Emma Reyes originella barndomsskildring - oavkortad recension

Brev från min barndom (Norstedts).

Majsgröt, makaroner, potatis, en banan, en bit bröd. Bara beskrivningen av den mat hon fick under hela sin mer eller mindre undernärda, fattiga barndom, gör det än mer fantastiskt att Emma Reyes tog sig ut i världen, blev konstnär och en uppskattad person i Paris artistiska kretsar. 

Hon föddes i Bogotá, Colombia, och levde sin första tid i livet med en kvinna, Maria, som tog hand om henne och hennes äldre syster. Någon mamma och pappa fanns inte. Omhändertagerskan var heller inte omhändertagande, mer än minimalt; Emma och hennes syster hade tak över huvudet, bodde i ett hål i väggen, samlade grejer på en soptipp, och lekte där, ganska uppfinningsrika lekar, med de andra fattiga barnen. Regimen hemma i hålan var sträng, men i och med en förflyttning till en by på landsbygden, blev livet aningen lättare. Den lilla familjen fick en indiansk tjänsteflicka, som var snäll, och Maria fick, under manligt beskydd, jobb i en chokladbutik. 

Så går historien vidare till den då sexåriga – och övergivna - Emmas liv i ett kloster, med samma trista föda, och med katolska nunnor, ömsom vänliga, ömsom stenhårda. Det är här hon lär sig brodera, det hantverk som hon senare använde i sin konst. Mycket mer än så ska jag inte avslöja om historiens förvecklingar. Men det är inte förvånande att Emma Reyes´ vänner i Frankrike, som kände till hennes stora berättartalang, uppmuntrade henne att skriva ner historien om sin barndom. Emma tvivlade på sin förmåga att hålla samman ett så stort projekt, men vännen och kritikern Germán Arciniegas sa: Skriv den i form av brev! 

Så gjorde hon. Och under mer än tjugo års tid, med början 1969, droppade breven ner hos Germán, och efter ytterligare femton år, först efter Emma Reyes´ död, publicerades de av ett litet förlag i Bogotá. Till allas förvåning blev det med tiden en storsäljare, och den fattiga flickan kunde le från den Gudomliga Himmel hon eventuellt inte trodde på.

Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var ”det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören”. 

Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus. För det första är det ofattbart att någon kan ha så tydliga, bildrika minnen från tidig barndom. Själv minns jag ungefär att jag grävde efter metmask med morfar. Men Emma Reyes minns varenda grej; hur hon gömmer sig i utrymmet där hönorna bor, hur hon väntar på att de ska lägga ägg och hur hon tar det ännu varma ägget i sin hand och stryker det mot kinden. Hur hon blir intvålad och sedan avsköljd med en kalebass tills vattnet rinner över hela golvet, och småflickorna beordras att torka upp det. Hur fysiskt komplicerat och invecklat broderiarbetet är. Hur mycket av ett klassamhälle som ryms i klostret, och hur bara små flockar av kamrater kan hålla stånd mot trycket.

Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret.

Man är helt på barnets sida, den där lilla flickan, som är så tacksam för varenda godhjärtad gest, eller för ett besök hos den snygge, vänlige prästen, som bara skrattar när hon ”bekänner sin synd” – att hon kissat på sig. Och: Vilken märklig liten kärlekshistoria hon berättar om den enögde mjölkbäraren vars öga möter hennes genom en liten glugg i ett fönster: ”Jag tittade genom hålet och mötte hans öga. Ja, vi befann oss öga mot öga, jag tyckte mycket om hans, det var fint, mörkbrunt, runt och glänsande och det vita var vitare än något jag sett i klostret. En annan sak jag tyckte om var att hans öga kunde skratta, ja det skrattade hela tiden.”

För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket!

Emma Reyes, målare, senare i livet

Hela recensionen av Anita Goldmans nya roman

Den glömda historien om Mallorcas förföljda judar.

Hur är det att leva varje dag av sitt liv utan yttrandefrihet, utan religionsfrihet, utan rätten att församlas kring sina traditioner? Att ständigt smyga med sin tro? Miljoner människor har haft det så och har det så, än idag. Anita Goldmans bok Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Natur&Kultur) kan stå för dem alla, trots att den handlar om ett stort – och säkert för många okänt – kapitel i det judiska förtryckets historia. 

Platsen är Palma de Mallorca, denna vackra stad, på denna vackra ö. Där pågick under mer än 1000 år olika grader av repression mot den ganska stora judiska befolkningen, förföljelser som gick från förbudet att församlas, till rivningen av synagogor och tvångsanslutning till Katolska kyrkan under tyranniska former. Något senare drog Inkvisitionen fram med biskopar, provinsföreståndare och katolsk justis. Fanatismen och omvändelseprocedurerna blev alltmer sadistiska och vedervärdiga. Så blev judarna, precis som i Östeuropa och på många andra ställen, offer för demonisering och rasism inte bara från kyrkan, utan också från den folkpöbel som 1391 vällde in i de judiska kvarteren, mördade trehundra judar och plundrade deras hem. Och precis som nu sker, i stora delar av Europa, blev också de andra, främlingarna, i detta fall judarna, projektionsytor för allmänt missnöje när tiderna var svåra. 

Samtidigt levde dessa judar i Palma i tät sammanhållning med varandra, de firade Pesach och höll sin egen sabbat, sina egna rituella föreskrifter kring mat och tvagningar, och var ständigt rädda för att bli upptäckta. Anita Goldman gör många omtagningar av detaljerna i det judiska livet, av rädslan och skyggheten för de andra, de kristna, för eventuella spioner och angivare. Ibland blir det, konstnärligt sett, för mycket av samma; samma oroliga situationer, samma obehag vid bevistandet av katolska mässan, samma understrukna smygande. Men det finns också en generositet i Goldmans berättelse: Hur hon skapar en kollektivroman där många karaktärer tar plats; handelsmannen, lumpsamlaren, de unga mödrarna, vid sidan av pigor, skomakare och kristna ur angivarskaran. Hon är bra på att beskriva det sensuella och varma, små tecken av omsorg och gemenskap i vardagen och i den trädgård där judarna i staden firar sina högtider, i avsaknad av synagoga. En del av dem, som Moxina, lumphandlaren, och Valls, den skriftlärde, är som tagna ur den gamla chassidiska miljön av naiv gudsfruktan och berusande andlig upprymdhet.

Romanen rör sig över ett stort tidsspann, från tidiga förföljelser, massakrer och omvändelsekrav i det sena 1300-talets Spanien, då synagogorna revs (och över 50.000 judar avrättades), till sextonhundratalets ”praktfulla” och djävulska iscensättningar av katolsk justis och judisk förnedring, de så kallade autodaféerna.

På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly. 

Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.

De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud. Ett passionerat samlag mellan en av romanens huvudpersoner, Cathalina, och hennes man Morrofés. Det är filmiska bilder, och sådana finns det många i Goldmans roman. Likaså masscener, när judarna drivs i flockar till fängelset, eller inkvisitionsdomstolen, ständigt pådrivna av maktens herrar och deras fångvaktare.

Mot slutet stegras tragiken till en sorgesång över de judar som dömdes för kätteri, halshöggs eller brändes på bål, medan 30.000 mallorciner var församlade för att se på. De återgivna källskrifterna från katolska kommentatorer vittnar om inkvisitionens falska fromhet, hyckleri, sadism, rasism och förkalkad självgodhet. Vi hör den sortens inkrökta tongångar idag igen, från Vit Makt, från rasister här och i USA, och från religiösa fanatiker. Det är en inre och yttre konflikt i människan som aldrig tycks upphöra. Vi måste om och om igen betrakta den. Och det patos Anita Goldman lägger in i sina avslutande kapitel - vrede, medkänsla, förtvivlan - kan gälla alla som lider och är förföljda än idag. 

Emma Reyes - Brev från min barndom

Så kom denna bok lite slumpartat i min hand. Och som det ibland är, när man inte har några förutfattade idéer om en författare så överraskade den mig totalt. Jag skrev om den i Mellansveriges tidningar. Och som vanligt citerar jag bara en del av texten här, och skriver in den senare, när den är mindre ny i tidningarna.

"Jag har sällan läst en barndomsskildring så totalt fri från nostalgi eller sentiment. Emma Reyes skildrar sitt unga liv i alla dess hårdhet, och med en sorts både saklig och förvånad blick. I den blicken ryms både Cojo, den enbente pojken, den älskade systern Helena, hästar, åsnor, höns och grisar, en snäll indian som leder dem mot det nya hemmet, och en brand över byn där hon senare bor, som var det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören.

Men det är framförallt de enformiga dagarnas alla detaljer som framstår i ett skarpt, på en gång realistisk och surrealistiskt, ljus."

"Dessutom är det så estetiskt stilsäkert att man njuter av varenda rad: aldrig ett adjektiv för mycket, aldrig en brutal händelse eller sorg som understryks, alltid en drastisk vändning, som direkt övergår i humor eller förskräckelse. Hur kunde nunnorna vara så elaka mot den lilla flickan som kissat på sig? Så genomtrista deras ritualer och bestraffningar var. Barnet Emma hinner tröttna många gånger på bönerna och helgonen, ända till den stund då hon ber den Helige Kristoffer att ta henne på sina axlar, när hon rymmer från klostret."

"För alla våra bortskämda eller inte så bortskämda barndomars skull kan det alltid vara bra att veta mer om en helt annan kamp för överlevnad. Manni Kösslers översättning av Brev från min barndom är dessutom fulländat tonsäker. Och – som ett P.S. – även Gabriel Garcia Márques prisade Emma Reyes´ berättelse. Läs den, eller gå miste om mycket! 
                          

Emma Reyes föddes i Colombia 1919 och dog i Bordeaux, 2003. 
Några länkar:  DT, St.nu. Vlt Gefle Dagblad

Anita Goldman om judarna och inkvisitionen på Mallorca

Författaren Anita Goldman har gjort ett gediget historiskt grävarbete, om tusen år av judisk historia på Mallorca. Om det skrev jag i ett stort antal tidningar, på minnesdagen av Förintelsen.

"På spanska fastlandet utropades det kungliga dekretet från Alhambra 1492, att alla judar måste omvända sig till Katolska kyrkan. De som vägrade drevs i exil. Men innan dess fanns en tid i Spanien när kristna, muslimer och judar levde sida vid sida, paradoxalt nog under det muslimska styret. Det fanns också fickor av städer i Europa, Nordafrika och Mellanöstern där ingen förföljdes för sin tro, som Livorno, den italienska stad där judarna hade god ställning, och dit många mallorcinska judar drömde om att fly.

Anita Goldman blandar skickligt det historiska med det privata och det psykologiska: Den bittra folkpsykologin; att genom sin ställning visavi judarna känna sig viktigare, eller att på grund av avund mot deras handelsframgångar sätta sig till doms och känna sig förmer. Eller karaktärspsykologin: Hur länge en judisk man orkar hålla fast vid sin tro i en tortyrkammare. Hur ofta man måste kohandla.

De finaste styckena i den här romanen är ändå de där Goldman är mindre didaktisk och mest bara ser som en målare: En kvinna som i sitt kök lyfter ner en skål från hyllan och ställer den på sitt enkla träbord och fyller den med det mjöl hon ska baka brödet av, till sabbaten. En mor som tvättar sin son och omfamnar honom hårt och ömt innan hon kastar bönesjalen över hans huvud."

Hela recensionen av Om stenarna kunde tala i Palma de Mallorca (Norstedts) finns att läsa bl.a, här och här. Eller här, för de av er som har tillgång till de tidningarna. Skriver in hela texten gör jag senare.

Recension av Agneta Pleijel

Jag lade in min recension av Agneta Pleijels självbiografiska roman, del 2, "Doften av en man" på björnstrand backwater. Där kan ni som följer henne, eller inte, läsa vidare.

Senare ska jag lägga in en lång, bra intervju jag gjorde med 
henne, för många år sen. Vår avdelning av The Paris Review, non?

Och, viktigare: Här finns Agneta Pleijels artikel om migration och flyktingpolitik, från häromdagen.

Roligt med Stendahl

Om kärleken är såklart och utan all filimetrig tvekan Stendahls finaste bok: Här är mannen som vet allt det där om kärleken som man behöver veta (hallå alla kulturmän, läs och begrunda: "Överdriven tillvänjning till njutning förhindrar kärlek från att uppstå") - och jag minns det som att jag kunde stryka under varje ord han skrev. Det om hur kärleken växer i de återkommande avstånden är förstås berömt; kristalliseringen, som han kallar det - när två människor går ifrån att vara obeslutsamt förälskade till att veta: Det är du.

Jag får tacka Litteraturvetenskapen att jag också läste Rött och Svart, som jag tyckte mycket om, även om den är en rätt så enkel historia om en uppkomling i 1800-talets salonger. Det jag minns mest är hur han måste klättra på en stege i natten för att nå sin älskling under taket. Sådana saker blir kvar i ens filmiska minne.

Nu läser jag, med nöje, den av andra littvetare så prisade Kartusianerklostret i Parma. Jag kom aldrig igenom den då, och tyckte absolut de överdrev romanens värde. Men nu så: Det är så roligt att vara med Stendahl: Efter en lite sömnig inledning sätter han med full fart igång sin roman. Från det lilla slottet vid Comosjön, rusar den ivrige ynglingen Fabricio ut i världen och deltar i ett krig han knappt vet var det utspelar sig. Det är slaget vid Waterloo.

Han blir helt hemmastadd med hästar, vapen, krutrök, hunger och elände och slår sig igenom allt med ferm, och man vet att Stendahl har varit med om det där. Det sitter.
Väl tillbaka i de världsliga salongerna får läsaren veta allt om palatsintriger, karriärmöjligheter för vackra unga män, mänsklig psykologi, politiskt angenäma giftermål, samt hur många kaleschhästar man bör ha för att vara riktigt i smöret. Stendahl berättar helt osentimentalt och extremt tolerant om allt vad fuskigt och fint folk har för sig, och det går med en himla rotation. Jag har roligt. Jag tror han väcker mina Gascogner-gener till liv. Samtidigt måste det sägas att denne man, född i slutet av 1700-talet, i all sin frihetlighet ändå har en stor finess när det gäller beskrivningen av det motsatta könet, och i sin känsla och respekt för kvinnan som egen person.

Något att begrunda i fängelset för somliga herrar. Och då menar jag inte bara sådana som Marquis de Sade. Han var nämligen död när Kartusianklostret kom ut. Liksom när Om kärleken kom 1822. Det var ju synd. Men även om han hade levat - så vill de inte veta - de där bestarna. De vill bara fylla sin tomhet, med kvinnor. Å andra sidan: Denna kulturman, Stendahl, tar vi till vårt hjärta, vad än flickorna säger om det.