There is this story of my life
I´m not sure what part I´m playing in it,
but I know it´s registered on me,
like the salaries, the bills, the taxes,
the passport, the ID-card, and
all of those banalities with money.
There is this story of my life,
cinematic, coloristic, dreary,
badly written dialogues.
As if real life means
badly written dialogues
and nothing fancy.
Then of course there is poetry,
and the dramas, the conflicts.
I assure myself time and again
they don´t mean that much,
they´re just part of the odd
broidery.
Then there is brooding,
and anxiety, of which I do not
fame myself, but poets do.
The Inger Christensen anxiety
is beautiful and scary.
I go there when I need to see
what I have too little of,
and of what I have a lot.
There is this dream of ones life.
In solid things to do, they suddenly
become lit up, the vase in the window,
the plate with aubergine and cheese,
the chestnut tree, the dance,
in constant windflow with
the others, the many, the few,
the one and only.
The dream.
If the one and only really existed:
That would be you.
Your life. The garden.
måndag 24 augusti 2020
lördag 22 augusti 2020
Marsfjällen
Marsfjällen sedda norrifrån. Mina kära berg. Någon var där idag och sände ut sin bild på Twitter. Fotograf: Uffe M.@ulfmakitalo
torsdag 20 augusti 2020
måndag 17 augusti 2020
Jag uthärdar min gårds Orkester
Jag har sakta börjat få ro med ljuden på gården. Särskilt nu, när semestrarna är över, och ljuden antagit en mer mångskiftande orkestrering. I juli var det enbart de två viffande hundarna - de som ljudligt och upprepade gånger fick mig att skrika genom öppet fönster att: RIKTIGA HUNDÄGARE GÅR UT OCH GÅR MED SINA HUNDAR, och innanför fönstret väsa: Gör korv på dem!
Och så fanns det skrikande barnet och de högljudda lekande barnen, de senare irriterar mig sällan eftersom jag hör att de har kul. De talande, skrikande, supande tonårsbrudarna mitt emot var värre, med sina höga osäkra skratt. ("Fnittermödisar" som min man helt o-PK skulle sagt). De har partat hela sommaren till klockan 3 på natten. Min bästa skrivtid har tvingat på mig lurar. Jag kan lugnt säga att jag avskyr dem en smula.
Nu är lite andra tider. De frilansande nattugglorna mitt emot har kommit hem. Jag trivs med att det lyser hos dem, när det lyser hos mig. Familjen med det gobell-gobblande högljudda barnet är tillbaka, men han verkar ha mognat ett strå under sommaren. Gobblar lite mindre. I ekot på gården hörs också en stillsam mekanisk gräsklippare. Några kvinnor samtalar vid ett bord, några ungdomar på en balkong har en tyst hund (thank God!) En ung, mycket vit man, som verkar ha undvikit all sol, läser i skuggan. På en annan balkong sitter den alltid lågmälda kvinnan med sina alltid lågmälda gäster. De talar på det där gammelsvenska sättet, med hänsyn till andra. En mycket solbränd man i shorts gör sig nyttig genom att stillsamt kratta grusgården ren från ogräs.Det är en mild kväll, med öppna fönster. Alla ljud passerar in och ut. Någon tar in möblerna från balkongen. Någon tar ut möblerna på balkongen. En granne duschar. Mannen mitt emot vattnar sin långa rad av röda pelargoner på balkongen. Några kvinnor skrattar. De samtalar med mjuka röster. Man hör glassbilen komma några kvarter bort. Det är inga flygplan i luften, bara en väsande luftballong. Nu går någon in på gården med sin cykel. Det rasslar i gruset. Blommorna växer så tyst att bara vissa insekter hör deras våglängd. Min våglängd är också mycket tyst idag. Jag uthärdar. Jag uthärdar med hjälp av John Cage som sa att man kan göra om alla ofrivilliga ljud omkring sig till musik. Kråkorna på taket får man inte heller glömma. De har ett mycket nyanserat språk.
söndag 16 augusti 2020
lördag 15 augusti 2020
Den store Julian Bream är död
Han är en av de gitarrister jag fäst mig allra mest vid - och det kom rätt sent i livet. Julian Bream är pånken som växte upp med en konstnärlig pappa, musiker och tecknare. Det sägs att han låg under pianot och var alldeles till sig redan som treåring, när pappan spelade.
Sedan följer den "vanliga" storyn. Han får ett instrument, han lyssnar på de stora, i Julian Breams fall många av de stora inom jazzen. Jag kan undra om det är det som får hans klassiska gitarrspel att svänga lite mer än andras. Man kan ibland föredra en riktigt torr Tarrega, ungefär som ett riktigt torrt vin, men när Julian spelar Tarrega kommer det in mer av feeling, mer av det känslosamma, mänskliga. I love it.
Julian Bream dog helt stilla i sitt hem, han blev 87 år. Lyssna nu, kiddos!
Julian Bream 15 juli 1933 - 14 Augusti 2020.
torsdag 13 augusti 2020
Honor the absence
Honor the absence
 |
| Målning: Caspar Wolf |
aren´t really here.
They are here, all of them,
the boys in the band,
the singer, the drummer,
you, yourself at twenty,
the dancer, the princess.
The man you married,
all the long walks,
all the sighs at night
sinking in deep green.
The man in Denmark,
you know who I mean.
They live in the absence,
as they did when you first met,
according to Mr Lacan.
Honor the departures,
the shades of love,
the sinking sun, the rising,
the many moments
of eyes meeting eyes,
unforgettable eyes,
they still speak of something
unspeakable.
lördag 8 augusti 2020
fredag 7 augusti 2020
Gyllene änglar
Dessa gyllene änglar och keruber
frågar ni er någonsin vad de ville oss?
har de bröst, har de penis, blir de våta
när det regnar, kan de segla en båt?
sjunger de verkligen om natten
när barnen sover i kajutan
eller hör de varandra viska
att vi får klara oss dem förutan?
Jag tror de tvättar bort allt guld,
de skrapar rent sin fotsida mantel,
bara trumpeten får behålla förgyllningen
trumpeten blir kvar, och sucken efter sången
som ljuder i trumpetsnäckan vid havets rand,
och i vågorna som vaskar kristallerna av sand.
söndag 2 augusti 2020
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)