lördag 3 mars 2012

Via Dolorosa 2012: Genom Afrika på proteser

Den där bastudamen jag nämnde häromdagen; hon som sa "det är en konst att vara tant" - hon berättade också att hon numera måste ta sig nerför trappor genom att sätta båda fötterna på varje trappsteg, "som en litta onge". Jag tycker det verkar som hon åldras i sin egen takt, och med huvudet högt.

Annars är ju den moderna supermännisko-tanken att vi alla, oavsett ålder, handikapp och social bakgrund, har möjlighet att vara som Stephen Hawking, jättefula, rullstolsbundna och geniala. Det är inte sant, och inte ens Margaret Thatcher kunde leva upp till det när hon blev äldre och dement. Gissa hur stora illusioner som rasade där!

Men föreställningen om att alla kan bara de vill slår till med förnyad kraft, sprider sig till TV-program efter TV-program, tävling efter tävling, och utsöndrar en stark indoktrinerande fiktion; det är din egen vilja det hänger på din lilla arbetslösa, cp-skadade, depressiva sate.

Nu senast det överjävliga programmet "mot alla odds", med ett gäng handikappade som ska ta sig genom halva Afrika på en rekordtid som inga frifräsande Hemingwaygubbar skulle orka, eller vilja.
Hemingway hade minst en slav med sig ut i markerna, en fru som väntade vid lägerelden, en pava whisky, en lugn, lång kväll utan förpliktelser.

De rörelsehindrade sätt i rörelse med scoutaktig effektivitet, guidade av en stålvacker svenska med gevär på axeln. Varje dag ska de tillryggalägga plågsamt många mil, vara framme först i skymningen, och stiga upp igen tidigt nästa dag. Klockan är safarins egentliga ciceron, och varje deltagare, med rullstol, proteser på båda benen, och händerna, utan armar, med blindhet eller tredje gradens hopläkta brännskador, ska stappla fram över grusig mark i fyrtio graders värme.

Man undrar hur den medföljande läkaren lyckas stålsätta sig; och övertala sig själv att detta är för deltagarnas bästa. Mot slutet av serien (det enda avsnitt jag pallade att se) ser denne läkare mycket sorgsen ut i ögonen. Varje eftermiddag sitter han med människor som inte längre orkar; de har trefaldiga skavsår på sina knän, vid protesens fästen. Eller de har tappat förmågan att hålla takten med de andra i gruppen. De har för jävligt ont, de gråter, avbryter och reser hem. Andra uthärdar att varje kväll få sina skavblåsor tömda på var och blod och bli omplåstrade, för att nästa dag börja skava på sina utsatta delar, igen. En av dem faller ner halvt avsvimmad, på grund av vätskebrist. Turledaren, den stålvackra kvinnan, säger: "Egentligen borde det var som under engelsmännens raider i Afrika; den som försinkade de övriga i gruppen fick böta. Jag menar, vi kan hjälpa er med allt, men vi kan faktiskt inte dricka åt er. Det får ni klara själva. "
Sisådär ja, efter fyra, fem veckor kom den lilla fascisten fram hos den store ledaren av de rörelsehindrades Afrikaresa.

Den vänlige läkaren ser alltmer utmattad ut. Deltagarna klagar över att de aldrig får någon vilotid. De ska hela tiden prestera X antal mil per dag. Ciceronen är tufft på dem med klocktiden. Man trodde annars att vitsen med en långtur i vildmarken är att komma från det ohyggliga lärarinneschemat.

Så jag undrar vem, vilka, är den här "underhållningen" tänkt för? Att uppmuntra människor med funktionsnedsättning till att ta ut sig lite mer? Att ge oss tittare en moralisk lektion: Titta vad de kan, med proteser och allt; kan de så kan du. En idé som passar förträffligt med den nya människosynen; att det alltid är dig själv det hänger på. Okej, handikappad, so what? Okej, arbetslös, so what? Okej nerskärningar och rationaliseringar och utlokaliseringar till Thailand, so what? Ta ut dig fullständigt, lille vän. Och gör allt för de rika farbröderna som styr landet, kapitalet, arbetsmarknaden och de smarta skatteflyktarna. Spring genom Afrika Broder Halt och Syster Lytt, rusha på ett sätt som det aldrig skulle falla de rika in att göra.

Vem njuter av denna sorgliga vandring? De som blev bjudna på resan - de som kanske såg sitt livs chans att få komma till Afrika? Visste de verkligen att de skulle pushas fram med piska, av en dam med stilfull profil, som säkert blev rikligt belönad för sin guidening. Visste de vad som väntade dem? Tror inte det.

Men tittarna fick sin underhållning. Ett kollektivt Via Dolorosa lagom till fastan. Det fascistoida kynnet kör inte med Förintelsen längre. Det kör med Förnedring, även kallad Utmaning, även kallad För Ditt Eget Bästa, lille vän.
Sådana som Stephen Hawking, med all sin flit och allt sitt geni, har indirekt gjort andra med rörelsehinder och medfödda sjukdomar en orätt. Satt upp sig själv som föredöme, och använts till en ytterkonservativ social ideologi: Man kan det man vill. Ja, ibland. Men de flesta är inte Stephen Hawking. Och de ska inte behöva flänga fram på blödande sår och rinnande blåsor, och få bannor för att de inte skyndar sig ännu mer. Det är en Via Dolorosa vi inte vill se - inte ens till Påsk.

Det enda fina i sammanhanget är hur deltagarna fäster sig vid, och tar hand om varandra. I övrigt är "Mot alla odds" ett äckligt, sadomasochistiskt program, kamouflerat som safari. Inte konstigt alls att produktionsbolaget har namn efter en kamphund: Mastiff. Det verkar vara det nya människoidealet; kamphunden. Framtiden - "Ett ansikte av tänder", för att låna Tranströmers formulering.

11 kommentarer:

  1. En skakande text! Lyckligtvis har jag sluppit se programmet men enligt din beskrivning speglar det den attityd som numera genomsyrar samhället: du skall vara ung, frisk och stark och är du inte det så är det bara för att du inte tar i ordentligt. Man kan allt vad man vill. Att använda handikappade för att föra fram detta politiska budskap är väl en otrolig cynism.

    En sidoanmärkning bara: har Hawking verkligen "satt upp sig själv som ett föredöme" ? Han är ju verkligen en människa som gör något fantastiskt och som är värd all beundran. Men jag vill inte ha honom som standard för vad man "kan bara man vill".

    Och vi som egentligen inte vill så mycket, mest vara i fred, men kräver att få den vård och samhälleliga solidaritet som vi betalt för?

    SvaraRadera
  2. Kanske jag får nyansera det där med Hawking - jag vet bara att han var ärkekonservativ, och att hans syn på sociala frågor delvis betingades av hans egen hårda, och "lyckade" kamp. Jag har ett minne av detta från en intervju.
    Läser man Wiki om honom ser man förstås vilken bakgrund han kom ifrån...vilket måste ha bidragit en del.
    Men jag är på intet vis ute efter denna människa; jag ser bara den tilltagande tendensen; att göra underhållning som fixerar människovärdet vid prestationer; de brutala och lyckade i "Fångarna på fortet", de utsatta i "Mot alla odds".

    Jag är fullt beredd att starta en rörelse, en sorts vi-som-vill-varandra-väl för högre åldersgrupper, ett nätverk kanske, med möjlighet till lojalitet och rent konkret närvaro i svåra lägen. Som till exempel i fall av en människoföraktande sjuk-och-äldre-vård.

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet, Gabrielle. Du fångar det väldigt väl och för mig sätter du ord på det obehag jag kände och liksom inte riktigt fick tag på själv. Jag har sett max 2 program. Ville inte se mer. Kändes olustigt och som sagt obehagligt. Det är verkligen som att tv utnyttjar dom här människorna - till max.

    Sen hörde jag nån av deltagarna prata i nåt sånt där morgonprogram i radio där folk ringer in och tycker saker. Deltagaren, vem det var och vilket funktionshinder han hade vet jag inte, beskrev resan som en fantastisk upplevelse. Liknande har jag läst att andra deltagare sagt. Och då tänker jag först att ok, då är det väl bra då om dom själva tycker att det var det; jag har fel, dom har rätt - det var fantastiskt. Men sen kommer ändå tanken att dom är lurade. Lite åt hjärntvättarhållet, man får vara med i tv, man blir uppmärksammad, kändis, visa sig på styva linan - och så lite vilda djur på det. Hur mycket alltihop slet fysiskt (och psykiskt?) på redan skadade människor vet jag inte. Läkaren måste verkligen ha haft en mycket knepig roll.

    SvaraRadera
  4. Gabrielle: Jo, jag har förstått det. Men jag tror det lutar lite åt känslan av sportprestation; fan - vi gjorde det. Och det kan man ju uppnå genom hårda strapatser. Men jag skulle vilja höra alla, och helst höra dem efter ett halvår.

    Jag tror nämligen att den här typen av live-serier liknar norrmalmstorgs-syndromet (om någon kommer ihåg det): alltså att man blir gisslan hos dem som har makten över läget; och anpassar sig till dem (Det hände alltså vid ett bankrån med gisslantagning vid Normmalmstorg, kolla Wiki. Och du minns nog, G. ).

    Jag tror också det har med vår vanliga mänskliga stolthet att göra; att vi gärna hävdar att ett val vi gjort var bra. Särskilt om det leder till en närvaro i TV-ljuset. Till sist har det naturligtvis att göra med hur mycket man faktiskt orkade.
    Men ingenting av detta kan dölja attityden och den halvt föraktliga människosynen hos programmakarna.

    Det finns ju folk som slickar ett golv rent för att få vara med, i TV, eller whatever.

    SvaraRadera
  5. Jag skäms litet för att uppträda som petimäter och besserwisser i det här sammanhanget men vill ändå påpeka att det Gabrielle B. talar om kallas "Stockholmssyndromet" ("The Stockholm Syndrome") och är numera en väletablerad term både vetenskapligt och i populärkultur. Känns alltid litet otrevligt att höra Stockholm omtalas -liksom i förbigående- i dessa sammanhang.

    Vi får väl anse att många av de deltagande genomfört beundransvärda prestationer och är värda all uppskattning för detta, och vi kan unna dem eventuell lust att biljera litet i media. Skammen vilar på de producenter som uttnytjat dem och deras känslor. Antingen det nu är för att producera tevesåpa eller -vilket jag tror- för att föra fram ett politiskt budskap: du kan bara du vill och allting hänger på dig och inte på andra. Solidaritet är ett förlegat begrepp. Dyrt är det också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sammanfattningsvis tänkte jag så här: Man kunde ha gjort exakt samma resa till Afrika med dessa deltagare, men på ett människovänligare sätt. Kanske jeep varannan dag, eller whatever. Och de hade kommit hem med "ett minne för livet".
      Men pointen , iTV underhållning, är numera alltid utslagningsmekanismen. Vår tids gladiatorspel kräver det. Alltså detta ofta onödiga lidande, på grund av tempot.

      Självklart unnar jag dem deras tid i rampljuset, som jag fö tror var mindre viktigt än deras gemenskap. Grejen är att jag unnar dem mer än så: en afrikaresa utan slavdrivare.

      Radera
  6. I den här länken
    http://spraakbanken.gu.se/ws/saldo-ws/lid/html/Norrmalmstorgssyndromet..1
    sammanförs norrmalmstorgs-syndromet med stockholms-syndromet.

    Och ja, jag vill gärna tro att en del av deltagarna gick stärkta ur upplevelsen; lite grann som när Nietzsche säger "det som inte dödar dig gör dig starkare", men det är ju inget att bygga en samhällelig ("solidarisk") människosyn på.

    Vadå petimeter? Jag är glad för dina svar, Bengt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad fan (om programmet som jag lyckligtvis inte sett).

      Bra skrivet och rutet.

      Titta på Ponnyakuten i stället. På allvar. Det är ett program som klarar av att vara dokusåpa och pedagogik på en gång. Med en lysande respekt för barn och djur.

      Radera
    2. Hej Anna, Det är mkt möjligt att Ponnyakuten är hur bra som helst, men jag tror jag avstår från det mesta. Dålig TV här. Såg om "Nattvardsgästrna" idag och redan det var absolut för mycket. Problems.

      Nu: efter en frostklädd dag kom solen fram över isen, lätt aprikosfärgad, där bakom svartblå skogar, dimblå berg.

      Radera
  7. Jag har aldrig klarat av att se förnedringsteve - inte sett ett enda sådant program sedan Robinson (väl?) inledde trenden. Det du beskriver låter ju alldeles extra förfärligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dylika bortval är förstås nödvändiga. Själv kippar jag numera, Beck, Wallander och Blake och allt vad de heter. Men reality-tv är nog en större farsot.

      Radera