Döden i Venedig - del två

I somras, i det juniljusa Lappland, läste jag om Thomas Manns Döden i Venedig. Det var Linda Östergaards fenomenala nyöversättning av novellerna som fick mig att ta med Mann upp till fjällen. Ett bra val. Tonio Kröger, en av få berättelser som kunnat röra mig till tårar, om jag var sån, blev ett djupt konstnärligt återseende. Och så Tristan, med den roliga, tokiga Herr Klöterjahn och hans väninna i flummig, sjuklig romans på sanatoriet. Hon förestår hushållet men kan också spela piano. Chopins nocturner är det som lyfter dem båda i en salighet bortom tid och rum. Få kan som Thomas Mann förena humor, medkänsla och stor distans i sin syn på människorna.

Och så kom jag till Venedig. Tillsammans med den gamle Aschenbach, som vilar blicken på havet och därefter på Tadzio, och så på Tadzio igen: "Var han sjuklig?". Novellen är förstås mästerlig, men jag kommer alltid ihåg Viscontis filmatisering, med den undersköna gossemannen, skådespelaren, som jag många år senare återsåg i mina kvarter så förändrad att han hade blivit den gamle. En sliten Tadzio med rysk vinthund.

Döden i Venedig är fylld med sinnesintryck; doften av hav, av unket vatten, den klibbiga luften, den skämda lukten från lagunen. Den vackre pojken i strandkanten, den äldre mannen som alltmer orolig vandrar runt i ett Venedig där kolerasmittan hotar.

"Några dagar därefter lämnade Aschenbach badhotellet senare på morgonen än han brukade, eftersom han inte mådde bra. Han kämpade mot en sorts bara till hälften fysiska yrselanfall som åtföljdes av en häftigt tilltagande fruktan, en fruktan för att det inte längre skulle finnas någon utväg och inget hopp, och det förblev oklart om det rörde sig om yttervärlden eller om hans egen existens".

Igår läste vi om Venedig, om siroccon och väderkatastrofen, havet som stigit 187 meter över det vanliga vattenståndet. Översvämmade gator och hus, Markusplatsen och kyrkan fyllda med vatten. Oron för att kyrkans kolonner som rotar sig i den slamrika underjorden inte ska stå pall för översvämningarna. Det är nu inte Aschenbach som vittrar död och förintelse, det är Venedig. Och turisterna vänder sig om för att få en sista blick på skönheten: Ack, Tadzio, Ah, Tadzio. Vi vill så gärna återse dig. Alltmedan invånarna själva förbannar den alltför hungriga turism som urholkat deras bostäder med Airbnb, uthyreslägenheter åt de rika, medan de fattiga får bo i Mestre. 

Artikeln i DN här.

En enkel Enckell

Genom livets höga port du glider,
där himmelen spänner sin oändlighets bågvalv
och alla stjärnor lysa i ornament av evig skönhet,
du glider på din farkosts lätta blomblad,
så vist och så säkert som om du själv styrde
in på den väg
du aldrig valde.


Rabbe Enckell (1903-1974)
Poesimånad November

Gaza - vilken skam för den rika världen

En liten landremsa, med havet som enda tröst och glädje. Jämte musiken, medmänskligheten, de älskade barnen. Men med en så liten rest av fiskebart vatten - bevakat av Israel - att inte ens de gamla vana fiskarna kan föda sina barn. Havet, som inger den unga kvinnan en känsla av frihet, är samtidigt en gräns. "Det är som en psykisk terror" säger hon.

Att inte Förenta Nationerna, de ultrarika filantroperna, de stora hjälporganisationerna, kunnat få slut på fattigdomen och lidandet i Gaza/Palestina är en synd. Ändå lever människorna där, med sin glädje - som är stor - och sin sorg - som är lika stor. "Räcker inte 50 år av ockupation?"

Se den prisbelönta filmen om Gaza på Svt Play eller i repriserna.
Här är länken till dokumentären.

Och här finns en länk till ett tal av en av av Ship-to-Gazas representanter, Olle Katz, en solidarisk svensk-judisk man. 
Jag har blivit medlem i Ship to Gaza, som så många andra engagerade journalister, läkare, forskare, politiker och andra. Det kan du också bli, eller donera en engångssumma. Läs om verksamheten här.

                 Och här kan man läsa i kalla siffror vad blockaden av Gaza innebär för folket.

Idag: Sergej Rachmaninov

Sergej Rachmaninov som ung, med sin hund och en bok

Jag har en plan, rätt lös, men jag vill lära mig "allt" om Rachmaninov. I och med Symfoniska danser, op 45, har han fångat mig med sin musik; sin rika eleganta orkestrering, klangvärlden, de folkviseenkla sångliga momenten. Han kan måla både det ljust melodiösa, oskuldsfulla i människolivet, dess melankoliska längtan och dess bullrande stampande kamp. Han skriver romantiska och rytmiska sånger på horisontalen som laddas upp med expressiva tvärslag från brass och puka. Det viktiga är att det dramatiska och sorgliga får vara med. Bara så kan det fånga in både hans tid, och min, eller rättare sagt vår.

Det är stora problem i luften, man behärskar dem inte med ett reklammässigt: Ha en bra dag! (för att nu inte tala om politiska utspel med tummen upp). Inte heller får det riktigt plats hos vissa lättare (trots det älskvärda) tonsättare. Men hos Rachmaninov finns människolivets hela spektrum och motsättningar integrerade. Man hör både mörkret och ljuset, det tunga och det alla vackraste. I Opus 45 blir den lågmälda dansen sakta vildare och vildare, i andra satsen fräckt arrangerad med blåsarna, trumpeter, saxofon, fagotter. Därtill klockspel och pukor. Man anar ett det är ett formidabelt svårdirigerat stycke.

Sista satsen är återigen mer svepande känslosam - rysk, tänker man - innan man uppfattar det stoiska draget, toner som följer en stramt upprätthållen struktur kring verkets obändighet, som både kämpar och överraskar och så plötsligt  - kabang! - har hörbart kul i sin uppfinningsrikedom: Så vill jag se Rachmaninov, och särskilt detta stycke. 

Här en respekterad inspelning med dirigenten Kirill Kondrashin och Moskvas symfoniorkester från 1963. För er som kan dela min begeistring så finns, så här nära alla själars dag, även en inspelning av De dödas ö, med Stockholmsfilharmonikerna, under Andrew Davis ledning. Men börja med den första, som är hans sista stora.

Emily Dickinson: Låg himmel

 
The sky is low, the clouds are mean, 
A travelling flake of snow 
Across a barn or through a rut 
Debates if it will go. 

A narrow wind complains all day 
How some one treated him; 
Nature, like us, is sometimes caught 
Without her diadem.


- - - - - - - - - - - - - 
 
Poesi i November 
Väggmålning från Knossos, Kreta.

Ikväll: Robert Frost

 
Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay.





- - - - - - - - - - 

Poesimånad
November 

Målning: Per Kirkeby

Och idag blir det Szymborska

POSSIBILITIES

I prefer movies.

I prefer cats.

I prefer the oaks along the Warta.

I prefer Dickens to Dostoyevsky.

I prefer myself liking people
to myself loving mankind.

I prefer keeping a needle and thread on hand, just in case.

I prefer the color green.

I prefer not to maintain
that reason is to blame for everything.

I prefer exceptions.

I prefer to leave early.

I prefer talking to doctors about something else.

I prefer the old fine-lined illustrations.

I prefer the absurdity of writing poems
to the absurdity of not writing poems.

I prefer, where love’s concerned, nonspecific anniversaries
that can be celebrated every day.

I prefer moralists
who promise me nothing.

I prefer cunning kindness to the over-trustful kind.

I prefer the earth in civvies.

I prefer conquered to conquering countries.

I prefer having some reservations.

I prefer the hell of chaos to the hell of order.

I prefer Grimms’ fairy tales to the newspapers’ front pages.

I prefer leaves without flowers to flowers without leaves.

I prefer dogs with uncropped tails.

I prefer light eyes, since mine are dark.

I prefer desk drawers.

I prefer many things that I haven’t mentioned here
to many things I’ve also left unsaid.

I prefer zeroes on the loose
to those lined up behind a cipher.

I prefer the time of insects to the time of stars.

I prefer to knock on wood.

I prefer not to ask how much longer and when.

I prefer keeping in mind even the possibility

that existence has its own reason for being.

Wisława Szymborska (1923– 2012)