Thorild, en ny vän....

Biskop Thomas frihetssång, som jag gillade redan i skolan, toppas bara av denna vers från Thomas Thorild. Glad Fredag, all fria!

Ingens Herre, ingens Träl!
Sade våra Fäder :
Högsta Rätt till högsta Väl
Alla, Alla gläder.
Mången mycket kallar sitt,
Men mitt Väsend, det är m i t t :
Denna Sanning, Vänner,
Man i Själen känner.

Thomas Thorild

Mera av hans skrifter finns här: Att följa ögonblicken.

Nyårsdikt - Claes Andersson

Med tack till Victor Malm, som lade upp denna på Twitter. Claes Andersson har jag intervjuat en gång, innan han skulle spela sitt jazz-piano på Finska Institutet i Stockholm. En bra kväll.

Flickan hoppar över berg

Hon, den där unga flickan som sprang
över gråbergen, över renlaven, som
ett rådjur och lätt utan tankar, det var
somrarnas torra knaster, det var höst
det var vått och slemmigt under laven
det hoppade hon över, hon ensam

Det var kattmjuka kattblommor
små viol och tysta runor under
det var ingenting och ingenting
motståndet fanns inte under
himlarna, molnen, de hundra
drömmarnas outsläckliga dag

Det var ingen konst, det var allt
som var konst. Det var hennes
liv som rann utmed stammarna
tallarna, björkarna, eken, alen,
det var kärret och ynglen i en
kupad hand som var Guds glipa

Hur lätt, hur stark, hur vild hon
tar sig i ländernas riktning söder
och norr och i öster havet det
vida, det djupa, det sällan varma
och modern samma, stel där borta
men flickan, flickan växlade, visste

Det är nu jag ska säga att hon ännu
är en del av mig, att hon är kvar
obruten och lätt innanför skalet
av äldre kvinna med värk i knät,
i rygg, att hon är kvar med sin iver
upp över bergen, långt in i skogen

Det är nu jag ska säga att momenten
är odödliga och ja, momenten är
på grund av nåden så lätta så
strömmande rätt igenom att de
aldrig går förlorade. Det är det alltför
stela, ägda, färdiga som går förlorat

Flickan hoppar som en get i bergen
fågeln från den höga grenen svingar
som en pil rätt in i hennes öga och
igenom, ut på andra sidan med vingarna
utbredda bärande två ögon vidare
vidare, synsk, över bergmossans fält


6.12.14
work in progress

Marina Tsvetajeva

Jag skickar vidare den här dikten som Björn Kohlström - allmänt känd som Bernur - publicerade på Twitter igår. Tycker mycket om den. Och så är jag är född i Augusti.

Fallande löv

Autumn is over the long leaves that love us,

And over the mice in the barley sheaves;

Yellow the leaves of the rowan above us,

And yellow the wet wild-strawberry leaves.

 

The hour of the waning of love has beset us,

And weary and worn are our sad souls now;

Let us part, ere the season of passion forget us,

With a kiss and a tear on thy drooping brow. 

 

 

W. B. Yeats

Oktober femte

Vinden susar
ända in i rummen,
pushar bananflugorna
mot sitt öde.
Blåser oss, till vårt,
till det som Vågen
tog, men inte av oss.

And sometimes it happens that you are not friends...

And sometimes it happens that you are friends and then
You are not friends,
And friendship has passed.
And whole days are lost and among them
A fountain empties itself.

And sometimes it happens that you are loved and then
You are not loved,
And love is past.
And whole days are lost and among them
A fountain empties itself into the grass.

And sometimes you want to speak to her and then
You do not want to speak,
Then the opportunity has passed.
Your dreams flare up, they suddenly vanish.

And also it happens that there is nowhere to go and then
There is somewhere to go,
Then you have bypassed.
And the years flare up and are gone,
Quicker than a minute.

So you have nothing.
You wonder if these things matter and then
As soon you begin to wonder if these things matter
They cease to matter,
And caring is past.
And a fountain empties itself into the grass.

Brian Patten

"Sometimes it happens" heter dikten, egentligen.

Ännu en dikt av Jane Hirshfield

It Was Like This: You Were Happy

It was like this:
you were happy, then you were sad,
then happy again, then not.

It went on.
You were innocent or you were guilty.
Actions were taken, or not.

At times you spoke, at other times you were silent.
Mostly, it seems you were silent—what could you say?

Now it is almost over.

Like a lover, your life bends down and kisses your life.

It does this not in forgiveness—
between you, there is nothing to forgive—
but with the simple nod of a baker at the moment
he sees the bread is finished with transformation.

Eating, too, is a thing now only for others.

It doesn’t matter what they will make of you
or your days: they will be wrong,
they will miss the wrong woman, miss the wrong man,
all the stories they tell will be tales of their own invention.

Your story was this: you were happy, then you were sad,
you slept, you awakened.
Sometimes you ate roasted chestnuts, sometimes persimmons.

En dikt som bara kom, men vems?

Kan ni, mina ytterligt bildade, förfinade och saligt litterära läsare, med era geniala preferenser och era stolta traditioner, med hela er arsenal av duktighet och gott minne, med er väluppfostrade hybris och era irrelevanta faiblesser - tala om för mig var den här dikten kommer ifrån? Den bara hampade sig in någonstans, och sen har jag glömt författaren. Men jag tycker så mycket om den.

Gunnar Pettersson, författaren till den roliga, kunniga London-boken, (som kom i våras) löste detta åt mig och alla våra bloggvänner: Det är Jane Hirshfield som skrivit dikten.

Dikt 1005

Solen stod upp igen och

Jorden var hel

Utan en skåra av

dissonans, dofterna

Man kunde se allt

Man kunde se lodjuren

fast man inte visste

Var de fanns

Jorden var jordens kung

Solen var brännande

Under den på glid gick de feta

fåren, getterna
fräna fraktaler

fiktiva fraktioner på jet

drivna mot nästa toppmöte om

sin önskvärda undergång.

Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp

det togs en gruppbild på barnen med honom

Den Store Grotesco

Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den

rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,

med amuletter och talismaner,

vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.

Vi andra dök, vi dök

det glittrande havet, den milda insjön

Slutna ögon såg

dök som lommen och uttern dök,

som istidsmänniskan dök

Hade en egen sol

Stående, sjudande i källans vilda kanal

forsande vatten

strid utan strid

fred med guden.

Solen stod upp hel.

Det goda var inte över.

Under oss var det

Forsande mellan fingrar.

Ingens.

Hajtänder

Jag hoppar som en fågel

På vintergrenar

letar efter kärleken

Där sjönk en genom ett hål i isen

Det bubblar fortfarande

Av gammal andning

Jag ser öknen. Jag ser Golgata

Men min vandring är en vardagsrutt

En trivsel med det enkla och sköna

Jag ser stora kors

Som människor lägger i vägen

För varandra, som om de hade rätt

De som lägger kors och spikar över

Andras vägar har aldrig rätt

The Fair Deal Is:

De har dålig karma

Nu har den lilla fågeln

Hittat en broder, en syster och

En broder till; när de finner

Varandra är de en flock

En flock är inte möjlig

Bland människor med

Hajtänder, så kallade

shanghajare.

Athena

Nedanför gudarna finns
ett solhettat torg
där inga djur strider
Ingen med bestens överkropp
Ingen med bestens huvud
Ingen med bestens bett och hovar
Tystnad skapad en
stund i det sneda ljuset
mellan sju och nio
Då en man klädd i purpur
och sandaler korsar torget
bärande på en kora

Ingen slamrar med porslin och bestick
Min croissant frasar tyst
Kaffet är för denna morgon perfekt
Yoghurtskålen fylld med honung
och valnötter

Deras små djuriska hjärnhalvor
har torkat i solen
De har gett upp sitt hårda skal
medan de andra djuren
Koprophilos pedophilos hierophant
ännu dör en långsam död
deras fräna dofter av makt
tomma munnar

Horn, hovar, helikoptrar
The hardy ass, the whippers lash
drönare kärnvapen
tomma munnar
vitt drön

En överhängande
Fagus Orientalis
dränker mig i grönt
Ännu är jag du.

En av Cohens bästa - en av världens bästa

Jag har absolut gehör när det gäller kitschvarning i konsten. Har man det inte innan så får man det efter att ha spenderat några år på nätet, för att inte tala om twitter, där söta visdomsord ackompanjeras av söta bilder, gärna med något melodramatiskt eller sagoaktigt innehåll. Det förefaller dessutom alltför ofta som om inte ens de som skriver om konst kan undgå sin sömnigt dekadenta faiblesse för kitsch. Mystiska figurer och något obehagligt djur i månljus till exempel.
En av Danmarks bästa konstnärer sa en gång till mig att en bra målning gärna kan ha "noget kitsched ved sig". Men det var han det. Per Kirkeby. Inte nån himla prerafaelit.

Själv är jag inte lika säker på att min musiksmak alltid undgår kitschens domäner. Jag kan verkligen gå igång på "all the pretty horses" med Peter, Paul and Mary, och jag är så svag för Björn Skifs "Håll mitt hjärta" att jag nästan blir tårögd. Skifs har en urbra röst, och låten har en trovärdighet. Så är det med bra kitsch. Dålig kitsch, däremot, är som engelska bed&breakfast på 70-talet; rosor överallt och dessutom små porträtt av gråtande barn och flygande älvor.

Men Cohen, min Cohen. Hans Halleluja och Suzanne är inte bara sönderspelade, söndercoverade, och känslosamt über, de är också nostalgiska. Ja, jag hör det. Och jag lyssnar aldrig på dem. Men Cohen, min Cohen: Han gjorde så mycket. Han gjorde strålande låtar av den melodram som heter ensamhet och kärlek och jag vill/jag vill inte, här har du mig/fast ändå inte.

En av de bästa är den här: Ja, en av popens bästa låtar, för att det är poetisk kraft i texten, en ärlighet och en mystik samtidigt, och ett in i helvete bra sound och komp. Jag har sjungit, dansat, vaggat, efter den många gånger. Så många gånger att det är ofattbart att den håller för det. Men det gör den. Trots att den har "noget kitsched ved sig".

Ställ klockorna - W H Auden

Ställ klockorna, stäng av mobilen
Hindra hunden från att gläfsa över feta ben.
Tysta ner pianot och med dämpad trumma
Bär ut kistan, låt de sörjande få komma.

Låt flygplan cirkla dystert under aftonglöd

Teckna över himlen sitt budskap: Han är död.

Sätt kragar av kräpp runt duvors vita halsar

Låt trafikpolisen bära svarta bomullshandskar.

Han var mitt Norr, mitt Söder, mitt Öst och Väst

Min arbetsvecka och min söndagsfest

Min middag, min midnatt, mitt tal, min sång

Jag trodde kärleken var evigt hel: Jag hade fel.

Jag önskar inga stjärnor mer, ta ner varenda en och fler

Packa ner månen och demontera solen

Häll ut oceanen och sopa bort all skog

För ingenting kan nånsin mer bli gott och vara nog.

  

W. H.Audens berömda Funeral Blues, som också lästes i filmen Fyra bröllop och en begravning.

Jag tog mig för att nyöversätta den till svenska för min vän Sverker, som förlorat en kär anhörig. Den är inte fulländad, men den är bättre än de andra svenska översättningarna. Dock finns det rim på engelska som omöjligt kan återfinnas i svenskan. Några nödsituationer uppstår, men det är ett intet mot den saknad dikten handlar om. 

Målningen är av Nicholas de Staël.

Malte Persson - Den nya Tomten

Max Ernst

Malte Persson - en begåvad yngling och författare som ni säkert hört talas om, har skrivit om Rydbergs Tomten, för vår tid. Bortsett från några ord här och var som jag nog måste diskutera med honom om, angående rytmen, så är det en både rolig och sann dikt. På rim.
Här den första och sista versen, resten får ni leta själva, här i Jönköpingsposten.

Midvinternatten är inte så kall,                                     

tack vare växthuseffekten.
Staden har somnat i alla fall,
offer för julklappsjäkten.
Månen lyser blek och dan;
liksom en efterlyst följd av Span
flyr den bort över taken.

Tomten finns och är vaken.

Månen däruppe, en fattig sten,
vandrar på brottets bana,     
ty den har stulit av solens sken;
stöldgodsets glans kan man ana.
Jorden är sliten och solen långt bort,
snön duger inte till vintersport,
marken är nästan naken.
Tomten är ännu vaken.

Tiden, tiden, verket

Jag har inte tid med någonting
Jag har inte tid att inte ha tid
Jag försöker uppfostra en hund
den är jag, den har inte tid

Jag har en tid som kommer
sjungande kommer den, sent
kommer den sättande, rullar in
med kraften hos en våg

Stranden förvandlar den till
korn och bubblor, en linje
likt kärlek, en vattrad rand
skum fastnar i tid och otid

Hos mig finns inga brister
säger stranden, där vi går
utan att veta om vi har tid
eller råd, eller varför inte?

Hos mig finns inga spår kvar
inte länge, så länge som du
ändå inte vill att de ska finnas
men jag säger åt stranden

Jag säger till den, som jag
säger till min hund att nu
är det tid, tid att gå in, vila,
sedan skrida till verket

Och ingen av oss skrider
men verket har upphöjt tid
har lagt av sina fåror och lager
av annan tid, nu är bra, nu

Utan att vi vet det kommer
salig tid och osalig, och ingen
tid kan konsten att, som hunden
vara obunden av annan form

Min raplåt

Vad vill vi med våra liv? Var finns anslutningen till det hela? Har du en väg som håller för fler eller går du nertrampad i lera?

Varför vet man aldrig vad man gör, förrän man gjort det? Vem är det som stör, vem är det som skyfflar lortet?

Som ligger vid var och ens port, på trots av de finaste bilar. Som länkar vid var mans namn, som knivar, som knivar,

de trodde det gjorde gott, de skilde land från folket, de skilde de enklaste bönder från dem som släppte ned smolket
i varje mans glas och föda, en del av det döda, det döda, det döda,

det som gjordes av beräkning, inte för läkning,
det som gjordes för snöd vinning, inte efter besinning,
besinning,

man kan tala om vad som helst, man kan gå som på räls, man är inte frälst,
vad fan sa du - frälst?
Vad menas med det, är du pingstvän? Jag är ingenting, ingenting

Jag är allt som lever och andas, jag är allt som finns i varandras, i varann om varann i det hela,
sluta fela, sluta fela.

Det sanna, det sköna och skorna.

Vi människor är så stora, och våra drömmar så vilda
att det är ett under att vi ryms på våra skosulor.
Ja, det är själva skosulorna som fått jobbet att hålla oss på stigen.
I ljuset där allting är ljust är bara skosulor svarta och pessimistiska.
Även skosnören känner till något om begränsningens villkor.

Morgonraga med svajande träd

Det är en sommarmorgon

 det är en vintermorgon

      det är en ny morgon

          blåögd som en kattunge och solen

Jag har nog ingen riktig koll på mitt liv

jag säger att jag arbetar jämt, men jag

arbetar högst fyra timmar, oftast två

helg som vardag

Jag har nog ingen riktig koll

jag ser att träden på gården står och svajar lite

det är vad jag tycker om och

ett par män, ett par kvinnor

    Det är vad det är

Jag har nog ingen riktig koll, jag vill inte ha det

jag tycker om när det rör sig,

när jag rörs, det är en kvinnlig sak,

     Det är det

De har gått förbi ibland, de med kontroll

eller de som ville ha det

det var alltid klor och hemligheter

       små fula saker som rakades undan från andra

stölder och förskingringar och smussel och business

    fult var det

        Det var det

Sommarmorgon nu, vintermorgon sen

Växterna här som rör sig i blåsten

En rabatt som någon haft omsorg om

   en skog, en häst, en kvinna, en man, som

        man har brytt sig om och aldrig lurat

                   

Det var det goda, så var det.

  

Hinterland

Regnet faller utan avsikt                 
ett regn, utan förebråelser                                           
de skräpiga trottoarerna,                                             
de fallna löven,
bildar inga mönster                                                
i upplevelsefraktalerna

Tåg kommer inte, de går inte
det vilar på dina axlar,
tågen, bostäderna,
barnmorskorna
underskatta inte din betydelse,

det är du som är
sparbössan

Pensionerna sen länge
i händerna på maffian,                                     
maffian i händerna
på en datastyrd maffia
En atletisk transparens
i världens kanslihus
en torsdag då pengar
inte finns

Hinterland, frost och måne