Förfärliga tåg, underbara människor

Jag reste alltså iväg till Köpenhamn med nattåget. Svindyr första klass egen kupé. Vagnen var den sista i ett jättelångt tåg, jag i den sista kupén. En konstant gungande, skramlande, ljudlig färd tog vid. Jag hade glömt mina öronproppar. Sov inte en blund. Kom fram till Köpenhamn, åt frukost, sov sex timmar på hotellet. Gik så ud på byen. Det regnede och regnede och regnede og det var mørkt alle stæder, i alle retninger. Men - så charmerende.

Gjorde en kort promenad till Rådhusplatsen. Varför har Köpenhamn ett så flott rådhus i tegel och med torn, och vi i Stockholm har ett urtråkigt pretentiöst? Varför är deras slott och börshus och kyrkor så mycket roligare? Som om de alltid haft mer fantasibegåvade arkitekter än vi?

Åt en sen middag på en italiensk restaurang där kyparen var en tung pojke från Kroatien. Jag har aldrig sett en kypare sätta ner varje steg med sådan tyngd mot jorden och så lugna rörelser. Han berättade att han kom från Zagreb och tog mig i hand för att jag också varit där. Jag frågade om han ofta reste tillbaka. Ja, när jag har råd, sa han. Livet, som det är, för människorna.
Sen åt jag den goda fisksoppan toppad med havskräfta och jätteräkor med mera. Vitt vin. En sexa Chivas. Den enda gudomliga drycken.

Och ännu en dag följde, med sol på Glyptotekets takterass, vid utsikt, och den stora Bonnard-utställningen i sju salar under. (Men det ska jag berätta mer om senare).
Det fina med att resa ensam är att man blir intresserad av andra än sitt resesällskap. Små skraltiga tanter från Tyskland. Unga män som druckit för mycket öl. Den vackra indiskan som absolut ville ta en selfie med mig (detta är mig djupt främmande, men vad gör man inte?) Den ursnygge amerikanen från Kentucky utanför Glyptoteket på en soffa där han väntade på sin fru. Servitrisen på caféet som blev jätteglad för att jag sa att hon gick på lika lätta snabba fötter som Gena Rowlands.
Och i pausen på Daniel-Hope-konserten kom jag i samtal med en kvinna av den gamla fina borgerliga sorten som också är Köpenhamnsk. Vi delade intressen, konst, musik och så vidare. Hon var förnämligt lugn och vänlig och vi skildes vid utgången utan vidare åtbörder. Inga selfies.

Någon dag senare var det hemresa. Efter en del trassel med dysfunktionella hissar och rulltrappor når jag den mest avlägsna perrongen på Hovedbangården. I kupén där jag landar lägger jag märke till en ung man som ser spansk ut. Vi växlar ett par ord, och sen frågar han om han kan komma och sitta bredvid mig.
Det blir ett intensivt samtal. En rörande öppenhet från hans sida. Efter en stunds samtal tar han min ena hand. Han vill verkligen hålla i den. Detta gör mig en smula förlägen, men de är ju så raska, unga män. Jag värmer hans fingrar en stund och sen säger jag, men nu får du ta och släppa handen. Senare förklarar han att han är "lite impulsiv".

Den spanska Velasquez-mannen, med det svarta skägget, visar sig vara en kurd från Syrien. En av de som flydde och kom hit 2015. Han har en syster i Hässleholm, en mamma nånstans, och en syster i Tyskland, som han just besökt. Han talar god svenska (lär er gärna kurdiska på fyra år). Han ska läsa till elektriker. Han har uppehållstillstånd och hoppas att han får stanna.
Jag säger det jag menar: Såklart ska du få stanna.

Han har hamnat vid svenska ostkusten, och detta är han mycket glad för. I höst ska han studera i Kalmar. Han är mycket känslosam. Det var ett tag sen någon tittade mig så djupt i ögonen. Hans profil är förtrollande, men jag har ingen lust på unga män. Inte nu längre. (Men - det är nåt skumt med mig och yngre män. Jag träffar de alltid på resor). Det här får vara ett möte, och det gör mig glad. Vi har ett ärligt och berörande samtal, och jag är den gränssättande. Lugnet själv.

Hans ansikte är klassiskt, klassiska är också de hemskheter han gått igenom. Tänk på honom nästa gång ni läser Iliaden och tycker att den är så förnämlig. Kom ut ur era finheters elfenbenstorn, och er rasistiska ynkedom. Varje människa kan bära på en helighet ni inte har en aning om i Sölvesborg.

Målning: El Greco

Det är något tekniskt fel på snabbtåget. Vagnarna skraltar och vaggar häftigt och man tror de ska falla av rälsen. I restaurangvagnen faller min öl av bordet och jag får en annan. Räkmackan är okej, men allting faller, alla slår emot någonting, hela världen gungar. Mohammed stiger av i Alvesta. Först efter Nässjö fungerar stabiliseringstekniken, och de sista timmarna blir lugna. Hjärtat bär.

Jag idag...snart Köpenhamn

Valde jag rätt hotell? Hinner jag bli klar med recensionen? MÅSTE jag välja egen sovvagnskupé för 1400? Är en konsert i Köpenhamn värd sammanlagt 5-6000? Blir det bra nu med det gamla vanliga hotellet där jag inte sovit på 15 år?

Varför är mina bästa vänner i Köpenhamn inte längre kvar där?

Skulle jag lika gärna kunnat stanna hemma (NEJ). Daniel Hope spelar inte här. Bonnard-utställningen är på Glyptoteket. Jag vill se Per Kirkebys målningar live igen, nu när han är död. Nej, jag tänker inte gå till hans grav uppe på det sorgliga Bispebjerg. Men hoppas jag träffar någon jag känt, från förr. Kalle är förstås i Frankrike nu.

Och: Jag älskar att åka tåg. Och: Daniel Hope är den bäste nu levande violinisten. Och: Konsertsalen i Den Sorte Diamant har jag inte suttit i sen Inger och jag hörde Palle Mikkelborg där. Detta ska bli så fint. Och jag är lugn om x antal timmar när recensionen är klar.

Ta tvättstugan. Glöm inte dina konsertglasögon! Fyll på Visakortet! Börja inte leta ett nytt hotell ikväll, sn-ä-ä-ä-ä-l-la. Det gamla vanliga går bra. Köpenhamn är din andra stad. Fortfarande.

P.S  Mina vänner fick inte träffa mig den här helgen heller (ser så mycket fram emot dem) - men jag blev klar med recensionen, såklart. Det kallas prioriteringar. Och ja, Kalle skrev att han är kvar i Frankrike hela hösten. Så där är det, när man har ett litet hus i Rians ; )

Ivar Arpi ser inte människan

Igår var det tumult på twitter. Det blir lätt det. Särskilt på den politiska flanken. Höger-Vänster-und so weiter. Men nu ska ni höra:
Ivar Arpi, välbeställd ledarskribent i Svd går ut med en ledare där han föreslår invandrare att återvända "hem". Naturligtvis grundar han sin åsikt på volymer och antal och statistik. En del skrämselpropaganda blandat med en alltmer SD-fierad samhällssyn. Även hyggliga konservativa reagerar över detta som en human människa bör göra, med hån och ironi, med satir och förbannelse.

Jag hör själv till dem som menar att det måste gå rätt till med invandringen, med asylskäl och anhöriginvandring. Det finns ingen anledning för Sverige att bli lika snålt mot invandring som det rika Norge är, men det finns heller ingen anledning att bli det mest öppna landet i Europa (näst Tyskland). Men det finns en oerhört stark anledning att mota såna högerkrumbukter som Ivar Arpis i grind. Han är en populist. Han talar till de sämsta inom den svenska kommuniteten. Folk som tror att det fortfarande finns någon liten speciell återvändsgränd i tiden, nån liten extra väl inredd grotta, för de rasistiska grottfolken i Sverige, Polen, Ungern, Italien, att dra sig tillbaka till och smaska på sin husmanskost i trygg förvissning om att allt är lika lugnt som 1930 (?). Det finns det inte.

Den tid vi lever i ägnar sig inte för sentimentala idéer om någon liten ficka i tiden för just svenskar. Allt sånt är en illusion. Vi lever i en svår historisk epok, folkvandringar äger rum, på grund av krig, på grund av miljökatastrofer. Den bästa "ledarartikeln" om allt detta skrevs av Doris Lessing, 1979. Romanen Shikasta. Den är fylld med komplicerade historiska, globala sammanhang, katastrofer, krig, men också en djupt mänsklig sammanhållning. Allting berättat ur ett vardagligt interplanetärt sci-fi-perspektiv. Den är allt man behöver läsa för att veta vilken tid vi lever i och sluta hoppas på lederhosen och den reaktionära scoutrörelsen som - likt Ivar Arpi - berikar sig på swishpengar från den anonyma massan av nostalgiska det-var-bättre-förr-svenskar. Samma massa vars företrädare inom SD hör till den mest kriminellt belastade delen av riksdagens ledamöter.

Grejen, bland annat, med såna scouter som Ivar Arpi är att de bara ser hur knopar ska knytas och knappar ska knäppas och grillkolen skötas och halssnodden fästas och alla ska ropa: Hedra ditt fosterland, lev och dö för dess ära. Men de ser inte människan.

De mörka folken är i gatubilden. Scouterna tycker inte de knäpper sina knappar rätt. De kan inget om knopar. De har inte övat. Har de ens läst svenska, tänker den där lilla scouten som själv stavar och talar lika illa som Donald Trump. De ser inte människan.

Men en av dem är Ibrahim, som var fjorton år när USA anföll Irak, och som levt med islamistiska terrordåd och amerikanska bombningar, innan han och hans familj kunde fly till Sverige. Tycker ni det är naturligt att han ska resa tillbaka till det land som härjade hans uppväxt? Ibrahim är en s.k. "twittervän". Han är också journalist, och idag publicerade han ett kort och alldeles hövligt svar till Ivar Arpi. Det kan ni läsa här, i Expressen.

Doris Lessing. En som ser.

Söndagens visdomsord

Anna Fock - Väderfenomen

En lite kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka, i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Miles Island, USA, och Shellafield, England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.
 
Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar.

                  (...)

Fock styr sin intrig som en krimiförfattare. Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget är hon en hantverkskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i 60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.

Det är en mycket ovanlig "svensk" roman, med en stor och lyhörd närhet till människorna som lever i helt andra miljöer, på helt andra villkor. 

Eftersom artikeln är nypublicerad skickar jag er vidare till tidningar där den finns, innan jag skriver in den här.

Länk till DT, till Sundsvalls tidning, till GD, till ÖP för er som har någon av de tidningarna. Eller andra, i mittsverige.

Remember me....

Woodstock - 50 år

Efter en utflykt en ljuvlig augustikväll hamnar jag utmattad framför TV-filmen om Woodstock. Förvånar mig själv över att bli så varmt berörd, tycka så mycket om alltihop, ända till det leriga slutet som är too much. Men visst, it´s ma-ma-ma-my-generation. Och jag är glad att jag deltog i ett liknande liv i Stockholm, med musikfestivaler på Gärdet och resor med musiker i folkabussar genom Sverige. Glad att jag levde mitt i min tid, och inte bara satt och duktade mig på ett universitet, eller liknande. Men jag blev också färdig med Woodstock-eran, och tog adjö, lite snabbare än andra.

Ändå beror en del av min berördhet på att det finns nåt så jävla fint i allt det där, blåögda ungdomliga tafatta upproret. Senare också det politiska upproret. Det är den generationen som under sena 70-talet och 80-talet möttes av en formidabel back-lash. Nyliberalism och konsumism slog sina klor i människorna. Politiken högerut gjorde sitt bästa för att överföra makt från samhället till privata halvgangsters. Allt blev ekonomism, allt blev att ta för sig och skita i andra, allt blev listor på inhandling, aktiekurser och bilmodeller.
Var är de nu, de där ljuvliga långhåriga dansande utflippade kidsen? I någon office, inordnade som hotellvaktmästare, jurister, McDonalds-personal, någon författare kanske, någon professor, någon studiomusiker, någon som kör samma ackord som för femtio år sen, antingen i fabriken, eller vid datorn.

Ja, alltså evig ungdom finns ju inte - mer än för Ulf Lundell - men själva geisten; att gå utanför villaförorternas mall? Det man ser är ju att hippisarna egentligen är rätt välartade kids, de ser ut att vara softa, har haft softa liv. Och såklart återvände de flesta efter några år till college, universitet och praktikantplatser. Inget sorgligt med det. Men själva geisten?

Jag märker att jag inte kan skriva något nytt om det här. Alla vet ju. Det sorgliga är förstås att mest bara drogromantiken finns kvar från den här eran; men nu som partydroger och extralyft när man inte orkar längre. Så att folk inte bara dör av en överdos i en gränd i Harlem utan lika ofta på ett flott lägenhetshotell på Manhattan. Eller efter en kväll på Stureplan. Inte lika många rika som fattiga, men nästan.

Så detta firande av Woodstock 50 år senare, som nu pågår i spalterna, är lika nostalgiskt som firande av Gustav VI Adolf eller Rule Brittania på Proms? Nej, så illa är det inte. Något av upproret finns kvar, eller snarare återkommer, och tar andra, kanske mer stabila, former. Miljöaktivism, feminism, djurrätt, antirasism. Och nu, alldeles snart, blir anti-kärnvapenrörelsen en helt nödvändig utveckling. Festen är över, men gästerna är kvar, och diskuterar vår framtid. Den är inte lika ljus som 1969.




Nödvändigt PS: Hippietidens män var skitdåliga på feminism. Fanns inte en kvinna som fick den plats hon var värd. Uselt grabbig hierarki. DS.