Intervju med Olga Margetis - grek i Sverige

Olga Margetis föddes i Aten 1957. Hennes pappa Anastasio var aktiv kommunist, och kämpade i motståndsrörelsen mot nazisterna. Under inbördeskriget som följde, 1944-49, deltog han i striderna på vänsterns sida. Vid flera tillfällen satt han fängslad på de s.k. Helvetesöarna, tillsammans med andra greker från vänstern.     
                                                                                              

Men åren innan Olga föddes, och åren därefter, levde familjen ett relativt lugnt och välbärgat liv. Fadern hade egen elfirma, modern var hemmafru. Olga fick gå i fin skola, och man hade semesterhus på ön Salamis, en timmes färd från Aten. Det såg bra ut för familjen Margetis. 

Men när juntan, inte helt oväntat, tog makten i april 1967, gick Olgas pappa omedelbart under jorden i Aten, och flydde sedan till Frankrike. Där blev han inte långvarig; en släkting, Georgios Tsokanis, for ner till Paris för att hämta sin gamle vän till Sverige.  

Inom loppet av några veckor förändrades familjens liv totalt. Pappan fick uppehållstillstånd i Sverige, och tog arbete på LM Ericsson, men Olga, hennes mamma och lillasyster Angelika, blev kvar i Aten. De ansökte upprepade gånger om pass, men fick inga. Beskedet var: ”Ni ska ingenstans, om ni vill träffa er man, er pappa, så får ni se till att han kommer hit.” De hölls som gisslan. Olga berättar om den värsta perioden i sitt liv: 

-        Man vaknade en morgon och med ens var det diktatur, tanks på gatorna. Pappa flydde omgående. Han kunde inte stanna kvar. Då hade han hamnat i fängelse. Han hade upplevt exil, i fångenskap, på många öar. Efter inbördeskriget hamnade många där, på Leros, Kiria, Makronisos. Det var tortyrverkstäder.

-         Hur många år kämpade han eller satt i fängelse?

-         Från början av 1940-talet till mitten av femtiotalet satt han flera olika perioder på helvetesöarna.   Men i gott sällskap. Halva Greklands intelligentia satt ju där. Författare, musiker, poeter. Mikis Theodorakis är den mest kände. Han var en vän till pappa.

-         Varför satt de fängslade?

-         De satt där därför att de tillhörde vänstern. De hade kämpat för Grekland, mot högern och mot fascisterna..

För den då tioåriga Olga blev livet plötsligt mycket tufft. Skolan var stängd den första tiden. Militär och polis gick runt och samlade in s.k.obekväma personer. Det var utegångsförbud på kvällarna. Familjen trakasserades med obehagliga besök, utfrågningar om fadern, hot. Olga hade själv sett en ung, efterbliven pojke bli nedskjuten på gatan, därför att han inte förstod militärernas order. Men hon var en modig flicka, som ville skydda sin mamma och lillasyster, och när hon öppet trotsade de besökande militärpoliserna hände det att hon fick svar på tal genom fysiskt våld.

-        Var du inte rädd?

-       Jag tror inte jag var så rädd, jag kände nog mest vrede. Och det har format mig. Jag tror inte att jag är rädd för någonting. Det kan liksom inte bli värre än det var då, för en tioårig flicka. Det var sorg och totalt kaos omkring oss. Det var det första hemska jag upplevde efter att ha levat med tryggheten i familjen. 

Från en dag till en annan stod familjen på bar backe, och blev ekonomiskt beroende av släktingar. Olga fick hjälp med att fortsätta i sin skola. Mamman började arbeta som sömmerska, i hemmet. Hon tog upp beställningar från folk i kvarteret, och Olga fick leverera. Samtidigt kämpade Anastasio Margetis under tre år, för att få sin familj till Sverige. Han vände sig till Röda Korset och andra humanitära instanser, men fick inget gensvar. Till slut bestämde han sig för att förlita sig på svenskarnas välvilja.

-        Han började hungerstrejka på Sergels Torg. Det var 1970, en väldigt sträng vinter. Och det liknade inte den sortens hungerstrejker som vi är vana vid nu. Att man kan gå hem emellanåt och proppa i sig mat. Utan han låg de facto på Sergels Torg i en vecka, utan att äta. Han hade medicinsk hjälp, en svensk läkare som hade ställt upp, för att de var rädda att han skulle få lunginflammation.

-        Men hans protest fick resultat, rätt snart?

-        Ja, det var effektivt. Folk gick förbi där varje dag, samlades och diskuterade. Han hade satt upp plakat: ”Befria mina barn, juntan förtrycker oss”.  Och alla var väldigt medvetna om Grekland då. Charterresorna hade kommit igång, Grekland var populärt. Olof Palme arbetade aktivt för återupprättandet av demokratin i Grekland. Theodorakis hade varit här och sjungit, tillsammans med Sven Bertil Taube. Och plötsligt ser dessa svenskar en stackars människa som ligger och hungerstrejkar, omgiven av bilder på sina barn, på tolv och sex år. Och jag menar man måste ju vara gjord av sten för att inte reagera. Så tidningarna kom och TV, det blev ett väldigt ståhej. Man samlade in fyrtiotusen namnunderskrifter, och planerade en demonstration. Men den behövdes inte, eftersom hans önskan ganska snart blev infriad.

-        Vilka var det som påverkade det här beslutet?

-        Alla de som tidigare hållit sig borta började nu, i humanitetens namn, känna sig tvungna att reagera: FN, påven, och Röda Korset. De utövade påtryckningar, och till sist var juntan tvungen att ge efter och släppa iväg oss. Så de ringde min mamma en dag och sa: Kom och hämta era pass, så att du och era barn kan försvinna. 

Under hela denna tid hade familjen svenska journalister hos sig i Aten. Ibland blev de stoppade av militärpolisen. Men när de kunde komma in gjorde de intervjuer, och skickade bilder som publicerades i svenska tidningar. Juntan fick stora problem med den svenska pressen. De blev tvungna att ge efter, och familjen kunde återförenas i Stockholm 1970. 

Medlemmar  av Grekiska mlitärjuntan 67-74

Det är alltså farlig historia och om den till någon minsta del återupprepades skulle EU inte få sin heder tillbaka, och andra mer engagerade i Grekland skulle få skämmas: Att utsätta grekerna för en åtstramningspolitik som kan locka fram  gamla fascistoida veteraner ur skuggorna är att sälja kaninen dyrt till vargens kök. Även bankerna ECB, IMF m.fl, och även Jünker och Merkel, borde vara medvetna om en viss fara för en måhända manipulativ och mer osynlig  statskupp: Ja, inte ens den demokratiska goodwill-andan i EU kan accepetera ett chansande med repression och tillbakagång i 60-talspolitik i sitt följdvatten. 

    Låt grekerna ordna upp sig själv. Och slippa trycket från EU. 

    Men låna för fanken ut de pengar som ändå bara ligger o möglar i de irreella datasystemen. 

                                                       ¤¤¤¤

Olga Margetis.var Ordförande i Grekiska Föreningen under åren 1998 – 2009. En längre intervju med henne gjordes 2009 och 2010, och innehåller delar som är så pass privata att jag måste be Olga om tillstånd innan jag publicerar resten. Men texten ovan är en förfärande vanlig skildring av vad som hände med grekerna när juntan tog över.
Stöd grekerna. Visa humanitet. Visa också tacksamhet mot alla år ni varit där, genom att respektera deras arbete för er turister och för varandra. Samt deras arbete att klara sina fattiga gamla och sina barns skolgång och skolmat. Den vulgärmoralism som sprider sig från chipshögern, som aldrig utstått ett krig, än mindre bjudit motstånd mot fascism och riskerat sitt liv för frihet och demokrati, den vill jag inte höra mer av. Inte här och inte i någon bonnsur variant på twitter.

En sång i regnet - Bon Iver

Ännu en målning....

Vill inte ens prata om den här. Min käraste målare: Per Kirkeby. Titel. Anastasia, troligen målat en bit in på sekelskiftet.

Raderna: Gombrowicz - Kritiskt om kritiken

Om kritiken, och i synnerhet avantgardekritiken, blir fiktiv, uppblåst och ohederlig, så är det därför att den simmar omkring i abstraktioner, långt ifrån varje konkret kropp av kött och blod - dessa kritiker tumlar runt i konsten, kulturen, filosofin, och andra dylika trivialiteter – och där är det inte svårt att sopa verkligheten under mattan, och då – ja, då min själ kan du slå klackarna i taket! Själva kärnproblemet består alltså i att bryta med det abstrakta och återknyta till den förlorade konkretionen – så att kritikern kan känna sig som en människa som skriver för andra människor om en människa, återfinner den förlorade Umgängesförmågan och hittar en fast grund för de många värderingar som måste göras.
Det pseudovetenskapliga i dagens kritik är mer än man kan stå ut med. Och det är skolans fel – gymnasiets och universitetets – vilken skada har inte universiteten vållat genom att intala studenterna att man kan hantera konsten vetenskapligt. Vilken katastrofal metod är det inte att bara syssla med själva verket, skilt från författarens person – en abstraktion som har dragit med sig andra, vilka har frikopplat verket från personen ännu mer genom att se det som ett självständigt ”objekt”, uppfatta det ”objektivt”, och genom att göra allt till föremål för ett haltande och falskt tänkande, hämtat från den estetiska eller sociologiska pseudomatematikens område.

Witold Gombrowicz
Ur Dagboken, 1953 - 1969

När man delar blommor

Så var jag ute med en gammal vän i parken där vi ofta gått, vinter som sommar som höst. Vi hade nu inte setts på ett år, men slog till med improviserad tajming. Ut i kvällen i det vackra vädret, till botaniska trädgården som vi hade nästan för oss själva.

Satt i solen vid den flata hällen och samtalade om det senaste. Om släktingar och barnbarn, jobb och böcker, konflikter och resor. Det är så bra med vänner som man hakar på direkt även när det varit länge sen sist. Vad mera kan man säga som inte alla vet.

Vi gick vidare under höga träd, ekar och aspar, lindar och lönnar. Och under dem växte de nyutslagna buskarna, kaprifol i mängder, kinesisk buskpion, syrener och gul iris, nepeta, rodondendron och gyllengröna ormbunkar.

Fåglarna sjöng, vattnet kluckade, brisen var mild. Och vi har lagt ännu ett år till våra liv. Det märks inte så mycket, men om man tänker tjugotvå år tillbaka är det oerhörda saker som hänt oss. Men vi är stabila, både I och jag. Den inre kärnan växer till sig. Även när själva blommen är över. Eller kanske just då. En vän är också någon som fattar ensamheten i den andre, som fattar gränsen, och låter den vara.

Slumpens gåvor

Det är intressant, inte minst i kristider, att inse i hur hög grad vi betraktar oss själva som primus motor i våra liv. Det är våra planer, studier, livsval och önskningar, som styr hur allting blir. Tror vi. Men jag skulle tippa att det stämmer till mindre än hälften.

Där jag nu befinner mig, i den ålder där man ser en del av sitt liv i backspegeln, hör jag ibland mig själv, eller en vän, säga: "Varför gjorde jag inte", "varför skilde jag mig inte redan då"; men lika ofta tvärtom "jag ångrar inte en sekund mina år i Peru" eller "nu först fattar jag vad livet med A betydde för mig".

I min backspegel syns förstås den sortens val som vi kallar "egna". Studier, yrkesval, resor, giftermål, flytt till annan ort. Men när jag håller fram decennierna framför mig blir det tydligt hur många viktiga sammanträffanden i livet som snarare fallit över mig, än att jag uppsökt dem.

Eller, vänta lite, talar jag sanning nu? Kanske är det snarare så här: När jag går där i min egenvalda riktning; om det är studier, eller jobb, eller ett envist intresse för litteratur, eller religion; när jag känner mig som om jag går dit näsan pekar, så möter jag ofta någon vars näsa pekar mot mig.
Jag kan på tio fingrar räkna de människor som betytt mest för mig under några decennier; och de flesta av dem har jag inte mött för att jag sökte upp dem; utan av en så kallad slump. Några på en fest, några på en resa, eller i jobb. Jag har fått de här människorna, och det betyder lika mycket för mig som det jag hittat på för egen motor. Flera av dem skulle nog säga detsamma om mig.

I andra kulturer än vår är det här rena självklarheter: Man lever mer tålmodigt i den krets där äktenskap och familj placerar en. Vi egotrippare vill inte vara så bundna; vi vill dagligen och stundligen känna att vi fattar egna beslut; eller att de plikter vi accepterar är våra egna val. Om feminismen handlar om kvinnans frigörelse, så handlar hela västerlandets historia om individens frigörelse; om att få lov att söka sitt öde. Den existentialistiska psykoanalytikern Rollo May kallar det för intentionalitet: att följa den egna viljans inriktning.

Och, visst, man skall aldrig någonsin kväva den där rösten som år efter år frågar sig; Vad vill jag? Eller: Vad var det egentligen jag ville med mitt liv? Paradoxen är det man kanske långt senare erfar; att man ofta ville det som skedde. Att de ting och händelser man inte kunde bestämma över, kom som en gåva. Även om den ibland var en smula förberedd, av det vi drogs till. Vår lust att gå dit näsan pekade.

(Tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning m.fl)