John le Carrés farväl till agenterna

Copyright/fotograf: Harry Borden

Jag skrev om John le Carrés roman Spionernas arv. 


"Bortsett från den intrikata historien om före detta M16-veteraner, finns andra kvalitéer hos le Carré: Han skriver på en gång lätt och allvarsamt, en stil som fått kongenial översättning av Klas Östergren. Dessutom, trots utläggningarna om spioners vardag, finns en ekonomi i berättandet, som när han skildrar en fullständigt extatisk kärlekshistoria vars kulmen får uppta en halv sida. Den guldklumpen ligger sedan kvar som en skatt under ytan, man minns den alltid, trots – eller just på grund av – skeendets fortsatta monotoni av länge sen förlorade intriger och hemligheter."


Läs hela recensionen här.

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.

                    

Virginias guvernör säger ifrån

Alla vet väl nu vad som händer i Charlottesville, Virginia, USA. Och att Trump som vanligt inte säger ifrån om det värsta utbrottet av huliganism och våld från vit.makt-idioterna, trots att det redan lett till ett mord. Men här är en som säger det som ska sägas. Det ger mig återigen hopp om Amerika. 

Go home. #charlotesville. pic.twitter.com/N00TCPButr

— Christina (@ChriskrysP) 13 augusti 2017

De andra nyheterna från Charlottesville hittar ni själva. Det går tyvärr inte att undvika. 

Det fångna djuret och det fria väsendet

Jag har en återkommande känsla av att något vill fånga in mig. Men inte ”återkommande” som en allergi, utan snarare återupptäckt, som ett underliggande existentiellt moment. Man ser det, eller man ser det inte. Man känner av det, eller inte. Man spelar vanlig (Olle Ljungström) eller försöker vara en begriplig person för andra. Man är det inte. Sen är man det igen. Avhängigt hur mycket en annan förstår är man friare, avhängigt hur lite, är man mer bunden. Avhängigt hur mycket man kan komma undan de andras, av samhället och pengarna tillknycklade värderingar, är man fri. Avhängigt hur mycket och intensivt och öppet man ibland älskar en annan människa är man också fri.

Det är paradoxen: Det finns ingen väg ut ur fångenskap, det finns två, har alltid funnits: Att frigöra sig från världen och dess ihåliga idéer om hur här ska levas, och/eller att komma så nära en älskad människa att intimiteten betyder en frihet, en annan sorts frihet. 

Allt det andra är vad några tyska filosofer, fenomenologer, kallat Das Nicht-Sein-Sollende. Det som inte riktigt finns men som låtsas att det finns – som till exempel Donald Trump president, som till exempel köpta fruar, som till exempel klimatförnekelsen, som till exempel brevlådebolag, som till exempel allt monetärt poserande med ting – allt det som låtsas att det finns, att vi till och med ska beundra det – men det finns inte. För det har ingen existentiell halt. Därvidlag är Donald Trump som ett ödesmättat meme *): Han är presidenten som inte är och inte kan vara och inte ens kan posera som president. Han är memet för allt det slutgiltigt falska i den värld där människor köper och säljer varandra tills ingenting finns kvar i det allmänna; inte husen, inte sjukvården, inte klimatarbetet. Han är memet Kung Ingenting, det fullständigt ihåliga konsumerandets makt över människors hjärtan, sinnen och inbillningar. 

Teckning Roj Friberg

Nu vet ni vad jag menar med en del av fångenskapen: De ständigt förskjutna samhällsvärderingarna som äter upp människors själar till förmån för utförsäljningar, casinos, smickrande nätverk, ting och egendom. En värld där till och med nätverkandet – det som ändå kunde ha en chans att innebära att intresserade människor möter intressanta människor, oavsett sälj-och-köp-barheten, den är hopknycklad som en bit folie, i fickan på beräkningen; där man festar för pengarnas och kontakternas skull och tummar på sin folierade beräkning i fickan. Pengarna. Pengarna. Pengarna. Investeringen i andra människor, och deras namn. – Det är nätverket. 

Nej, jag föraktar inte affärsmän. Min ex-svåger var affärsman och en utomordentligt snäll och hederlig människa. Jag talar inte om de enskilda individer som lyckas passera ”sälj-allt-köp-allt”-mentaliteten med värdigheten i behåll. Jag talar om hela den amerikaniserade, halvkriminella eller helkriminella mentalitet som äter omkring sig i alla moderna samhällen, som äter sig in i och suger ut så mycket de kan av de samhällsfunktioner vi människor byggt upp i århundraden efter demokratins och den sociala demokratins genombrott. Tanterna och farbröderna i mitt kvarter, med sina tuffa arbetsliv, och sina små lägenheter i allmännyttan. Deras arv är uppköpt nu. Det som generationer av svenskar betalat skatt för; konsten att bygga ett för alla fungerande samhälle, det har sålts ut. De billigt uppköpta sjukhusen, de hafsigt styrda privatiserade skolorna, den ansvarslösat hanterade kollektivtrafiken, tågens degeneration, här och i England, de stora svindlerierna mellan banker och företag, de eviga försöken att undkomma rättmätig skatt, samtidigt som våra, allmännyttans hus, blev uppköpta och invaderade av fixartyper som skrapar runt med slipmaskiner efter bostadskarriär-miljoner. Allt detta är materiella fenomen som genomsyrar ett samhälle, även om vi tittar bort. Marx hade rätt därvidlag. Den materiella grunden och hur den sköts av regeringar och statsinstanser är avgörande för klimatet i ett samhälle. Människor blir som sina förebilder. Här är det en fuskare i limousin. I Italien Berlusconi. I USA är det Donald Trump, en skrävlare och fixare och folkföraktare, som snart kommer att blåsas ur, som en ballong.

Blåsa upp, blåsas ut. Blåsa upp, blåsas ut. Det är den vanliga kurvan för börsen, ägandet, och dess hantlangare. Det är deras fångenskap. Men vi låtsas som att det är fint, det är tjusigt, korkade rika män som presidenter, det kan väl gå an?

Jag har en väninna vars lilla barnbarn, en pojke på elva år sa: De sämsta vinner alltid. 

Ja, för de har inga etiska regler, ingen inre hållning som förbjuder dem att göra precis vad som helst; ljuga, stjäla, fuska, fixa, köpa kvinnor och spela fina i sin armani, sina inbillade rättigheter. Så - ja, de sämsta vinner alltid.

Därav vår fångenskap. Den allmänna. Den att massor av människor idag reser med tunnelbana och buss och bil till sina jobb, och måste låtsas bort att det varje dag tas något ifrån dem. Brexit i England kommer att innebära en enorm förslumning av de sociala stöden, boendet, sjukvården, public schools. Det nuvarande europeiska samhället är ett nätverk, inte sällan ett gott. Men Theresa May och hennes överklass-illusonister klarar sig med en Brexit, så då får alla de andra, fattigare, klara det också. ”There is no such thing as society”.

Om man lever i ett samhälle som alltfler anser inte finns, så finns det inte. Det är en del av vår allmänna fångenskap i språkets memen. Någonting är sagt om oss och våra liv som inte är sant, men det är de som har skaffat sig makt över egendom och politik som säger det. Vi är de fångna. Därför – alltid använda språket, alltid kasta det tillbaka: För det sanna språket har en annan passion än det ljugna.

(Tysk filosofi igen:Das Nicht-Sein-Sollende , det som inte skulle finnas – påtvingar oss en påminnelse om det undertryckta, det mer verkliga, det autentiska, också det vi en gång kallade ideal).

Så, den ena fångenskapen är social, den är att vara fånge i tidsandan. Att behöva se Donald Trump passera genom nyhetsflödet varje dag. Och bakom det allt det mycket värre. Det som de 50 % kriminella kapitalister och de kanske 50% halvkriminella rövslickare, har skapat. En värld av posörer, flotta middagar, att sko sig på andras boenden och läkarvård och mediciner, när natten kommer köpa en escortgirl.  Åka hem i en limou. Livet, liksom.

Men Livet Är Inte Das Nicht-Sein-Sollende.

Så det är den ena fångenskapen. Samhället som det blev, fixartypernas show.

Den andra är mer evig: Fångenskapen är inte helt fången. Den har en längtan, en riktning. Den vill inte bli bunden av det som känns för litet och trångt, andras projektioner, egna rädslor. Men de egna rädslorna kan också antyda en väg ut. "Darum liegt im Tun des Nicht-sein-Sollende eine besondere Faszination: sie kehrt das Sein hervor, das Sein, das sein soll" (Gerd Brandt) . Det som inte borde vara har en ton av fascination; det vrider fram det som borde vara, det verkliga varandet.

Så ser jag, när jag vandrar eller cyklar genom ett fjällandskap, att här-är-jag-här-vill-jag-vara. Andra upplever det på sitt lantställe, på Kreta eller i Toscana. Vi ser en värld där det goda livet är möjligt. En del av det är projektioner; allt är inte så gott där heller. En del av det är eskapism; mitt liv kommer även där att ha sina svårigheter. Men om jag kan välja, så väljer jag också en plats. Att inte kunna välja en plats är den fattiges förbannelse: Jobbets begränsingar, familj, släkt, barn. De flesta blir kvar där de föddes. De som sticker och börjar om, de beundrar vi.  Andra må drömma.

Till sist är fjällnaturen där jag vill vara, en sinnebild för det fångna djuret som söker sin värld. Att kunna sträcka ut. Att vila i tystnaden. Att mil av skogar beskyddar dina ungar. Att du kan dra iväg en hel dag utan att möta bilar, brackor eller kriminella.

Men världen är ju inte så där ren – hörs invändningen. Ja. Men världen kan bli renare i hjärtat. Och att se det vilda, det fria hjälper mig att bli starkare mot det ofria, fångna.

Jag vaknar i en oval av täcke och filt och kudde. Som om jag sovit i en livmoder. Det är varmt. Jag börjar tänka mig ut. Jag ser att den jag är alltid har varit på väg mot en flykt. Kan även ett barn veta precis vad som är åt helvete även i den närmaste miljön? Troligen. Och barnet vet att ”det är alltid de sämsta som vinner”. 

Jag ser mig själv som ung flicka. Det som märks är en livsglädje parad med melankoli. Men också en människa utan kön som återkommer när jag blir äldre. Det där att friheten och frigörelsen är viktigast. Att det fångna djuret måste ut innan det dör. Ut ur Das Nicht-sein-sollende. Och det fångna djuret är det fångna självet, det fria väsendet. På väg. Aldrig ägd, aldrig ägande. Det ligger en fasansfull ofrihet i att vara ägd, av ett företag, en chef, en familj. Miljader människor lever i den. Det ligger också en äcklig ofrihet i att äga; att vara kedjad vid sitt ägande, som de rika vid sina hus, klubbar och golfbanor. Där den äckliga ofriheten att äga, krockar med förtvivlan hos de ägda, där ligger vår tids pyrande revolter.  En del av dem delar jag med alla, somliga bara med mig själv.

Vad var det nu vi skulle göra här, i denna hemska tid?

(Fortsättning följer). 

Etsning: Per Kirkeby

*) Meme:
Supporters of the concept regard memes as cultural analogues to genes in that they self-replicate, mutate, and respond to selective pressures.

Den paranoide presidenten

Jag vill gärna tänka på roligare, bättre saker, men den här hiskliga karln blir inte sällan en daglig stötesten. Hans egotrippade utbrott på twitter och i tal. Hans vedervärdiga kampanjmöten med upphetsade medborgare på gränsen till rasistiska nervsammanbrott. Hans tremendous, terrific, gonna be the best-mentalitet som får erfarna politiker som Angela Merkel att le distanserat och göra fina, minimala miner, för journalister att skratta åt. Men ingen skrattar någonsin åt Trump, för han har ingen humor. Jämför den charmerande, ofta skrattande, ofta skämtsamma Obama.

Det är extremt lätt att göra satir av Trump. Twitter fylls av roliga gif-ar och bilder där han är grisen som Putin rider på. Han framställs som en grinig toddler som går runt med blöjor och suger på nåt. Mötet mellan Trump och Angela Merkel förkortas till en annan gif som visar skillnaden mellan en intelligent, vuxen, erfaren politiker och en annan som ser ut som en fet plump i protokollet.

Epiteten har haglat runt Trump: Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krügman, har upprepade gånger kallat honom infantil, vilket är rätt kul sagt om en man som tror sig vara stor, större, störst. Andra har påpekat hur hans ekonomiska skryt är tomma tunnor eftersom han dels ärvt en förmögenhet, dels lånat svindlande summor, och kommit undan med att stämma hundratals människor, samtidigt som han sparkar folk för ingenting. En helt oärlig ekonomisk succé, alltså.

Själv är jag fortfarande förskräckt över att en så uppenbart omogen, politiskt okunnig och emotionellt ryckig person kan inneha det högsta ämbetet i USA. En person som gör hittepå av politisk kamp och uppfinner lögnaktiga förbindelser mellan Obama och CIA och Ryssland, samtidigt som han själv har djupa försänkningar i ryska affärer. Han är en parodi på makt. En Kung Ubu. Och kanske just därför en varningslampa för andra länder som går högerut: Holland gjorde t.ex. ett bättre (läs mer socialliberalt) val än förväntat, vänster och gröna gick framåt, och Gert Wilders reaktionära parti ökade visserligen med 4%, men fick inte det förväntade/befarade stödet.

Men Trump står inte bara för rasistisk, nationalistisk, isolationistisk reaktion, han är också den förkroppsligade plutokratin: Att demokratisk maktfördelning alltmer övergår till plutokratisk, att de som äger alltmer manipulerar ekonomi, fördelningspolitik, internationella relationer osv. Det är egentligen allvarligare för demokratiska samhällen än Trumps paranoida infantilism, det försvinner inte även om han försvinner.

Men, varsågoda och läs den fjärde intelligenta artikeln om Trump, av Judith Gurewich, den om hans klart paranoida drag:

"Nobody is more determined to ward off rejection and humiliation than a paranoid, and this is where Mr. Trump’s talent resides. He knows exactly where to go and what to say when it comes to protecting himself from rejection; he plays tough and threatens revenge.
(....)
Through his admonitions, shaped by his reduced paranoid vision of the world, he triggered in them [som valde honom] an emotional regression (witness those rallies) allowing them to feel publicly needy, wet, cold, miserable, but no longer alone. They found themselves in the presence of a strong and loving phallic presence who tells them he is there now and everything is going to be okay."

Hela artikeln finns här.

Och Merkels obetalbara min finns här: 

An outspoken american will do for today

Och här kommer så den fjärde viktiga kommentaren om Trumpish-ism, från en charmerande arg person, som sedan länge lämnat både slaveriet och den rövslickande hövligheten bakom sig. I offer you - Leonard Pitts:

Just last Sunday, senior policy adviser Stephen Miller declared on CBS’ “Face The Nation” that “our opponents, the media and the whole world will soon see as we begin to take further actions, that the powers of the president to protect our country are very substantial and will not be questioned.”
What you do “will not be questioned?” Lord, have mercy. That’s the kind of statement that, in another time and place, would have been greeted with an out-thrust palm and a hearty “Sieg heil!” Here in this time and place, however, it demands a different response:
Just who the hell do you think you are?
Meaning you and all the other trolls you have brought clambering up from under their bridges.

Read more here: http://www.miamiherald.com/opinion/opn-columns-blogs/leonard-pitts-jr/article132721909.html#storylink=cpy

Läs hela artikeln här.

Och så kan ni läsa vad Washington Post skriver om den reaktionära spindoktorn Stephen Miller, här.

Den 3:e artikeln som måste läsas om USA just nu

Det finns naturligtvis många. Men inte så många som har den förförståelse som Yonatan Zunger visar upp när han analyserar den nya regeringens statskuppsliknande maktmissbruk. Det är alltså inte en fråga om nyanser och preferenser, det är en fråga om demokratiska spelregler satta ur spel. Ungefär som vid juntans makttillträde i Grekland 1976. 
Med den skillnaden att det inte finns tanks på gatorna, bara oerhört skumma förfaranden inom alla de legala systemen. Samt ett massivt grävande och främjande av egna finansiella intressen. Ni vet, samvetslösa typer som Trump och Bannon gör en affär av detta, oavsett hur det går.  Vi lever i plutokratin.
Var för Guds skull oroliga.

Bild: George Grosz

Två av de viktigaste texterna om USA nu

1.
"Precisely because the problem is one of temperament and character, it will not get better. It will get worse, as power intoxicates Trump and those around him"
(...)
The question is, what should Americans do about it? To friends still thinking of serving as political appointees in this administration, beware: When you sell your soul to the Devil, he prefers to collect his purchase on the installment plan. Trump’s disregard for either Secretary of Defense Mattis or Secretary-designate Tillerson in his disastrous policy salvos this week, in favor of his White House advisers, tells you all you need to know about who is really in charge. To be associated with these people is going to be, for all but the strongest characters, an exercise in moral self-destruction.
For the community of conservative thinkers and experts, and more importantly, conservative politicians, this is a testing time. Either you stand up for your principles and for what you know is decent behavior, or you go down, if not now, then years from now, as a coward or opportunist. Your reputation will never recover, nor should it.
Rifts are opening up among friends that will not be healed. The conservative movement of Ronald Reagan and Jack Kemp, of William F. Buckley and Irving Kristol, was always heterogeneous, but it more or less hung together. No more. New currents of thought, new alliances, new political configurations will emerge. The biggest split will be between those who draw a line and the power-sick—whose longing to have access to power, or influence it, or indeed to wield it themselves—causes them to fatally compromise their values. For many more it will be a split between those obsessed with anxiety, hatred, and resentment, and those who can hear Lincoln’s call to the better angels of our nature, whose America is not replete with carnage, but a city on a hill.
Länkar hela artikeln här.

2. 
Personspecificerad datainsamling som styrmedel av valkampanj.
Detta är en växande del av valpropgandans och därmed det politiska valets bräcklighet inför attacker av riktad reklam, riktad suggestion, riktad information - och där samtliga använda för att demoralisera, skrämma, skapa motvilja, eller engagera för sina speciella frågor. Trumps analytiska procedurmakare har använt data av det slaget; egentligen exakt detsamma som händer när du tänkt googlat Kreta och genast får åtta hotellerbjudanden därifrån i ditt mail.
De nya metoden att scanna folks karaktärer är utomordentligt obehagliga och skrupelfria datasnubbar har nu byggt stora lukrativa firmor på det material som finns lättåtkomligt i våra digitala spår på nätet: Läs om hur storebror data-analytikern ser dig och vet hur du ska manipuleras för att till exempel rösta med förskräckelse, eller avstå, på grund av misstro. 

This is not the happiest week of our lives. Cheer up! 
 

Presidential

“It was a huge crowd, a magnificent crowd. I haven’t seen such a crowd as big as this”.

Det finns en annan värld i världen

Det finns en annan värld i världen. Man märker det när man älskat samma man i femton år, och fortsätter samtala lite med honom när han är död. Man märker det på de där människorna som kommer in i ens liv och man genast vet att de hör ihop med ens existens. Man märker det på hundar som gör långa avsteg från husse och matte för att hälsa på en. Man märker de på vänner som man omedelbart förstår sig på.

Det finns en annan värld i världen. Det känns vid återseendet av vänner, deras barn så vuxna att de också blir ens egna samtalspartners. Man märker det med den där långe älgen till man som det inte riktigt blev av med, men som man alltid kan tala och skratta med, som med få andra. Man märker det på saknaden efter väninnan i Köpenhamn som dog 2007, och som var den mest vidunderliga väninna man kunde ha. Woman-power och stor dansk hjärtlighet. Man märker det på ungdomsvännen i Hälsingland som skriver brev om hur fridfullt han ordnar det omkring sig.

Det finns en annan värld i världen. Man märker det på de som kommer: På människorna, djuren, fåglarna. Man ser pilgrimsfalken störtdyka över gården, snön som faller i fina lager som en gåva från ovan. Ingen mammon råder över den gåvan - man ser med blotta ögat att det finns en annan värld, som inte handlar om vem som har tjänat mest på den här stan, vilka som har lyckats suga ut mest pengar ur f.d.  allmännyttans hus, vilka som har utnyttjat billig arbetskraft för att plussa in ytterligare några miljoner på sina konton. Nej, en annan värld. En annan. Där det inte handlar om att Fredrik Reinfeldt sitter som en elevrådsordförande, med sin konstiga ironiska blick som han använt i alla år, i alla sammanhang och som bara talar om för psykologerna att han har hittat ett försvar."Jag är lite överlägsen den här situationen, men jag är med ändå". Som när han intervjuar Tony Blair och ser ut som partykompisen som motvilligt talar allvar och aldrig någonsin kommer till skott med de verkligt journalistiska frågorna (Tack, Anna Hedemo för att du röt av ursinne över denna inkompetens förklädd till journalistisk).

Det finns en värld där f.d. politiker får husera med sina gamla PR-fejs i näringslivet, i bankväsendet, som konsulter, och det spelar numera ingen roll om de är avdankade högermän eller sossar, ty i den stora multinationella streber-och-miljärdars-kyrkan råder endast Mammons logik. Alla som tar för sig är dess präster. Alla som skor sig på andra är dess blivande rådgivare. Ku Klux Klan får åter in en snuskigt stor fot i amerikansk politik och här hemma sitter miljardärerna och skattesmitarna och skryter för varandra i sin overklighetsbubbla. Klyftorna ökar enormt i alla samhällen, inte ens Kanada klarar sig ur den fällan. Men den fällan är alltid dålig för hela ekonomin.

Så - visst ska man bry sig om politiken, men när den är så parodisk som nu, när den allt fetare Reinfeldt och hans buddies i politikens och penningens värld ska intervjua varandra, när Trump bjuder in amerikas rikaste fulmiljardärer till sitt kabinett, när hela den figuren är ett stort skämt, som begär att uppfattas som verklig, en yuppie med enorma affärer och lika enorma skulder, med fiffighet som en gambler och noll intelligens som statsman, då börjar alla fatta att denna världens makthavare inleder sista etappen i en stor jävla fars. Det kommer att gå åt helvete. Det kommer att skada absolut alla andra mänskliga värden, som det alltid gör, när penningkåta analfixerade mammas jättebebisar kollektivrunkar över världens resurser. Ja, jag använder fula ord, precis som de som ser igenom skiten alltid gjort, fråga Hieronymus Bosch (bild nedan), fråga Strindberg, Thomas Bernhard, Rabelais, Jeremia, Houellebecq, Jelinek, not to mention Jonathan Swift.

Jag är säker på att de som skriver och får ur sig de allra svartaste satirerna, är samma människor som i sin mer känsliga sida bara längtar efter något annat. Något de kan respektera som samhällssyn, några de kan respektera för att de föredrar sanning och rättvisa, gott medborgarskap och inte utstötning, några de kan respektera som verkliga jämlikar, och inte se ner på som en samling halvbildade skolpojkar som lärt sig hur man gör PR för sig själv och suger in så mycket pengar som möjligt i sin giriga apparatjnik. Detta ödsliga panorama av - mest män - som far hit och dit i världen och gör sig viktiga. Dunk, dunk i nästa rygg. Och denna sorgliga brist på kompetent samarbete för att lösa de stora problemen, klimatfrågan, de fattiga, flyktingvågen, krigen, vattenförsörjningen, kommunikationerna, mm. I varje del av dessa stora frågor är det alltid och endast de slipprigt penningkåta som förstör och/eller bromsar varje förändring till de bättre. Tar bort tåg och bussar, snor åt sig av fackliga kassor, säljer sjukhus till kompisar.

I den världen kan man inte leva utan att bli förbannad precis varenda dag, varje gång man ser på TV. Man skickar lite pengar till de snälla organisationerna. Man tänker på att gå in i politiken, så långt till vänster som möjligt nu, eftersom V är de enda som kastar motvikten till all den här zombiförstörelsen av samhällets resurser. Och ändå räcker det inte.

Det finns en annan värld i världen. Den är inomslig; det är  den som föder konst och sagor och berättelser från andras liv, musik, poesi, dans som man dansar en morgon i köket. Det finns en annan värld. Den är inte beräknande. Den rakar inte åt sig. Ibland har den kallats kärlek. Till livet, till en människa, till musik. Det vore fint att leva i ett samhälle som värdesätter den världen, och inte höjer sitt taskiga självförtroende enbart genom köp. Den världen har högre nivå, än alla illusionerna om makt och ägande har. Den överlever vår död. Och vår tid.

Målning: Piero della Francesca, ca 1450, detalj.

Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till. 

Victor Rydberg

Och här skriver Andreas Cervenca om vår tid furstar: Alfahannar med galonhud.

Samvetet är en bucklig sak - om tiggeri

I helt vardagliga sammanhang, utanför de etiska kretsar där professorer håller till med sina långrandiga resonemang, brukar man säga att människan ska följa sitt samvete. En schysst människa följer sitt samvete: Lurar inte andra, bedrar och ljuger inte till skada för andra, stjäl inte, och är inte likgiltig för sina medmänniskors lidanden.

Man talar om "samvetsfrågor" i förhållande till avtal och regler, men också i förhållande till skatter och avgifter, och till så direkta problem som vad gamla människor får för mat, och vad de tiggande romerna ska få.
Jag är rätt säker på att t.ex. Ann Heberlein - numera benämnd högerkristen, som om det ens finns - anser att hon följer sitt samvete till punkt och pricka. Hennes övertygelser verkar alltid så bastanta, och i diskussionen om tiggeriet körde hon bastant på med sin åsikt om att inte ge till tiggare, varvid hennes motståndare knappt fick en syl i vädret. (Opinion live).

I min allmänna erfarenhet av människor är det nästan alltid de som har något lurt för sig, visavi samvetet, som backar upp sig själva bastant med små och stora ursäkter inför vad som objektivt sett ser ut som snålhet och egoism. Det går nämligen att övertala samvetet. Egennyttan övertrumfar ofta samvetet när det gäller att göra förtjänst på andra; via utlokaliserade låglönejobb, barnarbete, fiffel med arv, fiffel med företag, fiffel med skatt, fiffel med bidrag också, för den delen.

Värst borde kanske samvetet må om man gjort saker som direkt skadar andra människor, individer eller grupper. Men se nix - även där kan den fiffiga människan hitta på vackra förklaringar till sitt handlande. "Vi tyckte det blev bäst så". "De är inte som vi". Det blev bäst att vi skodde oss på andra, och nollade dem som inte är som vi: judar, romer, konstnärer, invandrare, tiggare.

Samhället kan också sägas ha en kollektiv etik, som vi väljer att följa eller ej. Vi kan lämna våldsbrott därhän tills vidare. Men ett samhälle som Sverige skulle aldrig tagit fart och blivit vad det är utan den gemensamma bördan av arbete och skatter. För att det ska fungera i fortsättningen behövs den sortens kollektiva samvete som byggde folkhemmet. Att man inte undandrar sig det allmänna, inte samlar kapital på gömda konton långt utanför landet (Panamapapers), inte skor sig orättmätigt på bostadssituationen, inte skapar orättvisa genom att mygla in sina bekanta överallt (Riksrevisionen), inte skor sig på vården och skattebetalarna, men själv drar sig undan med konstruerade lågskatte-upplägg. (Privatiserad sjukvård).

Ett samhälle fungerar om det finns ett kollektivt samvete som är inbyggt i medborgarna. I psykologin talar man om överjaget som en reglerande funktion. Mer allmänt kan man tala om samhällsandan, och den har naturligtvis sina företrädare bland alla auktoriteter, från lärare, till arbetsgivare, till politiker. Det är när de senare börjar svaja som allt börjar svaja. En lärare i en skola som gör miljonvinster och delar ut överbetyg kan knappast ha "rent samvete". En arbetsgivare som låter folk komma och gå i sina jobb, utifrån sitt eget behov för dagen, kan knappast kallas ansvarsfull. Ett sjukhus som lever högt på skattepengar men inte skattar mer än en taxichaffis i Sverige, är uppenbart inte intresserat av att spela "med gott samvete".

Gangsterismen brer ut sig. Pengarna blir viktigare än samvetet. En etikprofessor står och tjafsar om hur hon "känner sig" när hon ska ge pengar till en tiggare. Hon passar också på att förlöjliga de som ger. Den som ger måste ju vara en underlägsen och löjlig person, eftersom Ann Heberleins bastanta självöverskattning vill ha det så. Precis som när hon gjorde narr av tjocka människor på en Finlandsbåt. Som om hon aldrig skulle kunna bli tjock själv. 
En statsminister börjar prata om att det är svårt för oss att se tiggare på gatorna. Högern vill självklart ha tiggeriförbud. Deras samveten sträcker sig aldrig längre än till den egna täppan och barnen som de klämmer in överallt oavsett om de är begåvade eller ej. Men när en socialdemokratisk statsminister börjar svaja på målet: "Det är bättre att hjälpa dem på plats" (en mening kopierad från SD) - och "jag ger aldrig" - "men jag säger inte att det är fel att göra det" då godkänner han bristen på medkänsla.

Fan vet om inte romerna fick en sämre vecka efter detta. Därför att samvetet är en mjukvara: Samhällsandan, tidsandan, våra "förebilder" och - nota bene - pengarna, har alltid kunnat pressa samvetet lite hit och dit. Därför behövs det människor som står fast. Många gör det. Påven Franciskus till exempel. Men en av de som i Sverige skrev bäst om saken är Hynek Pallas, klart, kunnigt och samvetsömt.  Tänk  - jag visste inte att facebook kunde användas till något så bra.

Konstiga grejer

Idag var staden som en comic strip. Jag hamnade i små klungor av människor som verkade ha centrifugerats ut från något centrum, åt alla håll, och nu var lite förvirrade.
En dam med en gammaldags hatt tittade ganska frågande på mig vid busshållplatsen. Som om jag inte skulle gilla hennes hatt. Jag - som bara gillar knasiga hattar. En ung flicka på femton gick förbi så snabbt och spikrakt som om hon varit tecknad. Hennes kappa var konformad. Med sig drog hon en hund klädd i fodrad rock. Den var korvformad. En tax. En pojke i sextonårsåldern pratade oupphörligt om vad man skulle äta för att träna. Hans två kompisar blev ganska överkörda.

En man steg på bussen före mig och såg ut att ha kommit direkt från Oklahoma. Han hade den sortens vitmjölkiga aningen fräkniga hud och lätt rosa hår som förekommer där. Samt för tunna kläder.
När jag skulle korsa gatan gick jag rätt emot en kvinna vars bestämda steg ackompanjerades av en näsa och en mun som såg ut att vara skurna i plåt. En annan kvinna klackade målmedvetet iväg mot S:t Eriksplan, förmodligen utan att veta var denna målmedvetenhet skulle ta henne. Ty så brukar det vara.

Jag besökte en bank. Den unge mannen på banken var normal. Han var charmerande. Jag var charmerande. Väl ute på Odenplan hasade vi lite äldre från det ena gruskornet till det andra för att få fäste i ishalkan. Alla blev därför mycket bestämda i sina åtaganden på gatorna. Några kloka hade stavar med sig. Andra hade broddar. Jag blev rekommenderad broddar av en dam som alls inte ville klaga. Man vill ju inte klaga på vädret en sån här dag, sa hon. I övermorgon då, tänkte jag. Och igår, när jag med nöd och näppe hasade iväg för att handla och svor hela vägen över moderaterna som styr den här stan, som inte grusar åt oss som går här, men anser att vi ska subventionera de rikas verandor i Danderyd. Det var när jag diskuterade detta vid ett övergångsställe med en annan dam som jag fick rådet om broddar. Javisst, folk ska köpa broddar och de rika ska ha en del av vår skatt till sina renoveringar. Men ploga och sanda min gata, för helvete. Sen kan vi snacka broddar. Eller så här - ni kan ta broddarna, vi slipper betala för era verandor. Okej?

Tillbaka till idag: Det var sol. Alltså inte den där lilla tofsen gult bakom ett blekt dis som vi vant oss vid, utan en klotrund sol, en alldeles perfekt sol. Den gamla höstvassen lyste ljust orange. Snön låg under träden och isen låg i viken. Och vid nästa busshållplats denna dag mötte jag Med Reventberg. Äntligen en mänska. Inga konstigheter där. Hon är från Göteborg.

En historisk dag

Ja, för det är väl det; när en rasist och skrävlare med sympatisörer i Ku Klux Klan snart ska få flytta in i vita huset, och fortsätta sina grandiost narcissistiska idiot-tolkningar av världen och politiken.

Men jag, som satt uppe hela natten, trodde inte mina ögon, inte mina öron, intet. Jag var rätt övertygad om att Hillary Clinton skulle vinna. Men så är det besynnerligheten med det Amerikanska valsystemet. Hon fick fler röster, men han vann.

Ute snöar det oändligt mycket mer än någon enda gång förra vintern. Jag ser det som en mild nåd från ovan som i flinga efter flinga fyller gården och gatorna, fyller träden med den skönhet som ingen kan köpa för pengar.

Jag ger upp en stund. Jag ger fan i världen. Jag går och björnar i snön.

              Men här är en länk till Naomi Kleins glasklara artikel i The Guardian, idag. 
              Länkar även till Adam Shatz i London Review of Books. "The Nightmare begins".
 

Anne Applebaum - om Trump-ism

Nigel Farage, the leader of the UK Independence Party, has openly campaigned for Trump, even appearing in a “spin room” to plug the Republican nominee after one of his debates with Hillary Clinton. Geert Wilders, the xenophobic Dutch politician, showed up at the Republican National Convention, where instead of observing, as a Dutch Christian Democrat would have done, he agitated on behalf of Trump, too. All of the populist parties and newspapers use the narratives put out by Sputnik, the Russian news service that serves as an endless source of conspiracy theories and fake news. This week, a fake account of a refugee in Austria acquitted of raping a child — originally broadcast on Russian state TV — was repeated by Russian President Vladi­mir Putin and then across Europe, including (again) in the Daily Mail.

Läs hela Applebaums text i Washington Post. 
Och idag 9/11 var Applebaums text översatt i DN.

Och här en annan, mer psykologiserande artikel, av Aleksandar Hemon i DN.

Fuck November

Kommer ut på gatan och fryser till. Löven är fallna och redan bruna. Grått ljus rinner mellan husen och sprider en känsla av förstelning. Jag drar på mig kapuschongen och börjar gå. För det är ju så man gör, man kommer igenom det. Det ena och det andra. En vägg av kyla, ett ljus som slocknar, månen i nedan, stora säckar med renoveringsmaterial från banklånekundernas konstanta ombyggnationer.

Gatan är numera inte bara allmän plats utan till stora delar ockuperad av renoverings- och-avfalls-säckar. Sverige är så klimatmedvetet. Sure. Men inte så länge folk utan känsla för realiteter kan låna hur mycket pengar som helst till nollränta, och producera avfall. De lever - som Horace Engdahl sa - över sina tillgångar.
Somliga av dem sysslar med att göra pengar av pengar. En helt improduktiv verksamhet som inte ger någonting ifrån sig till samhället, bara sätter nollor efter nollor, och det är ju signifikativt. Det var den sorten som var skyldig till börskraschen 2008. Men fortfarande tror folk att girighet är fint. Nästan. Lille Johan Nordberg deklarerar om igen att det är en bra drivkraft. Okej - well - om de åtminstone gör någonting. Skidor eller musikalbum, barnvagnar eller sportskor, okej. Men alla de här som sitter vid sina datorer och flyttar pengar åt sig själva och andra. Så fjuttigt.

En väninna berättade om sitt barnbarn: Han säger att de sämsta alltid vinner. Ja, för att det är enklare att dra ner nivån, än att höja den. Enklare att förstöra ett hus man köpt billigt av staten, än att sköta sina uppdrag ansvarsfullt. Enklare att söndra en familj och ta vad man kommer över, än att vara inställd på generositet och sammanhållning. Enklare att vara girig och hagalen än att dela med andra. Enklare att söndra och härska än att vilja det goda.

Så får samhället de ledare det förtjänar: Donald Trump skrider fram som en omedveten korkad ståuppare för hagalenskapen. Jimmie Åkesson och hans enfaldiga kumpaner fortsätter att hata allt osvenskt. Beviset för deras ohyggliga inskränkthet är att de nu också vill få ut "främmande ord" ur svenska språket. Komplexen rider på en våg av dumhet och liknar samma komplex av grav narcissistisk karaktär som Anders Breivik var full av.

Så: Fuck you fixartyper och lögnare. Trump är en gås, men en farlig gås. Och det obehagliga manipulerandet kring valet i USA är bara alltför likt det manipulerande som blivit en vanesak överallt; i företag, bland börsfixare, i bostadsbranschen och nu även i vårdbranschen, skolor och förskolor. Den nya "människan" föredrar att ha saker upp i röven i stället för att bry sig om helheten. Skatter är för andra. Själva bara roffar de. Och nu har de fått sin ynkliga idol: Donald Trump. Fuck november.



En länk till the Guardian. Om varför fattiga vita röstar på Trump.

Bunkergänget på Svenskt Näringsliv

Mycket bra debattartikel av Karin Olsson idag, om managementfilosofins klibbiga spindeltrådar över Universitet och högskolor. Jag har inget att tillägga, läs artikeln här.
Expressen, idag.





Etsning: Francisco de Goya

Makten och middagarna

Bob Dylan - It´s allright Ma

Detta går inte att undvika en dag som denna. Min bästa väninna ringde och var så glad. Mindes en bok av Dylan som jag fått av en amerikan, och som vi läste långt innan allt det andra hände.
Här är en av hans bästa låtar i en rak inspelning.

Terrorister och andra

Frankrike ena dagen, Belgien nästa, Tyskland den tredje. Nice, Bryssel, Paris, München, Utöya, Kabul, Orlando. Listan är mycket längre. Men resultatet är känslan vi alla lever med nu: Att dessa vedervärdiga terrorattacker bara ökar och fortsätter och att knappast några statliga, internationella, polisiära eller andra åtgärder kan hindra dem från att ske.

Mycket har naturligtvis hindrats, saker som vi inte ens vet om, liksom vi inte heller vet huruvida franska, belgiska, engelska eller tyska poliser och underrättelsetjänster kunde fått mer inflytande över situationer där en tänkbar terrorist redan var uppfångad som ett potentiellt hot, men ändå inte kunnat hindras. Detta gäller för samtliga terrorhandlingar i Europa under den senaste tioårsperioden.

Det går tydligen inte att få full kontroll på de kadrer av unga män, som i vissa fall tränats i jihadiska läger, i andra fall enbart agerar utifrån ungdomlig, psykiskt våldsam självhävdelse.
Man kan göra långa listor på vad som är utmärkande för IS och deras likar - hur vedervärdigt, omoraliskt och rasande inhumant de agerar. Hur blodtörstigt och grymt de utdelar sina straff. Hur sjukligt sammansvurna de är kring sina fanatiska idéer. Precis som Breivik lever de ofta i ett isolat, en kollektiv eller ensam bubbla av hysteriskt uppförstorade idéer om världen.

Detta har nu varje samhälle att ta hand om: Var finns de, och hur kan de upptäckas, hjälpas eller förhindras? Finns det - som en del psykiatriker gör gällande - tecken och varningssignaler för någon på väg in i en fanatisk dröm om terror? I en artikel i The Daily Beast analyseras ett antal kännetecken och varningssignaler, för såväl skolskjutare som IS-anhängare. Och en väl bevandrad religionshistoriker som Karen Armstrong skriver i sin bok om Våld & Religion, att många av de s.k. islamistiska terrordåden begås av frustrerade unga män, med knappt någon insikt i eller kunskap om Islam. Det är aggression och frustration som är de utmärkande egenskaperna.

Jag tänker att vi har en dold armé av lösa individer, fulla av testosteron och mindervärdeskänslor, som hittar en utväg för sina aggressioner genom en inbillad anslutning till Islam, eller IS, eller nationalism, eller nazism eller någon annan crazy formation av likasinnade. Det är den psykiskt störda anarkistiska armén. Samtidigt är den i många avseenden lik en organiserad armé: Där man måste utesluta känslor av empati för fienden, där man blir inlärd på att inte känna, där man stuvas om i hjärnan med hjälp av kraftig indoktrinering och hård träning i militär rättshaverism: Inställningen att vi har alltid rätt, de andra alltid fel. I det avseendet är det inget som skiljer de invaderande amerikanerna i Vietnam, Irak och Afghanistan från deras motståndare i samma länder, eller från deras motståndare i den oorganiserade terroristiska kadern.

Bilderna från Abu Graib, de civila bombningarna i Afghanistan, Palestina och Irak, och vittnesmålen från Guantanamo visar - som så mycket annan krigshistorik - att det mordiska, hatiska, förnedrande och urskiljningslöst våldsamma är en följd av krig, och av en mentalitet med manikeisk särskiljning av De Goda från De Onda, där de senare är de man kan göra vad som helst med. Brutaliserade unga amerikaner skiljer sig inte så mycket från brutaliserade unga islamister; det är huvudsakligen tillhörigheten till en ordnad formation, legala vapen, och invanda former av dödande som gör dem mer "humana".

Jag är i högsta grad motståndare till europeisk masochism; ständigt undflyende gentemot aggressiva subgrupper, med hänvisning till kolonialismens historia, de många invasionskrigen, de ekonomiska krigen etc. - särskilt med tanke på att jag personligen, liksom många med mig, inte haft någon som helst del i denna historia, eller några val att göra, annat än att gå i de sammanlagt milslånga europeiska marscherna och demonstrationerna MOT Irak-kriget. Men även om jag själv, och andra, inte har någon skuld i de militär-industriella västerländska invasionsmönstret, så vet vi ändå att den historien finns, och är en viktig - kanske den viktigaste - faktorn i den nuvarande vågen av terror.

Vedervärdig terror, meningslösa handlingar, splittrade subgrupper, maniska individer; det är  - som Zygmunt Baumann sagt - som om vi lever i ett minfält. Men ändå måste vi tänka på de barn, mödrar, män, gamla, oskyldiga människor, som helt konkret haft dessa minfält omkring sin närmaste stad eller by. Och som haft dem där på grund av sovjetisk, israelisk eller amerikansk ockupation.

Oavsett terrorhandlingar, oavsett vår enorma bedrövelse, måste vi klara att se sammanhangen, om vi ska kunna tala oss vidare, diplomatiskt, psykologiskt, socialt, genom den här uppenbara eldhärden i 2000-talets historia. Vi måste se att alla krig är brutala. Och att de mördade muslimerna i Srebrenica är lika verkliga som de mördade i Nice.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _


För att lite grann komplettera den vanliga fokuseringen på unga män, så länkar jag till den här artkeln om rehumanisering och psykologisk hjälp till unga kvinnor som dragits in Islamism och rekryterats av Daesh-grupper i Frankrike.  

Länkar även till en samvetsöm artikel av den fransk-marockanske författaren Tahar Ben Jelloun, om alla muslimers ansvar för sina förvildade utstickare."Si nous continuons à regarder passivement ce qui se trame devant nous, nous serons tôt ou tard complices de ces assassins".

Hälsningsceremonier och det

Andrev Walden om drevjakt.