Dialog

 

Sorry, jag vet inte vem som tagit bilden, men den ligger på Gretas Instagram. Men NU så kom det fram: Fotografen heter Max Modén.

Butcher´s Crossing och manlighetens gränser

Det händer då och då under läsningen av Butcher´s crossing att jag störs en smula av rikedomen på detaljer. Jag får lust att viska till John Williams: stryk, bara lite. Han är nämligen fena på realism och konkreta iakttagelser; om sadlar och vagnshjul, om gräsets och vädrets och jordens variationer, om ett rum fyllt av värme, dunkel och vemod. Och inte minst - om hanteringen av bisonskinn efter en våldsam jakt och slakt.

Men - vilken roman! För även om författaren leds vid handen av den realism som hans mentor förespråkade (och Butchers Crossing är mer präglad av en litterär auktoritet än vad Stoner är) - så fyller han varje sida med en alldeles egen själ. Och jag tror aldrig jag blivit så rörd av en manlig roman bestående av rätt trista män, ett svindlande landskap och en kort, sexuell lycka.

Så här börjar det: Året är 1837. En ung man lämnar sin hemstad och sitt lärdomssäte i Boston för att söka äventyret västerut. Han har fett med pengar på fickan, och med dem vill han göra något nytt. I Butcher´s Crossing, en liten håla i Kansas, finner han en bekant till sin far, och via honom, ett gäng jägare och en bison-kännare. De drar iväg fyra man starka, med vagn och oxar och ett par hästar. Man läser tills man hör vagnshjulen knirka och hästarna fnysa och man känner träningsvärken i unge Andrews lår.  Andrews är nykomlingen som när en dröm, de andra tre är karlar som varit med förr. Miller är ledaren som styr färden, och som vet att det någonstans, längre västerut, mellan bergen, finns en bisonhjord så väldig att ingen tidigare kan mäta sig med den.

Enorma strapatser följer. Brist på vatten är nära att torka ut dem. Men de finner en å. Fortsätter vidare och vidare genom väder och topografi som är skildrade som det enda konstanta motståndet. Tills de når bisonhjorden vid Klippiga Bergen och Miller börjar skjuta som en galning. Hur Andrews lär sig skjuta, lär sig flå ett skinn, lär sig uthärda lukten av ruttnade kadaver, hur han fryser, hungrar och törstar är skildrat med exakthet.
De lyckas med sitt företag momentet innan en snöstorm drar ner över landskapet med en hårdhet av bibliska mått. På ort och ställe grejar de en bivack och överlever under månader, nätt och jämnt, på tinad snö och bisonkött. Och de har tusen skinn på hög, som ska forslas hem, framåt våren.

Men nu spoilar jag. Det räcker att säga att jag lever mig igenom en berättelse om fåfängligheters fåfänglighet. En särskilt manlig variant av fåfänglighet, som Williams gestaltar utan moralism, och med en stor känsla av vemod. Ensamma män och deras lust att lägga under sig saker, mer och mer. Dödsdriften, som Freud kallade det *). Det kärva prärielivet, det fantastiska ljuset, nödvändigheternas skitliv, är bara ett ackompanjemang till driften mot nästa gräns. Men herre, vilken naturskildrare Williams är. Där finns hans religion.

Och sen, en stund mot slutet: Den sensuella kärleken. Inte den romantiska, men den där fumlande, ivriga, köttsliga lusten i mörkret hos en kvinna där Andrews äntligen får vila. Den tysta närheten, i det dunkla rummet.

Storheten i Butcher´s Crossing ligger i fasthållandet vid ett enda tema. Kampen mot ödemarken, människans jordbundna villkor. Fåfängligheten i all strävan. Men också i de manliga arketyperna: Vildheten, kommandot över naturen, begäret att jaga och döda, stoltheten att uthärda, oförmågan att ge upp när gränsen är nådd. Det är manlighetens attribut, sen långt tillbaka, inte minst i Amerika.
Man önskar att Jordan Peterson läste John Williams illusionslösa roman, innan han fortsätter att bedriva kampanj för sina pop-jungianska manliga arketyper. Grejen är nämligen att personen är större än arketypen. Annars skulle ingen John Williams kunnat skriva Butcher´s Crossing.

 
Om John Williams Stoner skrev jag tidigare här.

*) "the death drive –  a blind insistence that follows its course with utter disregard for the requirements of our concrete life-world"

Fredag i fina kvarteret

Har ni sett Hagastaden i verkligheten ännu, eller ens på bild? Det är lite som en Vimmerbyvariant av New York. Det vill säga pyttigt och litet, kvarter med smala hus och knappa mellanrum. Ett och annat penthouse på översta våningen, där man möjligen kan bo, om man är bortrest i juli-augusti, för då lär det bli svinhett. För att få lite arkitektonisk glädje betraktar jag i stället Vin&Spritcentralens formidabelt romerska renässanshus, ritat av min late husbands late wifes far. Vad han nu hette. Strax intill ett annat skitsnyggt hus med gultegel, eller om det är ljust gul rappning. De kalkvita nya små lilleputtskraporna ser frigida ut vid en jämförelse. Där finns nu massor av osålda lägenheter, för de som har råd med miljonbostäder, och om konjunkturen sjunker ytterligare kan det bli hyreslägenheter i stället. Det vore nog bra. Sådana fattas i den här galna stan.

Cyrillus Johanssons lager och kontorsbyggnad 1925

Takfogar, samma hus

En bit utanför systemet, i den sjunkande kvällssolen, sitter en väderbiten ukrainare, med tre burkar starköl bredvid sig, och lyssnar på maxvolym till sitt hemlands sånger i en skruttig radio. Alla vi andra får avnjuta hans musik. Och se i vitögat hur somliga människor har det. Varför är han här? Jobbar han underbetalt med nån liten syssla någonstans i den enorma och globala härskarklassens byggbransch? Full är han redan och fullare lär han bli. Så kan man se sig om i klassamhället och veta exakt vad som behöver göras. Som inte kommer att göras.

Jag ger en tjuga till den romska kvinnan utanför Hemköp. Bär en tung kasse hemåt och njuter av trädens alla färger. Den rosa kastanjeblommen, den lila syrenen, det gnistrande gula gullregnet. De vackra husen i 20-talskvarteren, med sin rikedom av pastellfärger. Jag tycker om den här trakten.

Zain och den lille pojken han vaktar när mamman inte kan.

Häromkvällen såg S. och jag en film jag länge velat se, Kapernaum, av den libanesiska filmaren Nadine Labaki. Den beskriver livet som det utspelar sig för de allra fattigaste på jorden. Och den är lysande, autentiskt spelad, med ett fabulöst foto. S. grät. Och efteråt gjorde vi Söder. Men det är en annan, och gladare historia.

"Zain Al Rafeea skriver i och med ”Kapernaum” in sig i historieböckerna över världens bästa insatser av en barnskådespelare." (Moviezine)

En syrisk pojke från ett läger. Genial. Samt andra naturliga skådespelare.

Och här finns en intervju med Nadine Labaki. Filmen fick jurypriset i Cannes i år. S. hittade ytterligare en video på nätet där Zain, nu två år äldre, berättar att han lever i Norge, går i skolan och lär sig ett nytt språk. Ni fattar värdet.

Magritte lever igen....

Nu är det dessa kvällar. De kommer alltid lika överraskande. Man går ut vid halv tio för att handla något man glömt och så är det fortfarande ljust på himlen, men fullt av dunkla hemligheter i buskar och träd som här och var kantar gatan. De ljusa och nyrappade husen speglar himlen i väster, vid änden av gatan glider en molnsky över stadens utkant där parken börjar. Jag går ner och sätter mig vid sjön, som är spegelblank.

Sjön är min spegel, min ro, min oro. Träden har redan mörknat, det är inte vår längre. Bredvid mig på gräsmattan står en flock måsar. De har samlats, jag vet inte varför, men jag tycker om dem. Först nu om sommaren finns alla sjöfåglar här. De som påminner mig om min barndoms och ungdoms liv i skärgården. Dit reser jag inte mer, någon destruktiv kraft, inte olik den egendomsfixerade konservatismen, men i form av en hårdnad gammal morscha, tog det ifrån mig. Det ställe som nu finns är inte detsamma som det min pappa en gång skapade för oss alla. Han skulle inte heller gilla det.

Men vi glömmer det. Världen är full av hungriga gapande måsar, men just den grupp som sitter intill mig är lugn, som om kvällens ro sänkt sig över deras lilla konversation och snart också sänker sig över konversationen i mitt huvud.

Här har jag gått, suttit, simmat, ätit, med alla mina vänner och min man, och min käresta från Danmark. En gång långt tillbaka i tiden också med mina systrar och föräldrar och min morfar. Med mormor gick jag mest vid Strandvägen och diplomatstaden, som låg närmast till från hennes hem.
Det finns en familj, den var en gång ganska lycklig. Rentav glad. Men något sjukt kommer seglande över himlen, sjunker ner i någons sinne, förmörkar, har sönder. Det går inte att ljuga bort. Jag är inget för illusioner. Men kvällen är precis så vacker som Magritte har målat den.

Till Morschan på 7-Eleven

Unga män, som längtar efter Morschan
trängs på 7-Eleven vid Götgatan 
står hängigt i kö och låter phonen hänga

blicken fäst vid Morschan, den mörka
libanesiska bruden som gör alla till familj 
låter en skäggig, mager beundrare kramas,

prata om när de ska träffas, dröja vid
illusionen om att här finns någon för honom,
och sen de andra fem som förlänger

själva kundkontakten med att skämta
ta varor, befalla bort varor, ta dem igen,
snuset, cigaretterna, men tändaren inte

Libanesiskan är mellanösterns Morscha,
eller soukens butiksinnehavare som låter
alla trivas, småfulla puckon, min otålighet

Detta är en mänsklig konst; att låta dem hållas
och vända fumligheten till ett garv,
en show, stort är hennes hjärta, stor är hon. 

Och ibland är det för stökigt....

Jag skrev om Karin Smirnoffs nya roman

Den heter Vi for upp med mor och är uppföljaren till hennes debutroman Jag for ner till bror. Båda på Polaris bokförlag.

Utklipp:

Det ska sägas med en gång: Hon är en mästerlig berättartalang; basen är realism, knapp dialog och väl placerade cliffhangers. Men det är språket och rytmen, lättheten och den svarta humorn som är det originella i hennes konst, och som gör henne till en värdig medlem av den stora skaran odödliga Norrlandsförfattare. Hon tillåter sig mängder av dialektala ord och vändningar, och har man minsta fantasi är man med på att ”armest” betyder ”knappast” och att ”fuse” betyder ”laggård”. Men det är så mycket mer; det är kärvheten och den korthuggna poetiska radbrytningen. Det är en synnerligen inövad känsla för allt praktiskt joks som ska funka i en hårdvinter, eller en älgjakt, eller på hemtjänsten och hotellet. Realismen är in på huden exakt och berättelsen formligen stånkar sig fram mellan olika kärvande ting; bilar som inte startar, vattensjuka marker, hundslädar som trasslar in sig i skogen, sjukdom i hotellköket, dubbeljobb och dubbelt jobb att hålla tafsare stången. 

- - - - 

Karin Smirnoff är en säker psykolog, och skicklig dramaturg. Små förskjutningar i stämningen mellan människor registreras exakt. Däremot känns myllret av gestalter i den nya romanen inte riktigt nödvändigt och ibland är det svårt att se deras plats i väven. Jag kommer att tänka på Graham Greenes råd till författare: En roman ska inte ha för många bifigurer. 

Hela recensionen kan läsas här i dt. Eller i någon av de andra mittsvenska tidningarna: ST, ÖP, Vlt, Gefle Dagblad, m.fl. 

Viva Dag Wirén

När man har lyssnat för länge på Max Richters Vivaldivariationer och längtar efter att höra dem live och när man kört igenom sina gamla Philip-Glass-favoriter, när man inte alltid kan återvända till Bach och när Bruckner känns för omständlig. Ja, överhuvudtaget när man tröttnat lite på konstmusikens pretentioner - kan man alltid återvända till Dag Wirén. Lättheten, leken. Och - om ni ursäktar - vilken manlig energi!
Listen folks, be happy!