Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
onsdag 21 november 2018
Lydia Davis
Heart weeps.
Head tries to help heart.
Head tells heart how it is, again:
You will lose the ones you love. They will all go. But even the earth will go, someday.
Heart feels better, then.
But the words of head do not remain long in the ears of heart.
Heart is so new to this.
I want them back, says heart.
Head is all heart has.
Help, head. Help heart.
måndag 19 november 2018
Fenomenet Björn Ranelid
Björn Ranelid, har ni hört talas om honom? Det är allt en rolig pöjk. Igår sändes en film på TV om honom, och jag blev påmind om varför så många retar sig. Ranelid har fått utstå en del spott och spe, och ibland rena lögner av rättfärdiga vita kvinnor. Några gånger så närgånget elakt att det har tagit honom hårt.
Han är alltså allt det där som "vi" svenskar har svårt för: Han skryter ohämmat om sig själv (något som numera bara är acceptabelt i medelklassen på Twitter). Han har den vackraste tomten på hela Österlen, och den bästa fysiken, och den mest hängivna publiken. För att nu inte tala om hans språk, som är det mest originella bland svenska författare.
Samtidigt är han en riktig show-man, som hämningslöst och glatt håller låda för en publik av läsare och andra trogna. Man kan tänka sig tråkigare författaraftnar. Ranelid börjar med att vissla en sväng. Sen går det av bara farten. Mycket i hans liv tycks gå med fart. Och själv finner jag det oemotståndligt att gamla Skåne kan producera såna här tävlingsmänniskor med uppenbara talanger. Varför reta sig? Varför föredra den grå och ödmjuka kåren av lagom-svenskar? När folk tydligen behöver en artsegen entertainer som Ranelid?
Det är rätt länge sen jag läste honom, men det jag läste då var bra. Om Stig Dagerman, om hans egen barndom, om Mördarens öga. En gång intervjuade jag Björn Ranelid. Det är ingen tvekan om att han är en av de varmare, öppnare konstnärer/författare/filmare/musiker jag intervjuat. Rätt ofta har jag intervjuat kulturpersoner jag redan anade att jag tyckte om, och han är en av dem.
Men åter till filmen: När han på besök i sin sons ateljé i Amsterdam (tror jag det var) börjar lägga sig i hur sonen målar får jag riktigt dåliga vibbar. En så dominant pappa borde aldrig säga pip om sin sons måleri, särskilt som hans egna målningar är rena amatörgrejer, och sonen är inne i en utbildning till konstnär. Där går gränsen för min tolerans mot yvig personlighet. Låt för helvete sonen sköta sin konstnärliga utveckling själv. Det finns helt tydligt EN sak du inte är bäst på Björn; och det är konstnärlig pedagogik. Hör du mig?
(Lördag 24/11 går filmen om honom i repris på Svt 2. 13.00)
Han är alltså allt det där som "vi" svenskar har svårt för: Han skryter ohämmat om sig själv (något som numera bara är acceptabelt i medelklassen på Twitter). Han har den vackraste tomten på hela Österlen, och den bästa fysiken, och den mest hängivna publiken. För att nu inte tala om hans språk, som är det mest originella bland svenska författare.
Samtidigt är han en riktig show-man, som hämningslöst och glatt håller låda för en publik av läsare och andra trogna. Man kan tänka sig tråkigare författaraftnar. Ranelid börjar med att vissla en sväng. Sen går det av bara farten. Mycket i hans liv tycks gå med fart. Och själv finner jag det oemotståndligt att gamla Skåne kan producera såna här tävlingsmänniskor med uppenbara talanger. Varför reta sig? Varför föredra den grå och ödmjuka kåren av lagom-svenskar? När folk tydligen behöver en artsegen entertainer som Ranelid?
Det är rätt länge sen jag läste honom, men det jag läste då var bra. Om Stig Dagerman, om hans egen barndom, om Mördarens öga. En gång intervjuade jag Björn Ranelid. Det är ingen tvekan om att han är en av de varmare, öppnare konstnärer/författare/filmare/musiker jag intervjuat. Rätt ofta har jag intervjuat kulturpersoner jag redan anade att jag tyckte om, och han är en av dem.
Men åter till filmen: När han på besök i sin sons ateljé i Amsterdam (tror jag det var) börjar lägga sig i hur sonen målar får jag riktigt dåliga vibbar. En så dominant pappa borde aldrig säga pip om sin sons måleri, särskilt som hans egna målningar är rena amatörgrejer, och sonen är inne i en utbildning till konstnär. Där går gränsen för min tolerans mot yvig personlighet. Låt för helvete sonen sköta sin konstnärliga utveckling själv. Det finns helt tydligt EN sak du inte är bäst på Björn; och det är konstnärlig pedagogik. Hör du mig?
(Lördag 24/11 går filmen om honom i repris på Svt 2. 13.00)
måndag 5 november 2018
Sorgebok över en förlorad värld
Lyra Koli, Allting Växer (Modernista).
Golfströmmen
har för länge sen ändrat sin riktning och de skandinaviska länderna är
obeboeliga på grund av klimatet. För Jossi, hennes man Mads, och hennes familj
återstår bara ett melodiskt minne av skandinaviska språk, en berättelse om sommarens
stuga och en refräng från Evert Taube, som utgör ett nostalgiskt nynnande mantra i
Jossis hjärna: mandelblom, gullviva,
kattfot och blå viol.
Nutiden är
ett liv under en enorm artificiell ostkupa, med inbyggda reglage av regn och
ljus, av konstgjorda soluppgångar och takträdgårdar med välansad ”natur”. De
enda samhällsvarelser som återstår är datastyrda människor, med schemalagda
kontroller av kroppens kemi. Alla avvikelser från ”normaliteten”, all
vantrivsel, bearbetas omedelbart av diverse microchips inopererade under huden.
Barn beställs på laboratorier enligt kliniskt genetiska bedömningar och
kvinnans menstruationscykel programmeras enligt nyttoprincipen. Ingen avkomma är
oplanerad. Man går på ”prefrerenskalibrerad blinddejt”, scrollar insidan av
sina ögonlock och svajpar fram palmstränder och virtuella sexuella lekar, efter
behag. Kropparna har dessutom tillgång till en sorts åtsittande overaller, där
alla upptänkliga sensationer kan stimuleras via små tryck och vibrationer.
Eftersom karaktärerna
i den här romanen är så avindividualiserade blir deras psykologi mycket tunn.
Ändå är de empatiskt skildrade med allt de har förlorat, som om författaren
sörjer med dem.
Jag tänker helt
konkret, att människor som har ögonlockssensorerna fulla av virtuella världar,
naturligtvis inte ens drömmer sina egna drömmar längre. Det skriver inte Lyra
Koli in i romanen, men det är en obehaglig underton, kopplad till nästa nivå av
individuell förintelse: Berättelsens förvandling från artificiell värld till
desperat ”biologism”. En organiserad grupp, vars vilja är att låta naturen ta
över, inleder vidriga labbexperiment där djur och till sist en människa offras –
som alltid i sekteristiska miljöer – för den goda saken. Det är den labila och
självutplånande Jossi som blir gruppens martyr. De otäcka beskrivningarna av
hennes kropps förvandling har lånat mycket från skräckfilmsgenren, men också
från närmare håll, som till exempel Macchiarinis experiment med dysfunktionella luftstrupar.
Från de infekterade såren steg en tydlig lukt av var. Hennes
hår hängde i brungröna testar, slickade sig slemmigt mot de insjunkna
kinderna…under de fladdrande ögonfransarna skymtade jag hennes blodsprängda
vitor.
Det handlar
inte enbart om en framtid styrd av artificiell intelligens, det handlar lika
mycket om nutiden. Det är hälsoappar, stegräknare och ständig uppkoppling utvecklat
tio steg vidare. Scrollandet och flykten till konstgjorda miljöer har tagit
över livet, liksom plastikkirurgin och uppvisnings-mentaliteten gjort allt
naturligt åldrande omöjligt. Fiffigt är det också att låta den virtuella
psykoterapeuten låta som en ytterligt mekaniserad KBT-psykolog.
I början är
det en seg läsning. Som att se ett uppifrån-foto av ett laboratorium, där
enstaka figurer kan omplaceras utan större betydelse för helheten. Som om en drönare betraktar dem. Det är
möjligt att denna utstuderade tråkighet är avsedd, det artificiella livets
tristess ska inympas i läsaren.
Men även
längre in i berättelsen känns den här boken tung som en sten; en sten som
rullar genom alla de kvasi-virtuella miljöerna där Jossi, Mads, Monica och de
andra rör sig, halvt zombifierade av sin apparatur; sina hormon-och-
humörprogrammeringar, och sin ansamling av gulliga foton från takträdgårdarnas
små oaser.
Historien stelnar
till i demonstrationer av framtidens rekvisita, och tappar energi. Vill man ha
en mer vital framtidsdystopi ska man läsa Doris Lessings Shikasta - därför att
ett konstverk, en roman, behöver ett flöde, någonting som löper utöver det
tänkta innehållet. Det finns mycket sällan här. Ändå grips jag av respekt för
Lyra Kolis allvarsamma hållning: Skrivandet som social dimension, för
diskussion, för ett moln av fladdrande sidotankar. Det är trots allt mycket
värt att skriva den här sortens roman just nu, i det kritiska ögonblicket
mellan ett naturförsvar, en naturförstörelse och en tilltagande optimism för AI
och teknologiska experiment, ibland helt utan kontakt med den jordiska verkligheten.
Tidigare publicerad i DT, Gefle Dagblad, ST, Vlt, ÖP med flera mittsvenska tidningar.
onsdag 12 september 2018
Gun-Britt Sundström: Skrivliv
Jag skrev om Gun-Britt Sundströms dagbok från 60-70-tal. Två klipp ur recensionen:
"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."
"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".
"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."
"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".
Den hellånga recensionen finns som vanligt bland annat här.
onsdag 20 juni 2018
Maja Lundes roman tippar över i lärodikt
Lunde som
2016 kom ut med den kritikerrosade romanen Binas
historia har utlovat ett ambitiöst projekt; en kvartett av romaner, alla
tillägnade vår tids stora frågor; klimatet, miljöförstörelsen, fattigdom,
torka, hunger.
Romanen Blå är uppdelad på två röster, två
medvetanden, Signe och David. Signe är en sjuttiosexårig kvinna, sedan länge
hemmastadd i det vidunderliga landskapet vid Ringfjorden som inleder romanen.
Hon är journalist och miljökämpe, och hennes återkomst till landskapet berör
också alla hennes minnen, en barndom, en kärlek, kampen mot miljöförstörande
utvinningar av vattenfall och sjöar. Till sist även en kamp mot de fiffiga
företagare som säljer utsågad glaciäris som lyxvara till drinkblandare söderut.
David är den
andra huvudfiguren; en flykting som lämnat ett uttorkat Sydeuropa bakom sig. I
sällskap med sin lilla, viljestarka dotter gör han vad han kan för att överleva
i 2040-talets klimatkatastrof, och drömmer om att förflytta sig vidare, närmare
vatten, närmare ett nytt liv.
Om Maja
Lundes första roman Binas historia hölls
ihop av en stilistisk säker berättarton och en lätt arkaiserande stämning, så
är den nya romanen mer stilistiskt vacklande. Som så ofta med roman nummer två,
under trycket av ett stort förlag, verkar hon vilja för mycket: Fånga en hel
civilisations försyndelser och tragiska klimatförändringar i ett par vardagsnära
och symboliska öden.
De kapitel
som handlar om Signe, är ofta storartade, med stark inlevelse i både
fjällnaturen och havet. Den arga, mot miljöförstöringen kämpande Signe, som
också kämpar i sin segelbåt mot väder och vind, som kan tackel och tåg och
kartor, är en kvinnogestalt att minnas. Det är också där författarens egen
erfarenhet är tät; hon kan havet som en riktig seglare, hon är genuin i protesterna
mot miljöförstörelsen, agget som rör sig i Signes skalle. Och hon kan skriva om
väder och vind, dimma och vatten så att man känner det på huden, under
händerna.
Kapitlen med
David och hans dotter Lou, är svagare, mer ”gjorda”. När man vet vilka överjävliga
läger Rohingyer befinner sig i, eller delar av den syriska befolkningen, blir
det lite för journalistiskt att en författare som en gång besökt ett
flyktingläger i Aten åtar sig att skildra den erfarenheten. Det beror inte på ”appropriering”,
det beror på en didaktik som inte lyckas bära upp persongestaltningen. I
stället fylls lägerberättelsen av små, torra detaljer. Vattenbristen, hungern,
smutsen, all brist, som ska levandegöra livet i lägret är alltför tydligt installerade
av en duktig hand, och dialogerna är taffliga. Dialog är överhuvudtaget inte
Maja Lundes starka sida. En enkel invändning är att hon skriver alltför många
onödiga ”sa han”, ”sa hon”, som sammanhanget skulle klarat sig utan.
Man önskar
att hon låtit de inre rösterna, och naturströmmarna hållas med sitt, och
skippat lärodikten. Signes mycket starka historia kunde burit hela romanen. Det
är nämligen där de mest levande processerna pågår både i psyket, och i berättelsen
om en bygd, en natur och dess förstörelse.
Invändningarna
till trots vill jag gärna höra Maja Lunde behålla sin stolta röst i de böcker
hon planerat. För det mest levande i den här romanen är stort, sant och argt på
ett sätt man bara kan älska.
Tidigare publicerad i ST, Dt, Gefle dagblad m.fl. mittsvenska tidningar.
söndag 17 juni 2018
Klådan - ett etiskt dilemma?
Idag bara länkar jag till Gunnar Strandbergs infama lilla blänkare. Och med infam menas här något nödvändigt ont.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?
"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"
Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.
Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.
Hur går saker till i den utomordentligt förfinade kulturvärden, med Klådor och andra klådor?
"Men snart växer min förundran över ett par av de andra vittnena, två kvinnor, och hur de fortsätter att vara Klådans vän, låter sig bjudas och bjudas med, samtidigt som de uppger att de är rädda för honom och tar säkerhetsmått som att låsa dörren till sovrummet då de frivilligt åkt till Paris med honom och lika frivilligt bor i hans, eller jag menar Svenska Akademiens lägenhet.
Hur resonerar man då?"
Länk till Gunnar Strandbergs bloggtext här.
Och så tycker jag nog att Gunnar Strandberg själv kan skriva den text han efterfrågar, men hu, vilket sjåpagås-gnäll, som då skulle uppstå.
onsdag 13 juni 2018
Kjell Westö - Den svavelgula himlen
Prologen är
smygande. En medelålders man sitter ensam i ett hus där en hotfull gestalt i
svart hood rör sig utanför fönstren. En föraning om ett mörker som får sin
förklaring många hundra sidor senare.
Men
berättarens livshistoria börjar så ljust. En pojke på tio år cyklar omkring i
ett skärgårdslandskap, samma sommar som hans pappa har hyrt ett litet torp vid
havet. Där finns vidsträckta åkrar, ekar och tallar, vassvikar och smultron.
Färgerna i Westös skildring lyser som en målares, och glädjen inför naturen,
äventyrskänslan på en cykel i ungdomen, är ljuvligt skildrad och lätt att känna
igen.
Pojken är
uppvuxen i lägre medelklass i Helsingfors. Han är enda barnet i en familj som
är snäll men lite osäker; en strävsam pappa som älskar George Harrison-låtar,
och en mamma som gärna vill delta i kulturlivet. Äktenskapet mellan föräldrarna
tar slut och bara trådarna bakåt till ett fattigt och religiöst Österbotten
finns kvar.
Pojken är en
av dessa många som måste slå sig fri. Att cykla hit och dit i landskapet är
sinnebilden av hans frihetsbehov. På en av sina utflykter möter han Alex Rabell
och blir snart inbjuden till den finlandssvenska släkten Rabells herrgårdslika
villa. Farfadern Poas skugga vilar över familjen, porträttet av honom är skarpt
och autokratiskt som en hökprofil. Fadern Jakob är av egendomliga orsaker
alltid ”bortrest”, modern Clara håller i tåtarna, och Alex lillasyster Stella
är snart i rätt ålder för en begynnande kärlekshistoria. Egentligen är det
porträttet av Stella som är det rikaste i berättelsen. Hon och berättarjaget
blir varandras fixstjärnor, älskar som galningar, skiljs och möts igen och
tappar aldrig varandra helt ur sikte under de fyrtio år som romanen gestaltar.
Stella är vild och fri och svår, inte minst dialogerna mellan henne och
berättarjaget är full av intelligenta, otåliga iakttagelser.
Hennes bror
Alex är en maskhållare, en kylig typ som gör allt för att vidga sitt till
hälften ärvda imperium. Han är den som alltid talar i termer av pengar,
marknader, konjunkturer, och ändå lyckas Westö göra honom till en komplicerad
människa och en trofast vän. Andra i vänkretsen är småpsykopatiska mobbare och
uppkomlingar, eller snälla, som Krister, en ständigt filosofisk och
diskuterande kamrat. Ett annat fint porträtt är den stadiga Linda Vogt, klok
och utan åthävor.
Hela
skeendet skildras genom denna vängrupp, deras föräldrar, och – så småningom –
deras barn. Det är ett bra grepp, det gör mig som läsare mer berörd av vad
tiden gör med dem alla, både de förflutnas skuggor, och framtidens skugga, då
åttiotalet tutar igång med sin ekonomistiska vulgaritet. Men då har Stella
redan dragit iväg utomlands, och förenat sig med en experimentell teatergrupp,
Krister har blivit präst, och jagberättaren kämpar med författarskapet, blandat
med motvilliga uppdrag som lärare.
Westö
beskriver inte bara vängruppens utveckling genom kamratskap, erotik, yrkesliv
och konkurrens, men helt parallellt, och utan att det känns det minsta krystat,
ett samhälles utveckling från 60-talet till nu. Klass och kön, begär och
frihetsbehov är som tangenter på ett mångstämmigt piano, där ackorden först –
som i början, i sommarljuset - klingar vackert för att senare braka ner i
dissonanser och våld. Tyngdpunkterna förskjuts i förhållande till tidsandan;
några flyter upp, andra dras ner.
Det är som
det ska att ekonomi-gurun Björn Wahlroos dyker upp i kretsen kring den allt
rikare Alex. Han talar på ett festligt symposium för bankirer och företagare,
under devisen ”Noble Savage or Pragmatic
Engineer? – The Finnish Brand in a Fast and Ever-Changing World”. Man hör
den finlandssvenska betoningen på dessa engelska fraser, och skrattar nästan,
men inte helt, för det är som Kjell Westö sagt i en intervju: ”80-talet är
viktigt i egenskap av moralisk konkurs. Det är där jag upplever att västvärlden
förlorar sin sista chans att vända saker rätt.”
Westö
lyckas, som så ofta, att med några stora grepp dra in också krigstiden, med
dess minnen av nazismens och fascismens ondska, samtidigt som han beskriver det
ofrånkomliga klassamhällets gränser. De rika berikar sig, och de fattiga mister
sina hus.
En hel del
känner man igen från hans tidigare romaner, driften att överblicka det
förflutna, ungdomar i fritt fall, sexualitetens manier och de äventyrliga
försöken till öppenhet. Men också ett etiskt grundackord; som om människorna,
de han skildrar, kunde bära varandra. Bokens jagperson vill så mycket, han är
på sätt och vis en samvetets representant, och som sådan kämpar han med sin
humanism, och – ännu mer – med det svarta hålet i denna humanism; en enda
handling av brutalitet. Men närheten, försoningen och mognaden är inte
ouppnåeliga, inte ens när den allra svartaste nutid, en smula korthugget och
pliktskyldigt, avslutar romanen.
Som läsare
är jag konstant berörd, och först efter trehundra sidor finns en svacka där
författaren pratar på för mycket om olika middagar, bilturer och restaurangbesök.
Dessutom använder han modeorden ”på riktigt” alldeles för många gånger. Det
borde en ordkonstnär undvika. Men den kritiken är marginell. Det lyfter igen,
porträtten fördjupas, vänskaperna återuppstår, de tragiska avskeden, moderns
död, faderns demens, en ungdomskärlek som upphör, ett orättfärdigt testamente, en
släkt som skingras; allt är genuint mänskligt, okonstlat och igenkännbart.
Foto: Fredrik Willberg |
Det finns
författare som jobbar med mer sofistikerade tricks, eller borrar i sitt
ego. Kjell Westö är snarare en gedigen
klassiker, och jag tycker så oerhört mycket om den omsorg han ägnar sina
huvudfigurer, även när de beter sig våldsamt och arrogant, eller bär på tunga
krigshemligheter. Det finns en allvarsam ömhet i hur han ser på människorna,
som han berättar så mycket om, men som ändå framstår som mysterier eller aldrig
uttömda svar på aldrig helt nåbara hemligheter. Dessutom är han skicklig på att
skruva en intrig, att låta det som man anat under ytan långsamt avslöjas och
bli tydligare, svartare, mer melankoliskt. Kjell Westö visar om igen hur bra
det går att vara en alldeles traditionell författare som bara vill se lite
klarare och djupare på sina medmänniskor och sitt samhälles historia.
_ _ _ _ _ _ _
Jag nämnde den här boken tidigare, men ville inte lägga in den förrän tidningsläsarna grundligen fått sitt. Artikeln tidigare publicerad i DT, ST, ÖP, VLT, Gefle Dagblad, NA, m.fl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)