Om kritiken, och i synnerhet avantgardekritiken, blir fiktiv, uppblåst och ohederlig, så är det därför att den simmar omkring i abstraktioner, långt ifrån varje konkret kropp av kött och blod - dessa kritiker tumlar runt i konsten, kulturen, filosofin, och andra dylika trivialiteter – och där är det inte svårt att sopa verkligheten under mattan, och då – ja, då min själ kan du slå klackarna i taket! Själva kärnproblemet består alltså i att bryta med det abstrakta och återknyta till den förlorade konkretionen – så att kritikern kan känna sig som en människa som skriver för andra människor om en människa, återfinner den förlorade Umgängesförmågan och hittar en fast grund för de många värderingar som måste göras.
Det pseudovetenskapliga i dagens kritik är mer än man kan stå ut med. Och det är skolans fel – gymnasiets och universitetets – vilken skada har inte universiteten vållat genom att intala studenterna att man kan hantera konsten vetenskapligt. Vilken katastrofal metod är det inte att bara syssla med själva verket, skilt från författarens person – en abstraktion som har dragit med sig andra, vilka har frikopplat verket från personen ännu mer genom att se det som ett självständigt ”objekt”, uppfatta det ”objektivt”, och genom att göra allt till föremål för ett haltande och falskt tänkande, hämtat från den estetiska eller sociologiska pseudomatematikens område.
Witold Gombrowicz
Ur Dagboken, 1953 - 1969
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar