Kastanjeträdet

Idag är det den tiden. Den höga kastanjen på gården, som sträcker sig upp mot takåsarnas höjd och över, blommar för fullt igen. Jag häpnar varje vår över den överdådiga blommen. Finns inte ett till kastanjeträd i denna stad som blommar så ymnigt. Kanske beror det på min bästa och flitiga granne som ständigt berikar gården med nya plantor, träd och växter: Japanska rönnar och pioner av alla de slag, rodondendron och tulpaner, kryddväxter och humle, kinesisk bambu (grön hela vintern) och klematis, och som samtidigt gött varenda rabatt med naturlig hönsskit som säkert också kommit kastanjen till del. Detta är den praktiska avdelningen av det himmelska. Här kommer W. B. Yeats.
  
O chestnut-tree, great-rooted blossomer,
Are you the leaf, the blossom or the bole?
O body swayed to music, O brightening glance,
How can we know the dancer from the dance?

Bilden är inte från vårt träd, det blommar dubbelt så mycket. Men jag är igen mobilfotograf.

Kapitalism med ett mänskligt ansikte...

....och den korkade nationalismen får man på köpet.

Och så har vi de övergödda typerna, som gjort miljoner på urusla flyktingboenden samtidigt som de skott sig själva med en fullständigt löjeväckande lyxvilla i leksaks-kunglig stil. Samt lyxbåtar, lyxbilar, medan flyktingar sov fem stycken i små små rum.
Denna vedervärdiga människosort, som inte tvekar att sno åt sig allt de kan komma över. Lågheten. Men någon smartare, klokare form av kontroll hade ju behövts både på flyktingboenden, och på Nya Karolinska, bland annat. För det är inte så stor skillnad på vissa moderata folkvalda politiker och deras lilla krets av ingifta och middagsgäster (som också suger ut så mycket de kan under skenet av konsulter i "arbete") och de här råbuffliga uppkomlingarna. Det är som om kontrollinstanserna lever kvar i nån sorts hygglig bild av världen, de har inte fattat att hela skiten är Trumpish. Kapitalism med ett grisansikte.
Så: Hur många övergödda direktörer från denna till Bert Karlsson ska svenska skattebetalare göda år ut och år in? Expressen har bara skummat den sura grädden.

Och här finns en tidigare artikel om samma fenomenala grisigt giriga omständigheter. Intressant att det kan pågå utan kontroll från myndigheter.

Japanerna och körsbärsträdet

Jag gick den vanliga vägen till postutlämningen för att hämta en bok. Rundade hörnet och tog vägen genom den höga portgången och ut mot den lilla parkplanteringen. Där stannade jag till och kände hur hela mitt ansikte ljusnade. Körsbärsträden framför mig stod i blom. Vit blom, inte rosa, som i Kungsträdgården.
Jag saktade mina steg och såg upp i blommande grenar. Rundade den lilla parkytan och la märke till två andra människor under trädet längre bort. Två korta, smärta människor, svarthåriga asiater. De stod stilla. En kvinna, en man, på var sin sida om körsbärsträdets nedhängande grenar. Jag tänkte att de nyss anlänt och nu firade sakura.
Jag svängde runt parken i riktning mot den större esplanaden men behöll träden i vänster öga. De två japanerna stod fortfarande stilla. Raka, tysta, såg de upp mot blommen. Rörde inte ett finger, än mindre någon mobilkamera. De bara stod så. Som i zenmeditation. Och de fortsatte stå där medan jag fördröjde mina steg. Säkert stod de kvar en stund efter att jag passerat, och andra, som förstod dem, eller inte. Nu har de blivit en bild. Och körsbärsträden har blommat över.

Hästen, bältan och påsken

1.

En svart häst springer in i ett kalkbrott

Den springer runt som i en manege

Kalken dammar upp och hästen

försvinner i ljusgrå rök

När den kommer ut är den helt vit

Ett regn börjar falla, det faller häftigt

Hästen blir sakta svart igen

Jag kommer med ett ämbar vatten

Hästen dricker sig otörstig

Vita droppar av kalk faller

från hans ögonfransar

 

2.

En bälta ligger hoprullad till ett klot

Inuti mumlar rösterna av andra djur

Var är den? Vi kan inte se den.

Med ens överröstas alla röster

av en stor kör, som sjunger Halleluja

Bältan rullar upp sig och börjar envist

gå i riktning av Händels Messias

Det är påsk, och bältan har bråttom.

Kung Lear - Anthony Hopkins

Kanske är Kung Lear det drama jag sätter högst av Shakespeare. Och kanske beror det mest på att det har en annan sorts aktualitet, rent samhälleligt, än vad Hamlet och Stormen har.

Jag har sett två Kung Lear live: En på Dramaten och en på Orionteatern. Den på Orionteatern med Keve Hjelm var rätt fantastisk, vital, flödande, nästan sportigt energisk, men utan riktigt djup tragik. Den på Dramaten, med Börje Ahlstedt, var mer eller mindre död. Jag ska inte gå in på den alls.

Inte heller kan man jämföra en filmatiserad Kung Lear, med en uppsättning på scen, där allt är rätt långt ifrån, och gestiken och scenanvisningarna betyder mer än mimiken. Men ändå: Jag är helt övertygad om att BBC-filmen med Anthony Hopkins and fellow actors, skulle ha tjänat Den Kungliga Teatern bättre än en del annat.

Inte på länge har jag suttit så fullständigt fängslad av ett drama. När konst är så bra blir det en passion, rätt in i hjärtat. Och den, vid tiden för inspelningen, 79-årige Anthony Hopkins spelar den också ur djupen av sin egen existens: Vild, sorgesam, fullständigt utlämnad till sina känslor. Aldrig har Hopkins släppt sin berömda kontroll så som här. Han är en naturkatastrof.

Som i så många av Shakespeares dramer står konflikten mellan makten/egendomen och kärleken/lojaliteten. Den gamle bortskämde kungen ställer sina döttrar inför ett lojalitetsprov. Vem älskar honom mest? Som alla narcissister bryr han sig mer om deras lojalitet mot honom, än vad han själv borde vara för dem.

Nu hycklas det inför fadern på tronen, nu samlas de missbelåtna - Regan, Goneril & allierade - för att lägga under sig arvet och makten. Cordelia tiger, hon fattar inte ägande-spelet. Just i det avseendet är hon och Fadern lika; han fattar heller inte riktigt vad som försiggår, han är en naiv makthavare. Det är hans brutala naivitet inför döttrarnas känslokyla som efterhand gör Lear till en fruktansvärt rörande figur.

Jag ska inte återberätta William Shakespeares drama för er, lite får ni jobba själva ; ) Men om ni inte ser just denna Kung Lear går ni miste om mycket. Den ligger också oerhört nära vår tids maktkonflikter, där personer i höga ställningar kan bete sig lite hur som helst och komma undan med det. I Kung Lear är det en karavan av maktmänniskor som drar undan marken för den gamle, alltmer upplöste kungen, som till sist drar omkring som en hemlös bland utsatta flyktingar. En av döttrarna föreslår att man ska klösa ögonen ur Gloucester, som hjälpt Kung Lear att fly. Så sker också. Psykopaterna tar makten. Bara Cordelia - av Cordis, hjärta - finns där trofast vid den gamle kungens död.

King Lear ligger på Svt Play ända till den 19:e juni. Länken finns här.

Klänning

 

Målning: Picasso

Den rör sig liksom fritt runt kroppen, böljar lite hit och dit, lämnar rytmiska luftrum omkring sig. En vanlig lång, svart, rätt vid linneklänning.
Det var plötsligt så varmt att det blev naturligt att gå i klänning. Det påverkar hela min person: denna rörelsefrihet runt lår och ben och midja. Svajet. Och jag förstod att jag kommit tillbaka till klänningens era i mitt liv. Här ska bli mer av kvinnoklädsel och mindre av de där eviga byxorna med sina knäppningar och blixtlås och nåt som trycker in mot magen. Killkläder - bah!

Ser fram emot en sommar i klänning. Jag har den svarta, och den blå, som jag bar på min födelsedag och min bästa väns födelsedag och en middag med en manlig vän. Den är av stickat linne, sval, rak och med en vacker halsrundning. Inser att jag kommer att behöva ett par till, om sommaren blir lika varm som förra året. Sen - med tiden - ska jag börja tänka på vinterklänningar. Förmodligen något engelskt, i ylle, eller merinoull. Men just nu räcker detta: Att jag återfunnit mig själv i klänning. Swish, swosh, feel free.

Påskbudskap