tisdag 21 mars 2017

En av Cohens bästa - en av världens bästa

Jag har absolut gehör när det gäller kitschvarning i konsten. Har man det inte innan så får man det efter att ha spenderat några år på nätet, för att inte tala om twitter, där söta visdomsord ackompanjeras av söta bilder, gärna med något melodramatiskt eller sagoaktigt innehåll. Det förefaller dessutom alltför ofta som om inte ens de som skriver om konst kan undgå sin sömnigt dekadenta faiblesse för kitsch. Mystiska figurer och något obehagligt djur i månljus till exempel.
En av Danmarks bästa konstnärer sa en gång till mig att en bra målning gärna kan ha "noget kitsched ved sig". Men det var han det. Per Kirkeby. Inte nån himla prerafaelit.

Själv är jag inte lika säker på att min musiksmak alltid undgår kitschens domäner. Jag kan verkligen gå igång på "all the pretty horses" med Peter, Paul and Mary, och jag är så svag för Björn Skifs "Håll mitt hjärta" att jag nästan blir tårögd. Skifs har en urbra röst, och låten har en trovärdighet. Så är det med bra kitsch. Dålig kitsch, däremot, är som engelska bed&breakfast på 70-talet; rosor överallt och dessutom små porträtt av gråtande barn och flygande älvor.

Men Cohen, min Cohen. Hans Halleluja och Suzanne är inte bara sönderspelade, söndercoverade, och känslosamt über, de är också nostalgiska. Ja, jag hör det. Och jag lyssnar aldrig på dem. Men Cohen, min Cohen: Han gjorde så mycket. Han gjorde strålande låtar av den melodram som heter ensamhet och kärlek och jag vill/jag vill inte, här har du mig/fast ändå inte.

En av de bästa är den här: Ja, en av popens bästa låtar, för att det är poetisk kraft i texten, en ärlighet och en mystik samtidigt, och ett in i helvete bra sound och komp. Jag har sjungit, dansat, vaggat, efter den många gånger. Så många gånger att det är ofattbart att den håller för det. Men det gör den. Trots att den har "noget kitsched ved sig".






söndag 19 mars 2017

Den paranoide presidenten

Jag vill gärna tänka på roligare, bättre saker, men den här hiskliga karln blir inte sällan en daglig stötesten. Hans egotrippade utbrott på twitter och i tal. Hans vedervärdiga kampanjmöten med upphetsade medborgare på gränsen till rasistiska nervsammanbrott. Hans tremendous, terrific, gonna be the best-mentalitet som får erfarna politiker som Angela Merkel att le distanserat och göra fina, minimala miner, för journalister att skratta åt. Men ingen skrattar någonsin åt Trump, för han har ingen humor. Jämför den charmerande, ofta skrattande, ofta skämtsamma Obama.

Det är extremt lätt att göra satir av Trump. Twitter fylls av roliga gif-ar och bilder där han är grisen som Putin rider på. Han framställs som en grinig toddler som går runt med blöjor och suger på nåt. Mötet mellan Trump och Angela Merkel förkortas till en annan gif som visar skillnaden mellan en intelligent, vuxen, erfaren politiker och en annan som ser ut som en fet plump i protokollet.

Epiteten har haglat runt Trump: Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krügman, har upprepade gånger kallat honom infantil, vilket är rätt kul sagt om en man som tror sig vara stor, större, störst. Andra har påpekat hur hans ekonomiska skryt är tomma tunnor eftersom han dels ärvt en förmögenhet, dels lånat svindlande summor, och kommit undan med att stämma hundratals människor, samtidigt som han sparkar folk för ingenting. En helt oärlig ekonomisk succé, alltså.

Själv är jag fortfarande förskräckt över att en så uppenbart omogen, politiskt okunnig och emotionellt ryckig person kan inneha det högsta ämbetet i USA. En person som gör hittepå av politisk kamp och uppfinner lögnaktiga förbindelser mellan Obama och CIA och Ryssland, samtidigt som han själv har djupa försänkningar i ryska affärer. Han är en parodi på makt. En Kung Ubu. Och kanske just därför en varningslampa för andra länder som går högerut: Holland gjorde t.ex. ett bättre (läs mer socialliberalt) val än förväntat, vänster och gröna gick framåt, och Gert Wilders reaktionära parti ökade visserligen med 4%, men fick inte det förväntade/befarade stödet.

Men Trump står inte bara för rasistisk, nationalistisk, isolationistisk reaktion, han är också den förkroppsligade plutokratin: Att demokratisk maktfördelning alltmer övergår till plutokratisk, att de som äger alltmer manipulerar ekonomi, fördelningspolitik, internationella relationer osv. Det är egentligen allvarligare för demokratiska samhällen än Trumps paranoida infantilism, det försvinner inte även om han försvinner.

Men, varsågoda och läs den fjärde intelligenta artikeln om Trump, av Judith Gurewich, den om hans klart paranoida drag:

"Nobody is more determined to ward off rejection and humiliation than a paranoid, and this is where Mr. Trump’s talent resides. He knows exactly where to go and what to say when it comes to protecting himself from rejection; he plays tough and threatens revenge.
(....)
Through his admonitions, shaped by his reduced paranoid vision of the world, he triggered in them [som valde honom] an emotional regression (witness those rallies) allowing them to feel publicly needy, wet, cold, miserable, but no longer alone. They found themselves in the presence of a strong and loving phallic presence who tells them he is there now and everything is going to be okay."

Hela artikeln finns här.

Och Merkels obetalbara min finns här: 

måndag 6 mars 2017

Philip Roth - longörer och epifanier


Jag har bara läst två romaner av Philip Roth tidigare, den legendariska, bullriga och kalejdoskopiska Amerikansk Pastoral och den mycket stillsamma och sorgsna Exit Ghost som jag skrev om här.
Den bok jag nyss läst ut sägs vara hans sista. Den heter Nemesis och är en Roth som överraskar mig genom sin trägna vanlighet. Allt i boken är mycket osensationellt, förutom den polioepidemi som drabbar en generation unga människor i staden Newark i New Jersey sommaren 1944 - och särskilt då ett gäng unga judiska pojkar - så är allt som händer bara mycket allmänmänskliga ting. Här finns ingen glamour och inga galna amerikanska genier, ingen vild ungdom och inga dekadenta revoltörer.
Livet, som det skildras av Roth, innebär en stadig vandring i ansvar och studier, nedärvd judisk etik och social gemenskap på en fotbollsplan där sommarlovspojkar sparkar boll och kastar spjut.

Bucky Cantor är kanske en av de mest alldagliga huvudpersoner jag mött. Och då får man fatta det som att Philip Roth gör en mening av just detta; hur alldaglighet förbyts i stora etiska dilemman, gudsproblem och avsked, under en livsperiod på några korta månader när hundratalet barn dör i polio och många av de andra får men för livet.
Bucky är en ungdomsledare som förflyttar sig från den hemska värmeböljan och polioskräcken i Newark till ett friluftsidealistiskt ungdomsläger i Pennsylvania där han kan arbeta tillsammans med sin fästmö, långt bortom problemen i hemstaden. Skildringen av friluftsidealismen hör till det man typiskt fnissar åt. 

Jag vill inte spoila berättelsen för er med alla detaljer om vad som sen händer. Men det Roth koncentrerar sig på är alltså en ung människas möte med ett ansvar han inte kan ha kontroll över - poliosmittan - och en idé om hur Gud och livet borde vara, som visar sig ohållbar. Det gamla teodicéproblemet står skrivet inte mellan utan på raderna, och överhuvudtaget gör Roth oss lite överinformerade om problemets kärnpunkt och förgreningar. Men de händelser som skildras, sådant som avgör ett öde på några dagar och låter slumpen vrida till det på fruktansvärda sätt, är samtidigt en befriande motvikt mot alla amerikanska lycko-och-vinnar-ideal som vi nu ser förfäktas av en av världens mest korkade presidenter.

Philip Roth är gammal och vis, men kanske också lite trött. Jag erkänner min svaghet för honom, samtidigt som jag irriterar mig en aning på hur han vrider och vänder på realiteterna i sitt tema, och på tankarna i Cantors huvud. Denna korta roman kunde varit kortare. Men jag tycker mycket om att han låter en samling så oerhört vanliga människor vara huvudfigurer i sitt drama, där vikten alltid ligger vid eviga mänskliga dilemman, mellan hälsa-sjukdom, kärlek-stolthet, lojalitet-egoism, mellan varför och varthän och vad är meningen med allt ont och all skit i världen? -  tillbaka till ögonblicken av komplett fröjd mellan två unga människor som första gången klär av varandra nakna.

Mellan de jordbundet realistiska skildringarna av allt som sker i vardagen, mat och sport, sovkojer, lägereldar och spjutkastning, lyfter de ljuvliga ögonblicken och fladdrar genom texten som flaggor, snart nog sönderrivna av tidens vind.

tisdag 28 februari 2017

Februariljuset

Alltid i februari: Förvåningen över hur snabbt ljuset kommer tillbaka. När man så länge varit under isen av mörka eftermiddagar, hala gator och temperaturer som fodrar tålamod, sisu, nordisk jäkla tåga. Och så infaller februari, det sker ett uppvaknande, isen är full av skridskoåkare, solen skiner i bästa fall till klockan fyra, fåglar börjar drilla och de första snödropparna kommer upp ur rabatterna på gården. Februari borde firas, nästan mer än midsommar, för nu börjar ju hela härligheten, och då menar jag inte semmeldagarna, jag är ingen fan av semlor. Men jag kan minnas doften av kardemumma, när min mormor bakade vetebröd, och att den doften var nästan godare än själva semlan.

Idag en långpromenad vid en blankis mjuk som silke, grått i grått, och ovanför det ett ljus som under tunt molntäcke tycks komma från alla håll. Ett filmiskt ljus. Fukten som får landskapet att skimra en smula, isen på vägarna som äntligen smält, bofinken, och vintergäcken som lyser vid en husvägg.
När Mars börjar blir det förstås ännu mer, dagarna tycks snart oändliga; allt griper tag i en, som om man bara har ett liv att leva, och det är ju troligen så.
Snart reser jag till Lappland, och inget Marsljus i världen är starkare än det över skarsnön och vidderna. Har man tur kommer även norrskenet och överrumplar en. Och man blir återigen en människa, mitt uppe i det stora, det som alltid återstår.



söndag 26 februari 2017

Den Negativa Stora Modern

Jag hade en mycket god vän, präst och jungian, som brukade säga: "Mot den negativa stora modern kämpar man förgäves".
Hans ord har ljudit rätt många gånger i mina öron.
I det land vi lever i, där nu mannen, männen och fäderna blivit de stora bovarna i tillvaron, där manshatet tillåts bre ut sig som slagord klistrade på alla män utan undantag, tänkte jag göra en liten exposé över hur negativa, svarta och förstörande mödrar och kvinnor kan vara.

Kvinnors svarta sidor ska naturligtvis delvis - eller i Sverige; alltid - skyllas på samhället, det s.k. patriarkala samhället, som försätter kvinnor i situationer där deras underlägsna ställning gör dem neurotiska och eventuellt även skadliga. Men nu råkar både män och kvinnor vara människor, olika kön, men också olika människor; och det svarta hos människan är inte könsbundet, det flyter fritt omkring och ställer till elände var det kan.

Arketypiskt, om man vill använda Jungs begrepp, handlar det om människans skuggsida. Ibland är den som starkast hos människor som identifierar sig med det goda, det rätta, ibland det religiösa. På baksidan av deras stora krav på sig själva, deras moralism, växer ressentimentet, den trista baksluga sidan av hat, avund och förstörelse. Man kan se det i religiösa häxprocesser, inkvisitioner, muslimsk fundamentalism och nationalistiska partiers rasism och människohat. Vi, de fina, de rena, mot dem - de syndiga, onda. Vi som gör rätt, mot dem som gör fel.

En annan variant, av mer privat karaktär är: Jag, den förfördelade. Kvinnan i skuggan av sin man. Hon som gifte sig med en rolig, begåvad man för vilken allt verkade lätt, blev den baktunga som ofta tyckte synd om sig själv, som spred sitt dåliga självförtroende till barnen. Samma barn som vid faderns död måste utropa: Pappa förstörde för oss. En återklang av modersbindning och en självbild fogad efter modern. Det finns nämligen inget svårare än att frigöra sig från sin mor, den som födde oss, och närde oss, den första tiden i livet. Många människor klarar det inte, utan blir kvar i sin moders grepp, i defensiva försvar för även dåliga mödrar. Ibland blir barn kvar i högre utsträckning hos negativa mödrar, evigt kämpande för att hitta det positiva i det negativa.

Den psykologiska litteraturen är överfull av neurotiska mödrar - och fäder - av histrioniska utbrott, av självmedlidandets dominans, av ägandebehovets fastklamrande vid barnen, av orättvist fördelade gracer beroende på barnens lydighet osv. Det kan hända - faktiskt även i Sverige - att rätt få kvinnor har begåvningen att ge sina barn fria, d.v.s att acceptera deras frigörelse och inte försöka manipulera in dem i beroenden. Det vanliga mönstret är kanske att det mest frigjorda barnet straffas. Det kan självfallet gälla fäder också, inte minst i de familjer där det ska ärvas både ämbeten, hus, pengar och en plats i lilla styrelsen. I Sofokles Antigone är det Kreon som dödar Antigone, den kvinna hans son Haimon älskar, men som Kreon inte kan bejaka. Han väljer makten och Haimon, den olydige, tar sitt liv. Inte så olikt sonen i en viss svensk finansfamilj.

Den Negativa Stora Modern, i den mening som min vän prästen använde det, ser man kanske tydligast i sagor och myter. Snövits styvmor den otäcka häxan är ett exempel: Alltid med en spänt vakande blick över Snövit, alltid jämförande, avundsjuk och maktgalen. Makt är också en del av den negativa moderns osynliga behov: Hellre söndra och härska än fred i familjen. Snövits styvmor försöker flera gånger att döda eller hämma sitt barn.
Bruno Bettelheim skriver: "I Snövit tvingas den fåfänga, svartsjuka och destruktiva drottningen att stiga i rödglödgade skor och dansa sig till döds. Tygellös svartsjuka som vill andra ont blir sitt eget fördärv, vilket symboliseras inte bara av de röda skorna utan även av döden som följer när man dansar i dem".

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Källor:
Bruno Bettelheim: Sagans förtrollade värld
C G Jung: Four Archetypes, m.fl.
Erich Neumann: Myten om Amor og Psyche, samt The Origins and History of Consciousness
Joseph Campbell: Myths to live by, The Hero with a thousand faces.

onsdag 22 februari 2017

David Foster Wallace - om frihet, irritationer och val

Den här lilla you-tube-inspelningen kom till mig från en twitter-kamrat. Det är ett sällsamt bra exempel på Det Goda Amerika. Inte för att mannen som talar här vill göra sig till representant för något särskilt amerikanskt, eller ens gott, och allra minst vill han nog representera det land USA är just nu, men det slipper han, för han är död. David Foster Wallace tog sitt liv efter att i åratal kämpat med depressiva perioder.

Jag vet inte ännu så mycket om honom, men för mig hör han omedelbart hemma i den stora traditionen av schyssta, intressanta, delvis idealistiska, delvis hedonistiska, frihetliga och upproriska amerikaner av vilka jag läst så många: Norman Mailer, Philip Roth, Joyce Carol Oates, Don DeLillo, Paul Auster, och tillbaka till John Steinbeck, Hemingway, Ginzberg, Pirsig, Updike, O´Neill osv. Det är deras och deras likars medkännande, humoristiska, surrealistiska och allt annat än trästock-materialistiska hållning som upprätthåller de frihetliga värdena i det där landet som nu har så mycket besvär med sin vulgo-president.

David Foster Wallace är dessutom rolig, fast han talar med spänning i rösten, som allvarliga människor ofta gör. Ni kommer att älska detta, om ni är mina vanliga läsare. Och det är också en  påminnelse om de bättre sidorna av Amerika, där en tutor kan tala så här fritt och föga ängsligt akademiskt. En man som dessutom är ödmjuk, frank och direkt.
Själv ska jag nu ta en första bok av D F W i min hand. (Avslöjad).




måndag 20 februari 2017

Björnar ni måste se

Så ljuvligt: Naturfilm från Columbia, Kanada. The Great Bear Rain Forest. Finns alltså i utkanten av det stora landet och är ett av Kanadas naturreservat. Detta som dåren Trump i landet (på alla sätt nedanför) vill ta ifrån Amerika: de stora fredade och statsunderstödda reservaten. Men denna galenskap råder inte i Kanada; här är till och med omsorgen om björnarna så stor att de blivit vana vid och accepterar sällskap av människor. Se den här filmen innan den försvinner från Svt. Här är länken.