Livet, min Syster.

Jag vet att rubriken kommer från någon annan, minns inte vem, vill inte alltid Googla, för då går dagen åt.

Idag. En sådan eftermiddag när man kan sitta i skuggan, som i Grekland, utan att bli frusen. Frisk sydlig vind, ett dis över vattnet som också bara uppstår när lufttemperatur och fuktighet har en speciell nivå.
Kombinationer. Det är allt det handlar om, tänker jag. Vad, vilka – saker och dagar och människor och tankar och sinnen och hormoner – som kombinerar sig, och hur. Ingen idé att köra rund plugg i fyrkantiga hål (vilket ofta händer på bloggarnas kommentarsfält). Ingen idé att översätta sin personlighet till någon annans. Hellre vara djupare i sin egen.

Sista halvåret har varit en period då mycket handlade både om att vila och att bli bättre, rent fysiskt. Men som av gammal vana sätter jag också igång och försöker bättra mig på andra sätt, läsa mer, skriva mer, höra mer musik, fatta mer av politik, lyssna bättre, säga ifrån bättre, städa lite bättre. Ja, ni hör. Gammelprotestantisk bättringsnit. Var fanken kom den ifrån? Min mormor gissar jag, via mamma. Min far var mer amoralisk och just därför sällan självförebrående.
Men min otålighet på senare tid hör också ihop med en tilltagande känsla av livets korthet. Och vad var det nu jag skulle hinna...?

För några dagar sedan, inföll plötsligt ett lugn. Harmoni, nästan. Bättringsniten åt fanders, och genast blir allt mycket bättre.
För första gången i vår cyklar jag ut till sjön, cyklar bortom billjud och byggbuller. Jag sitter på en klippa vid vattnet. Glittret över viken, suset i de stora träden, allt är samma. Spelar ingen roll om det är här eller i Grekland, här eller i Wales, här eller på Jylland.
Det är samma ljus, samma stränder, samma skogar, där jag vandrat, ensam eller med en kär man, eller en vän.

Allt kan man inte göra, inget behöver avslutas idag. Tillståndet av frid kommer när jag släpper efter. Jag är lycklig över att cykla fyra kilometer igen med vinden blåsande i håret. Att näktergalen sjunger. Att Livet susar, sjunger, gungar, grönskar, än. Syster Jord, Broder vatten, eller hur det nu var Franciskus sa.

Men predika för fåglarna gör jag inte. De kan få predika för mig. Om vad vet jag inte. Men när de sjunger på gården klockan två om natten högt över vajande träd, är det nästan allt som behövs för att jag ska fatta. Rubbet.

Ur Carl Jonas Love Almqvists brev

"Professorernas förtvivlan känner du redan: de ser sig årligen mer och mer övergifna i föreläsningarne, komma i ett alltmer fremmande och kallt förhållande till studenterna, och snart återstår intet mera, än den vassa bekantskap, som ett ideligt examinerande alstrar, när det icke åtföljes af något mera.
Af studenterna har jag lärt känna flera under min vistelse här: de hafva icke kommit till mig i följd av mina professorsbekantskaper, utan på enskild väg. De äro inga Aftonbladsälskare, men icke desto mindre - så snart de bryta det skal av tystnad och aktningsfull stumhet, som är ett så utmärkande drag hos bättre svenska ynglingar - märkes deras innerliga obelåtenhet. Tomheterna af så mycket, som föredrages dem, skina igenom för deras ögon - och Lifvet, det arma i djupet nedtryckta, vill göra sig gällande. Men lifvet i Sverige är så försynt. Det kommer ingenstans, det suckar, vissnar, och slutar oftast med nullitet (ett slags sjelfmord). Så förestår väl för Sverige nu - ingen explosion - men ett allt vidrigare stagnerande, en föruttnelse. Och när ingenting lifvar, vem skall hålla sig uppe? - Jag är ofta hos Geijer, som nu är sjuk. Jag har talat med honom om dessa ämnen. Vänlig och quasi-glad i sitt yttre, är han i sitt inre rörande dessa ämnen stum och förlorad (...) Atterbom är glad, som ett älskvärdt barn, när han får hem från tryckeriet ett rentryckt ark med ovanligt god svärta; men nu har han känningar av sten i gallblåsan och har således dåligt lynne".

Ur ett brev till J.A. Hazelius, 7 maj 1837.
C.J.L. Almqvist, Brev 1803 - 1866, Bonniers, 1968.
- - - - - -
Ja, se där, lite som vi själva. Intressant är den där touchen av uppror, som var ett signum för Almqvist. Intressant också med tanke på skoldebatten.
Skickar även en länk till Bodil, som har lagt ut Tintomaras sång på sin blogg.

För ont ge vika...

"Frestas vi att svika,
och för ont ge vika,
kom till vårt försvar."

Ur en 1600-tals-psalm.
Helgmålsringningen idag.

Gud, del två.

Dialog ur filmen Lolita:

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Låter inte den andra frågan mycket svårare?
Varför? Ren vana/ovana.

Men vilken av frågorna är det som s.a.s. öppnar upp situationen?
Och då tänker jag inte på Vladimir Fuckin´ Nabokov, utan på de personligheter han speglar.
. . . . . . . . . . . . . . .

Svar på stora frågor lämnas i lilla brevlådan.

Gud

Om Gud ska man väl inte tala? Nej, det ska man inte, inte ofta. Och sannerligen inte med vem som helst. Man får noga beakta sällskapets öron.

Härförleden satt vi i alla fall, Helena och jag, på en bänk i kvällssolen, och talade om Gud. Inga överdrifter, inte mer än tio, femton minuter. Det var alldeles nog. Detta skedde dessutom i April, som är en bra månad för Gud. I motsats till Maj, som fullständigt vrider nacken av en med alla sina sensationer.

I April kunde samtalet lägga sig som blårök över ännu gråbeiga marker. Något stillsamt i luften. En tyst kväll i utkanten av staden. Och så Gud då.
Nu blir ni nyfikna va? Men, som Heidegger så riktigt påpekade, i nyfikenhetens grunda vatten kommer man inte långt. Eller, som Martin Buber sa; man talar inte om Gud, man talar till...Vilket inte hindrade Martin Buber från att hålla alla de föredrag jag aldrig kommer att hålla.

Däremot, när det gäller Gud, får man välja vänner som har sinne för poesi, det tentativa, det blygt antydda och det metaforiska fragmentet. Att bedriva propaganda för någon Honom eller Henne eller Det är uteslutet.

Problemet med all så kallad debatt mellan Humanister och Kristna och allsköns andra Religiösa, är att den går i första förberedande. Man kan inte säga Gud, själva ordet, utan att någon kommer pekande med Islamister, papister, hinduernas kvinnosyn, och allt vad det nu är som jag inte vill ha med att göra.

Så att: Diskutera film gör man med de som kan film, poesi med de som kan poesi, eller åtminstone "brinner för den", som det heter numera. Man diskuterar inte filosofi i sin skoaffär, och man diskuterar inte Gud med så kallade Humanister. I alla fall tänker inte jag göra det.

Cassavetes - öppenhetens regissör.

Först finns bara ansikten, blickar. I nästa ögonblick ett tumultartat samspel; människor som rör sig mot varandra som fiskar i en ström. Det är John Cassavetes filmer jag talar om, där livet skildras som ett myller av impulser och ovissa utgångar. Ingen individ är hel och enkel, men var och en förändras i mötet med de andra. Shadows och Faces, de två första filmerna, ger anslaget till de kommande tjugofem åren: Improvisationen - ett lån från jazzen - ger skådespelarna en helt ny närvarokänsla. Men i senare, konstnärligt fullödiga filmer som En kvinna under påverkan, har improvisationen uppstått i en driven filmtrupp där man stimulerade varandra till experiment. Improvisation under intensiv påverkan, blev Cassavetes regimetod.

Vid slutet av femtiotalet, i en filmkultur inställd på kassa-succéer startar han sin filmbana. Filmar gör han med handkamera, i privata lägenheter, nattetid, när medarbetarna har ledigt från betalda jobb. De tog tre år att få ihop Faces. Där förnyas i ett enda jättekliv den amerikanska independent-filmen.
Tillsammans med sin hustru, skådespelar-esset Gena Rowlands, skapar han en atmosfär som är både kreativ och familjär. Man arbetar ihop, äter, samtalar. Stämningen är lojal och generös - en egen strömfåra i den konkurrensinställda amerikanska filmbranschen. Och generositeten färgar av sig på filmerna. En vågsam vitalitet, en stundtals nästan fumlig äkthet, präglar varje scen. Men där finns också en stor kärlek till skådespelarna, vännerna, människorna, oavsett om de spelar affärsmän, tuffa callgirls, hemmafruar eller nattklubbsägare.

Och Cassavetes är på kvinnornas sida. Han har sagt att han undersöker kvinnans prekära situation som antingen över-eller-underklass-konkubin. I Faces är det Jeannie, en callgirl, som ger ifrån sig impulser av kärlek, finess och generositet, medan hennes tillfällige älskare, den framgångsrike affärsmannen Richard, täcker över sin kärlekslängtan med sprit, prat, dumma skämt. I En kvinna under påverkan är det den osäkra hemmafrun som utstrålar känslomässigt mod och hängivelse, medan maken försvarar sin givna form som familjens och arbetslagets ledare. Den berömda spaghetti-scenen, där maken bjudit hem sitt arbetslag på middag, skildrar kvinnan som en omedvetet Kristuslik gestalt. Hon bjuder både på spaghetti och hjärta, men det senare blir för mycket för denna världen.
- Sitt ner på ditt arschle, ryter maken (Peter Falk) till hustrun (Gena Rowlands), när hon blir alltför tillgiven mot en av hans svarta jobbarkompisar.
Han skrämmer bokstavligen vettet ur henne. Inte därför att han inte är en varm man. I intimiteten är han varm. Men med sin värsta macho-attityd slår han hål på både hustrun och sig själv. Resten av filmen handlar om en kvinnas förtvivlade och våldsamma kamp för att hitta sin egen kärna, på trots av omgivningens klichéartade förväntningar. En tumultarisk känslo-resa, och samtidigt en provokation för var och en som tror att kärleken mår bäst av att se politiskt korrekt ut.

Ingen filmare är mer besatt av äkta känslor, och om både form och dramaturgi måste skakas om för sanningens skull, så gör han det. Men i skakigheten finns ett hopp. Och slutet på En kvinna under påverkan är en bedarrad storm, en känslig och erotisk försoning mellan man och kvinna som bara Cassavetes kan skildra så att man tror honom: Som en vilopaus i missförståelsernas långa arbetsvecka.

Cassavetes arbetar med en öppen estetik; han tror på slumpen, sina medarbetares infall, ljusets skiftningar, och de små oväntade händelserna som får en människas liv att styra över åt ett helt annat håll. Det handlar inte om att översätta en hårt bearbetad story, med filmkamerans och ljussättarnas hjälp. Mycket mer handlar det om att fånga det oåterkalleliga livsögonblicket, momentet när maskerna faller och nya möjligheter sipprar in mellan människor.
Hans filmer är som spruckna speglar av ens eget liv; i sprickorna finns det okända; det som vi inte vet att vi är, därför att vi tror att vi vet det.

(Artikeln har tidigare publicerats i UNT och SmP, samt på Moviebox.)

Rut Hillarps egna vägar

Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade det senaste numret av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.

Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.

Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.

Ur UNT 1/ 2008

Sally Mann, Naturen, och de Alltför Vackra Barnen

Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.

Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.

Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.


Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.

Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.

Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.

Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.



Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.





Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...

Etiketter: konst

En doft av rök.

Körsbärsträden blommar. I stället för att huggas ned har Tjechovs trädgård återuppstått som en rad kolonilotter. Ett litet svenskt experiment från krigsåren. Då kunde man odla sina rotfrukter här. Nu är det gula, röda, violetta och rosa tulpaner som tagit över. Någon eldar fjolårslöv och pinnkrafs i en hörna. En rökslinga blandar sig med doften från hagtornsblommorna. Mandelaktig doft. Röksmak.

Nere vid vattnet har de senkomna ekarna slagit ut. Ett rådjur rör sig försiktigt över berget. Vädrar, kliver på tåspetsarna undan mellan träden. Stränderna luktar skärgård. Mattor av vitsippor. Fräken och ormbunkar med krolliga ludna spiror som ser urtida ut. Arton grader i luften, knappt någon vind. Idag går våren rätt in. Med ens är det fridfullt.

Världen är det inte. På bussen, på väg till en vän, tänker jag: Alla minns 9/11. Det var ”konstnärligt” dramatiskt; vi ser och ser på de fallande tornen, och förfäras alltid. 3000 dog, och alla i New York tycks känna någon av dem, eller någon som kände någon av dem. Följderna återfinns i världspolitiken varje dag.

På Himmelska Fridens torg dog lika många, 3000. Ihjälskjutna av sin egen regering. Samma regering som alla nu vill samarbeta med, låna pengar av, och i vars land alla vill investera. Money makes the world go around, om inte olja. Någon som minns det exakta datumet för massakern på Himmelska Fridens torg? Nej - trodde väl inte det.

USB minne

Det började irritera mig som en sten i skon. Det var under den tid som mitt ansikte ännu gick att använda i en annons om husvagnar för ökencamping. Mina systrar sa att jag var vacker. Som född till kung. Det sa de utan att titta på mina knotiga fingrar, eller min dåliga hållning. Jag var lång, jag gick lätt böjd. Ödmjukhet, hade man intalat mig.

Efteråt var alla kläder för stora. Stenarna vandrade uppåt från mina skor utmed benpiporna, upp till ryggraden, till nacken. Huvudet vägdes på en våg mellan axel och axel, däremellan satt stenen, som en kula. En liten kula, i en liten hård roll-on, utan vätska. Jag svävade mellan kulan och fötterna, kläderna blåste alltid utåt, bortåt från centrum. Vapen bar jag inte längre själv.

Några vakade ständigt över mig. Mindes de hur jag avstått från den stora partyböljan på slutet av 70-talet för att gå ut i en öken? Värmebölja efter värmebölja. Iskalla nätter. Stenarna i min ryggrad räknades till 2.594. Alla frös de. Men det som störde mig mest var knakningarna som min kropp åstadkom vid varje rörelse. Jag satt och låg mer än jag gick. De trogna hämtade läkare och mediciner. Min svaghet röjde sig och blev alltmer irriterande. Maten de bar in smakade gräskorn.

Stjärnorna kunde jag inte längre se. Inte ens de klaraste nätter. Mina ögon var beskuggade av en medicin jag glömt namnet på. Det blev fler droger, även solen och månen fördunklades. Mina systrar, mina barn, de stolta soldaterna, fördunklades. De hungriga hördes. Vi tyckte om att gnaga på fårens ben. Man tilldelade mig ofta märgen, för att mina egna ben skulle stärkas. Jag grät av kroppens elände när de inte såg mig.

De dödade såg mig. De ville hålla mig kvar. De drog mina ögon till sig. De strålade, som de stjärnor mina ögon svikit. Nu var ingenting. Riset höll ingen vikt. Eldarna ingen värme. Vägen ingen riktning. Vi sökte ett hus.

Det var utanför det huset jag sedan såg dem närma sig, under en tid. Klädda i de fladdrande kläderna, med huvudena skyddade, och ansiktena täckta av solglasögon, som shejker. De köpte tyger, de förhandlade om taxiresor, de drack Zup i middagshettan, direkt ur burken. Men det avgörande var hur de gick, vaggande från sida till sida, med en stel stöt i varje steg. Så kände jag igen dem. Det sättet att gå varnade min kropp. De hade nått fram till stenarna.

De trogna hade inget märkt. I nio år skulle vi vara under samma tak, tala om samma saker. Men inte om detta. Jag lät de främmande komma närmare. Som om de var väntade. Det fanns bara en hämnd. De skulle få göra den själva. När min syster gått ut för att resa hem, när barnen och kvinnorna placerats i husets inre, var bara Aisha och jag och Ahmed och Ziran där.
Jag satt helt stilla för att döva smärtan från de 2.594 stenarna. Min eld under ögonlocken. Jag var vapenfri. Väntade. Hörde dem komma. De siktade rätt in i grusets ryggrad och lät det explodera inuti min kropp. Ögonen for till stjärnorna, blodet till solen, rader av ben blev månens mat.
Det var hämnden. Omöjligt att skilja deras från min. Omöjliga äro alla hatiska uppdrag. Ett öppet hus står öppet utan tak. Ett annat faller och slutar aldrig falla.

Jag är utströdd. Jag är bortförd. Jag är bliven föda för gamar och maskar, och de som bor på havets botten kan inte räkna stenarna i mina ben. Andra ska fortsätta att räkna, de sina, och de mina, de sina och de mina, de sina och de mina, som vågor efter vågor efter vågor. Men stilla er.
Det är slut.

Balsampoppeln

Min syster och jag på väg till busshållplatsen, påskafton klockan tolv. En doft drar från parken runt Sofia kyrka, snor runt hörnet av Renstiernas gata och når oss. Vi står som snusande hästar och drar in den.
- Vad är det där? säger syrran. Känner du.
- Um. Det är balsampoppeln som slagit ut.
- Å, är det det? Har jag aldrig vetat. Hur ser den ut?
- Olika. En del är storstammiga träd med vitt förgrenade armar. Andra växer rakt uppåt och ser ut som undernärda (sa jag inte).

Berättar för syrran följande: Första gången jag förstod att jag såg en balsampoppel var som nygift. Det växte en strax utanför min mans arbetsplats. Jag tror det var han som sa ordet: Balsampoppel, första gången i mitt liv. Jag plockade ett par nyutslagna löv och hade i fickan och gick och snusade på dem en stund.
Denna doft är på något sätt förbunden med min man, med hans läggning för det jordiska, och hans lite osvenska sensualism. Vårt liv och vår trädgård var fulla av dofter; hagtornsblommen, schersminbuskarna, kaprifolerna vi satte själva, vita och orange. Äpplen om hösten, plommon och päron. Ibland blev det lite för mycket koka sylt, och lägga in ingefärspäron, i det äktenskapet, men blev det alltför sjåigt fick grannarna komma och hämta allt vad de ville ha av äppelskörden. Medan vi stack iväg och tog de sista sena simturerna i någon tillräckligt varm septembersjö i Stjärnorpsskogen.

Stjärnorp och Bjärka Säby, det låter som äppelsorter, men det var där ”våra” sjöar låg. Man gick genom ekhagar med hunden efter och plumsa sedan i alla tre. Östergötland hade framförallt två finesser, den vackra domkyrkan och de varma sjöarna där vi badade från maj till september.

När jag sedan, långt senare, flyttade tillbaka till Stockholm märkte jag att det fanns en balsampoppel på min gård. Den doftade från april till oktober. För några år sedan fick den röta och höggs ner. Kvar finns en massa annat grönt, syrener plus en hög kastanj, vars blommor lyser inåt köksfönstret i juni.

- Det finns en på landet också, säger jag till syrran. Jag tror mormor satte den.
- Vardå? Undrar hon.
- Bakom vita huset. Alltså det som förr var vita huset, där mormor och morfar höll till om sommaren.
- Å, är det det. Jag har alltid undrat vad det är som doftar där. Hur ser de ut?

Och så vidare. Ja, intressantare än så här blir det inte. Vi minns ett träd, en man, en doft, en mormor, en plats, ett hus, och mycket annat som jag inte berättar här. Vi delar liv. Det räcker väl så. Ja, det får det göra.


Skrivet: 2011-04-24