tisdag 29 januari 2013

När Marianne får mig att gråta

Tre dagar utan park är, för mig, som tre dagar utan knark, för någon annan.
Så att - äntligen. Sydvästlig vind som luftar in en annan årstid. Det lättar. Också för bofinken som hörs pröva en drill.

Jag går under svartbruna höga träd intill lakansgrå ängar och möter bara en enda konstig joggare som liksom dansar fram. Någon ny trend? Själv lufsar jag. Botar nackspärr med lufs och luft.

Jag hade tänkt skriva något här om programmet jag såg igår kväll med Marianne Lindberg De Geer. Men märkte att jag inte kunde skriva om det utan att gå händelserna i förväg. Det är ju som en liten happening på TV. Se den eller låt bli. För min del blev det en kovändning. Jag hade veckan innan bestämt mig för att "Konstkuppen" var ett alldeles omöjligt program, som gjort för att locka folk till konsten och samtidigt skrämma bort dem (oss). Och jag hade ingen lust att ännu en gång se Elisabet Olsson-Wallin göra altartavla av heliga bögar. Nuff is nuff.

Men så hamnade jag i Marianne Lindberg De Geers mer överraskande historia. Som tog sin utgångspunkt i en pappas självmord. Och gjorde det till en så allmänmänsklig företeelse. 252 personer hade, efter hennes fars död, tagit livet av sig i den lilla staden Köping, där hon växte upp. Mer kan jag inte berätta för då förstör jag "verket".

Men som sagt: För er som är övertygat anti hela program-idéen; försök göra som jag: Bara titta! Det finns en kärlek i just det här avsnittet, som går utöver konstens vanliga revir och attityder. En enkel och cool humanitet. Mariannes.


7 kommentarer:

  1. Hm, vad ska jag säga? Ja, där finns en cool humanitet som du kallar det. Men det blir nog nåt åt njae-hållet ändå för min del.
    Jag hör till dom som är - eller i varje fall varit - anti programserien "Konstkuppen", fast jag inte sett ett enda program i serien. Egentligen är det ju lite dumt att vara anti utan att ens riktigt veta vad jag är anti emot. Men det har liksom räckt att se förannonser av olika slag. Och mina förutfattade meningar har slagit till med full kraft och så har jag valt bort programmen.

    Men nu tittade jag på programmet som du skrev om - om och med Marianne Lindberg De Geer och människor i lilla Köping. Fast några tårar blev det inte, kanske lite blankt i ögonen nån gång, inte mer. Ämnet är klart berörande men det är nåt med programmet som känns tafatt och ofullgånget. Lite krystat kanske i vissa delar. Kanske är det för att jag nog tycker idén var för bra för att hastas fram på en enda vecka. Kändes som om det inte blev nåt riktigt helt av det - if you see what I mean. Som om programmakarna liksom fick krama ur det allt vad dom kunde för att få fram vad man ville ha fram. Nåt sånt kändes det som.

    Men ändå, nu har jag sett ett program i serien - tack för att du puttade dit mig! För det var intressant att se hur hon tog sig an idén och jobbade med den. Och det var trevligt att se bilder från Köping också. Tror aldrig jag varit där.
    Får fundera på om ytterligare nåt program i serien ska få en chans eller ej.

    SvaraRadera
  2. Ja, visst, det är något krystat i hela programidén, som jag väl skrev också.

    Men så lyckades den här ärliga människan krångla sig ur det.
    Jag grät när hon utanför sin fars fönster avtäckt det stora fotot, och sen kom högtalarutropet med en tam flickstämma: Pappa...
    Pappa...
    Och klingade ut i det tomrum där han inte längre var.

    Det är ovanligt att jag gråter över andra människors öden. Nästan en svaghet jag har; att inte gråta.
    Men sen vet jag inte alls om jag har lust att se några fler konstkupps-program.

    SvaraRadera
  3. Borde kanske se det där - hade ABSOLUT tänkt avstå annars!

    SvaraRadera
  4. Nyfikenheten har tagit över... får ta och titta in på svt-play...

    SvaraRadera
  5. Jag vet: Jag lider av samma ABSOLUTISM i förhållande till en hel massa konst-joks som pågår; inte alls bara det här projeket. Ska återkomma till ett annat (dåligt) exempel en annan dag, med full ferm.

    Men - som sagt - det här blev överraskande mänskligt och gemensamt. På något sätt handlar det också om Sverige; om det dör tigandet kring svåra ämnen, från självmord till utsugning av SL. Saker som bara pågår utan tillräckligt starka reaktioner. Man kan hitta hur många som helst!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kommentaren ovan till Lena, förstås...!

      Radera