundsvall Tidning, som minnesruna över Tomas Tranströmer
torsdag 6 oktober 2011
onsdag 5 oktober 2011
Höst.
Varje strå av vass
av samma längd
som min egen
från bottnen
till toppruskan
vassen svajar
löven susar
svajar, susar
liksom jag med
toppfjädern
vind av sol in
under löparnas
fötter, en svag
doft av svett
vinna, springa
egot blåser upp
som en kvarglömd
plastpåse
rullar bort
längs med stranden
Bild: "Ferragost IV", Cy Twombly, nu snart på Moderna Museet.
av samma längd
som min egen
från bottnen
till toppruskan
vassen svajar
löven susar
svajar, susar
liksom jag med
toppfjädern
vind av sol in
under löparnas
fötter, en svag
doft av svett
vinna, springa
egot blåser upp
som en kvarglömd
plastpåse
rullar bort
längs med stranden
Bild: "Ferragost IV", Cy Twombly, nu snart på Moderna Museet.
söndag 2 oktober 2011
Söndag med Beethoven
Förra söndagen var jag med S och hörde körmusik på Kungsholmen. Liten kyrka, smockfull. Fin kammarkör, St:Görans.
Denna söndag iväg till närmsta kyrka som annonserade ett mäktigt program.
Love Derwinger spelade Franz Liszts konsert för piano och orkester, nummer 1, i Ess-dur. En briljant pianist är han, och kvick som en iller. Men idag kom den gamla glipan mellan solist och orkester i dagen. Derwinger drog upp tempot, och varken dirigenten eller orkestern hängde med. Eller om det var tvärtom; Derwinger som inte kunde förmå sig att vänta in de andra. Det var nog den konstigaste pianokonsert jag hört. Men Derwinger ska man lyssna på igen, vid annat tillfälle.
Konserten inleddes - utan solist - med en felfri Sibelius, "En saga", och avslutades - efter hetsritten med Liszt - med en nästan fulländad Sjunde Symfoni. Beethoven. Roll me over.
Här finns en snutt formell pedagogik om Beethovens sjua. Men sanningen är att den andra satsen fortfarande är bland det vackraste som finns av klassisk västeuropeisk musik. Man behöver s.a.s. inte ens blunda för att blunda. Varje onödig tanke stillnar och membranet i skallen öppnar upp för en rik flod av ljud. Som till sist blir ganska våldsam.
Första och fjärde satserna också mycket vackra, vilda. Men den tredje; underlig. Som en blandning av hedniska höstritualer, jakt och hambo, kålrötter och hornstötar. Jag blir inte klok på varför han alls satte in det där hedniskt magnifika. Som alltid är lite tröttande.
Men kanske är det som med vissa författarskap; man måste liksom tota till rätt antal kapitel, sidor, upptakt, upplösning, avslutning etcetera...
(Finns det någon som vill försvara tredje satsen av Beethovens sjua, och i så fall varför...?)
Hur som. Detta har nu blivit en vana i mitt liv, sju konserter på fem månader är recordbreaking. Vad är det man brukar säga som storstadsbo; att här finns så mycket, och att man alltför sällan utnyttjar det. Okej, jag har förhöjt min uppmärksamhet visavi musikutbudet. Jag är lycklig för det.
PS: Jag vidarebefordrar det här citatet från Wikipedia: "...after many confrontations, the Archduke Rudolph decreed that the usual rules of court etiquette did not apply to Beethoven." Bara så ni inte tror att kultur är så himla kultiverat...alla gånger.
Denna söndag iväg till närmsta kyrka som annonserade ett mäktigt program.
Love Derwinger spelade Franz Liszts konsert för piano och orkester, nummer 1, i Ess-dur. En briljant pianist är han, och kvick som en iller. Men idag kom den gamla glipan mellan solist och orkester i dagen. Derwinger drog upp tempot, och varken dirigenten eller orkestern hängde med. Eller om det var tvärtom; Derwinger som inte kunde förmå sig att vänta in de andra. Det var nog den konstigaste pianokonsert jag hört. Men Derwinger ska man lyssna på igen, vid annat tillfälle.
Konserten inleddes - utan solist - med en felfri Sibelius, "En saga", och avslutades - efter hetsritten med Liszt - med en nästan fulländad Sjunde Symfoni. Beethoven. Roll me over.
Här finns en snutt formell pedagogik om Beethovens sjua. Men sanningen är att den andra satsen fortfarande är bland det vackraste som finns av klassisk västeuropeisk musik. Man behöver s.a.s. inte ens blunda för att blunda. Varje onödig tanke stillnar och membranet i skallen öppnar upp för en rik flod av ljud. Som till sist blir ganska våldsam.
Första och fjärde satserna också mycket vackra, vilda. Men den tredje; underlig. Som en blandning av hedniska höstritualer, jakt och hambo, kålrötter och hornstötar. Jag blir inte klok på varför han alls satte in det där hedniskt magnifika. Som alltid är lite tröttande.
Men kanske är det som med vissa författarskap; man måste liksom tota till rätt antal kapitel, sidor, upptakt, upplösning, avslutning etcetera...
(Finns det någon som vill försvara tredje satsen av Beethovens sjua, och i så fall varför...?)
Hur som. Detta har nu blivit en vana i mitt liv, sju konserter på fem månader är recordbreaking. Vad är det man brukar säga som storstadsbo; att här finns så mycket, och att man alltför sällan utnyttjar det. Okej, jag har förhöjt min uppmärksamhet visavi musikutbudet. Jag är lycklig för det.
PS: Jag vidarebefordrar det här citatet från Wikipedia: "...after many confrontations, the Archduke Rudolph decreed that the usual rules of court etiquette did not apply to Beethoven." Bara så ni inte tror att kultur är så himla kultiverat...alla gånger.
tisdag 27 september 2011
Både ledsen och glad - eller konsten att inte bekänna.
Ni som läste något inlägg om hur sjuk jag blev för ett år sen, vet något om mig som jag inte berättar för särskilt många. Jag gjorde ett undantag från min relativa privatlivs-sekretess på bloggarna, och skrev om en rätt svår upplevelse. Det kommer jag nog aldrig att göra igen.
En del bloggare är hudlöst ärliga, och vrider ut och in på sig själva i den miljonte varianten av offentlig bikt. Andra gör en sorts poetik av sina bättre och sämre dagar, och lyckas på det sättet staga upp sitt "innehåll".
Själv använder jag alltså sällan bloggen för bekännelser. Ärlighetens dygd är en svensk variant av naivitet, som i sämsta fall slår tillbaka mot den ärlige, och i språkets metaanalys kanske bara kvarstår som en av alla våra roller; ärlighetsrollen.
Jag tror allt handlar om vad man kan säga till vissa människor och vid vilka tillfällen. Det handlar om resonans, om vem som kan förstå, och hur man själv kan ta emot, och/eller göra sig förstådd. För min del "har" jag vänner till det. En sju till tolv förtrogna; varav det kanske bara finns en som jag nästan kan berätta allt för, och vice versa. Det är nog ingen tillfällighet att vi känt varandra i 48 år.
Varför jag satte rubriken; "både ledsen och glad"?
Jag är glad att jag kan fira ettårsdagen av hemkomsten från sjukhuset. Ett års överlevnad har diger betydelse. Även för neurologisk expertis innebär det en stabil landning. För mig personligen; en större trygghet. Jag är rent sakligt inte mer i riskzonen för stroke än alla andra, icke medicinerade.
Glädjen handlar nu om själva livet; hur jäkla vackert det är. Hur mycket kul och intressant som återstår att göra, se, och resa till. Att det finns gamla och nya vänner, konst, litteratur, och oförlikneligt mäktiga platser på jorden.
Ledsenheten handlar om att jag fortfarande orkar mycket mindre, är mer känslig för negativa upplevelser, och är lite smådeppig för att två fina projekt som ligger i datorn har så lite Gabi-energi till sitt förfogande.
Jag har satsat på kroppens återuppståndelse, mer än på kreativiteten. Det är en fråga om prioriteringar: sinnesintryck, färger, dofter, musik, röster, simning och promenader, betyder mer än mentala prestationer. Ändå längtar jag som satan efter att gå lös på mina manus igen. Och - visst - jag har tillräcklig disciplin för att ge skrivandet vissa timmar och stunder. Men, fuck, vad det tar tid.
Glädje av annat slag handlar om att jag börjar arbeta igen; med en översättning: En bok av en dansk konstnär, som jag känner bättre än någon annan (konstnär). Hans förra bok såldes slut från förlaget på ett år. Nu gör vi en till.
Det är trots allt nästan ett under att mitt språksinne och intellekt är som förr. Jag är snabb, men måste vila mer. Jag har lätt för mig, men måste se till att inte driva på mig själv för mycket.
Ledsen och glad. Överkänslig för negativ input, men också formidabelt öppen för det vackra. Kanske handlar den närmaste tiden fortfarande om att dra ännu tätare gränser omkring sig; att prioritera ännu mer - i riktning av det man tycker är "på nivå" som jag brukar säga.
Anta att poängen med en sensibilisering är att man inte längre står ut med det som är luddigt, falskt eller ljummet. Men att det (konst,musik), eller de (människorna) som har någon god, rolig, pålitlig och kvalitativ halt betyder ännu mer än förr.
Ja, så är det. De snälla, som ofta också är de mogna, eller de med viss överblick, är de sista dagarnas heliga på gatuplanet: De som alltid står där med någon blomma, bok, en flaska vin, ett förtroende, en vänlig omtanke, en intressant kommentar, eller en humoristisk slabadang-historia.
De är de man går i parken med, äter middag med, går på konsert med, drar omkring på stan med, gör en biltur med, och - ibland - tar en konflikt med. I någorlunda förvissning om att ingendera parten tänker starta ett världskrig; eller ens ett utdraget och sammanbitet försvar. Att båda är beredda att gå halva vägen var. Goodbye narcissism! Vi förflyttar oss i bästa fall till ännu en nivå.
Ripeness is all - som jag med anledning av stigande ålder allt oftare hävdar.
“Men must endure / Their going hence, even as their coming hither; / Ripeness is all.” (King Lear)
(Och så en lite svår fråga: Finns det en bekännelsernas narcissism?)
En del bloggare är hudlöst ärliga, och vrider ut och in på sig själva i den miljonte varianten av offentlig bikt. Andra gör en sorts poetik av sina bättre och sämre dagar, och lyckas på det sättet staga upp sitt "innehåll".
Själv använder jag alltså sällan bloggen för bekännelser. Ärlighetens dygd är en svensk variant av naivitet, som i sämsta fall slår tillbaka mot den ärlige, och i språkets metaanalys kanske bara kvarstår som en av alla våra roller; ärlighetsrollen.
Jag tror allt handlar om vad man kan säga till vissa människor och vid vilka tillfällen. Det handlar om resonans, om vem som kan förstå, och hur man själv kan ta emot, och/eller göra sig förstådd. För min del "har" jag vänner till det. En sju till tolv förtrogna; varav det kanske bara finns en som jag nästan kan berätta allt för, och vice versa. Det är nog ingen tillfällighet att vi känt varandra i 48 år.
Varför jag satte rubriken; "både ledsen och glad"?
Jag är glad att jag kan fira ettårsdagen av hemkomsten från sjukhuset. Ett års överlevnad har diger betydelse. Även för neurologisk expertis innebär det en stabil landning. För mig personligen; en större trygghet. Jag är rent sakligt inte mer i riskzonen för stroke än alla andra, icke medicinerade.
Glädjen handlar nu om själva livet; hur jäkla vackert det är. Hur mycket kul och intressant som återstår att göra, se, och resa till. Att det finns gamla och nya vänner, konst, litteratur, och oförlikneligt mäktiga platser på jorden.
Ledsenheten handlar om att jag fortfarande orkar mycket mindre, är mer känslig för negativa upplevelser, och är lite smådeppig för att två fina projekt som ligger i datorn har så lite Gabi-energi till sitt förfogande.
Jag har satsat på kroppens återuppståndelse, mer än på kreativiteten. Det är en fråga om prioriteringar: sinnesintryck, färger, dofter, musik, röster, simning och promenader, betyder mer än mentala prestationer. Ändå längtar jag som satan efter att gå lös på mina manus igen. Och - visst - jag har tillräcklig disciplin för att ge skrivandet vissa timmar och stunder. Men, fuck, vad det tar tid.
Glädje av annat slag handlar om att jag börjar arbeta igen; med en översättning: En bok av en dansk konstnär, som jag känner bättre än någon annan (konstnär). Hans förra bok såldes slut från förlaget på ett år. Nu gör vi en till.
Det är trots allt nästan ett under att mitt språksinne och intellekt är som förr. Jag är snabb, men måste vila mer. Jag har lätt för mig, men måste se till att inte driva på mig själv för mycket.
Ledsen och glad. Överkänslig för negativ input, men också formidabelt öppen för det vackra. Kanske handlar den närmaste tiden fortfarande om att dra ännu tätare gränser omkring sig; att prioritera ännu mer - i riktning av det man tycker är "på nivå" som jag brukar säga.
Anta att poängen med en sensibilisering är att man inte längre står ut med det som är luddigt, falskt eller ljummet. Men att det (konst,musik), eller de (människorna) som har någon god, rolig, pålitlig och kvalitativ halt betyder ännu mer än förr.
Ja, så är det. De snälla, som ofta också är de mogna, eller de med viss överblick, är de sista dagarnas heliga på gatuplanet: De som alltid står där med någon blomma, bok, en flaska vin, ett förtroende, en vänlig omtanke, en intressant kommentar, eller en humoristisk slabadang-historia.
De är de man går i parken med, äter middag med, går på konsert med, drar omkring på stan med, gör en biltur med, och - ibland - tar en konflikt med. I någorlunda förvissning om att ingendera parten tänker starta ett världskrig; eller ens ett utdraget och sammanbitet försvar. Att båda är beredda att gå halva vägen var. Goodbye narcissism! Vi förflyttar oss i bästa fall till ännu en nivå.
Ripeness is all - som jag med anledning av stigande ålder allt oftare hävdar.
“Men must endure / Their going hence, even as their coming hither; / Ripeness is all.” (King Lear)
(Och så en lite svår fråga: Finns det en bekännelsernas narcissism?)
lördag 24 september 2011
Jakt i renlandet
Det finns två Norrland. Å ena sidan det upphöjt vackra, med blå höjder och sidenlena himlar. Uppe på Stekenjokk-vägen där Gaustafallet brusar och där högplatån veckar sig milsvitt i höstfärgerna karmosinrött och guldgult tror man sig vara fri och obunden som någon av de mötande renarna.
Men nere i skogen är det hemligt och trolskt. Granarna mörknar nu i september, då solen går ner klockan åtta. Stenar och flyttblock börjar likna oformliga djur. Där jag går i ett jägarhygge blir också jaktstugorna till mörka okända djur. De molar av gammalt blod under plåttaken. Det har passerat mycket kött här i slakthusen. Inte så värst romantiskt, men kraftiga stekar för västerbottningarnas självhushåll.
Även nere i skogen brusar en liten skummande fors. Näcken kunde sitta och spela där. Jag ser fascinerat på vattnets virvlar och fall. Ingenting rör sig omkring mig. Inte en kvist knäcks. Jägare och djur är någon annanstans. Ändå får jag den där underliga känslan av att någon ser på mig. Kanske är det själva urtidens urskog som bevakar mig med ett spanaröga. Men nej - trolleriet övergår till Kerstin-Ekman-land och man minns händelser vid vatten som varken var vackra eller fina.
Nyss var här fullt med ripjägare. Det sägs att ripjakten gick bra; inga skadade, inga skjutgalna överdrifter. Men varken Jägarförbundet, ortsborna eller sametinget tycker det är okej med de nya direktiven om att släppa ripjakten fri; att tillåta utländska jägare att bedriva jakt utan guide, ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jakttrycket blir för hårt. Och skräckexempel har förekommit; ett gäng norska maratonskyttar som på en enda dag sköt och hängde 269 ripor på tork mellan fjällbjörkarna. Just for the sake of it. Ovana jägare som skjuter svan istället för ripa, och andra som villar bort sig i markerna till höga kostnader för helikopterbevakningen. Med tanke på svensk jaktlagstiftning och krav på jägarexamen, behövs det en guide för leksaks-skyttarna.
Nere i Stockholms norra skärgård, där jag bott sen barnsben om somrarna, klagar alla på att fågellivet reducerats. Ejdrarna är färre och skrattmåsar såg jag inga i somras. Inte vet jag vad det beror på.
Men di små riporna då, som brukade kryssa framför mig när jag åkte skidor på Marsfjället. Hur går det för dem i upplevelseturismens tidevarv?
Och älgarna, hur går det för dem?
Det sägs att det är menligt för älgarnas genpool, om de tyngsta tolvtaggarna skjuts bort. Men det är väl sådana bjässar som är meningen med jakten, för turistande herrar som söker troféer, här och i Afrika.
Jag kollar på Västerbottenkurirens vargkarta, och ser att en varg försedd med radiosändare passerat i Vilhelminatrakten.
Två björnar skjutna i Norrbotten. Återstår fyrtiotre lovliga. Det ska fan vara björn.
(Från Lappland 2007)
måndag 19 september 2011
Dagar i Aten - Minos labyrint
Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.
Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.
Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.
Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )
Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.
Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.
Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.
Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.
Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.
Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.
Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturskribent trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och nervösa som twitters.
Bilden överst: Tunnelbanestationen vid Syntagma.
Bilden nederst: Ändstationen för spårvagnen vid Pireus.
(Från 2009)
söndag 18 september 2011
Almqvist: Lut i mjölkskålen
Vad säger man till folk som helt uppenbart ljuger, som inte förstår en ironisk hint, och inte ens fattar när man drar på med stora satirsleven?
Vad gör man med en medarbetare som vägrar fatta undermeningen i en kommentar eller andemeningen i en text, en som talar för högt, ofta om samma saker (enligt principen: om man upprepar saker tillräckligt ofta så blir det sant), samtidigt som han blir allt fullare, alltmer korkad, och börjar prata ren skit?
Man ska naturligtvis inte vara i närheten. Men om man råkar vara det?
Då föreslår jag en Almqvistvariation: Du, ingen lut i mjölken!
Almqvists text är förstås mycket mer ämabel än min och lyder så här:
Tro icke, bästa Janne, att min resa varit så aristokratisk, som af det föregående skulle synas. Tvertom har min mesta tid tillbringats bland landtfolket, och jag har haft en större lycka i år, än de föregående, att få lära känna tusentals individer, som naturligtvis bland de lägre klasserna erbjuda en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre stånden, der menniskorna nästan alltid stå på en och samma bildningsform. Men jag är alls ingen fanatisk gynnare och beundrare af det bondiska, jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta beggedera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena natten sofva i pösande ejderdunsbolster, den andra på en dunkelgrå fessing, stoppad med halm, der vanligen blott ett lakan bestås: - den ena middagen vid sidan av grefvinnan N.N. född av N.N. förtära söderländska orangeriläckerheter, såsom anannas, vindrufvor etc: - den andra middagen sitta på en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne överflödar), omgiven av käringar, flickor, gossebarn och gubbar, som emedlertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m.m. Dock gillar jag inte om lut stänker in i min mjölkskål, såsom det hände i Edenryd.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Ur brev till J.A. Hazelius, 1837.
Hämtat ur C.J.L. Almqvist, Brev 1803-1866.
För språknördar: Notera betydelseförskjutningen i ordet "emedlertid".
Vad gör man med en medarbetare som vägrar fatta undermeningen i en kommentar eller andemeningen i en text, en som talar för högt, ofta om samma saker (enligt principen: om man upprepar saker tillräckligt ofta så blir det sant), samtidigt som han blir allt fullare, alltmer korkad, och börjar prata ren skit?
Man ska naturligtvis inte vara i närheten. Men om man råkar vara det?
Då föreslår jag en Almqvistvariation: Du, ingen lut i mjölken!
Almqvists text är förstås mycket mer ämabel än min och lyder så här:
Tro icke, bästa Janne, att min resa varit så aristokratisk, som af det föregående skulle synas. Tvertom har min mesta tid tillbringats bland landtfolket, och jag har haft en större lycka i år, än de föregående, att få lära känna tusentals individer, som naturligtvis bland de lägre klasserna erbjuda en långt rikare skörd af variationer, än ibland de högre stånden, der menniskorna nästan alltid stå på en och samma bildningsform. Men jag är alls ingen fanatisk gynnare och beundrare af det bondiska, jag ser nog detta folks fel och olyckor: jag skjuter icke det herrskapliga ifrån mig: min sak går ut på att söka fatta beggedera. Det har någonting för mig högst pikant, att den ena natten sofva i pösande ejderdunsbolster, den andra på en dunkelgrå fessing, stoppad med halm, der vanligen blott ett lakan bestås: - den ena middagen vid sidan av grefvinnan N.N. född av N.N. förtära söderländska orangeriläckerheter, såsom anannas, vindrufvor etc: - den andra middagen sitta på en svart spishäll och äta sura limpor (hvaraf i synnerhet Skåne överflödar), omgiven av käringar, flickor, gossebarn och gubbar, som emedlertid sköta sina bestyr, lappa skor, byka kläder m.m. Dock gillar jag inte om lut stänker in i min mjölkskål, såsom det hände i Edenryd.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Ur brev till J.A. Hazelius, 1837.
Hämtat ur C.J.L. Almqvist, Brev 1803-1866.
För språknördar: Notera betydelseförskjutningen i ordet "emedlertid".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)