Alla mina vägar

Hur havet såg ut den dagen är mycket svårt att säga. Men allt var tillfredsställande stort. Klev ur tretimmarsbussen och över till båten. Livet vid kusten började om. Havet.
Havet var närmast i bleke, men längre ut mot horisonten syntes det vara blågrönt, och mot det stod en ljuslila himmel, en syrenfärgad sky. Det var lugnt och nästan inga passagerare. Man stod, som man ska, vid relingen och såg ut mot öarna, sunden, skären och den långa obrutna linjen mot Ålands hav.

Det finns en anledning till att jag inte säger namnet på ön, liksom jag sällan anger namnet på min vänskapsby i Lappland. Vissa saker vill man ha för sig själv, som ett gömsle i världen.

Så jag gick där på ön och såg skönheten komma strömmande: De gamla inägorna med ängar och betande kor, de enorma askarna, vårdträden vid de röda eller vita bostadshusen. De knuttimrade lagårdarna, asparna i långsam rodnad, ljuset snett över mark och berg, medan solen ännu värmde. På nätterna - under dessa brittsommardagar - först en fet måne, sen avtagande, och alltmer stjärnklart. Stod i ljum blåst under asken Embla och såg upp i det ovetbara rikena där uppe.

Mötte ibland människor på vägarna, där vi gick eller cyklade. Precis som i Västerbottensbyn säger man hej till okända här ute. Det fanns traktorer som jobbade på med sitt, och små effektiva färdmedel av enklare art, men inga bilar. Luften var stark och ren, och jag satt stilla i solskenet och drog in den stora mättade drogen: Rent syre.

Cyklade mycket. Såg mig själv i ljuset av de små ringlande vägarna. Dessa vägar som jag alltid hållit av, här, såväl som i Lappland, som i Skottland, Grekland, Bohuslän. Förstod mig själv i begreppet väg. Alla mina vägar. De ska inte vara alltför lättframkomliga och de blir inte synliga i en bil. De bör heller inte pratas bort. En rullande eller vandrande ensamhet är mycket befriande. Särskilt om man tillåter sin skalle att vila.

Sen kom det människor. Två unga, begåvade, som båda sysslade med frivillig-projekt, för läxläsning i förorter och för flyktinghjälp. Suus från Amsterdam och Rezze från Stockholm. Vi hade kul samtal och sov bra i samma hus. Sen kom det fler.

Och jag träffade min ungdomsvän Sven och hans fru, och hade en munter kväll med vin, cognac och uppfriskande samtal om döden. Det var ett oväntat återseende, strax innan vägarna skildes igen före hösten. Och alla mina vägar endast är kvar i mitt inre, som en bild. Jag vill inte dra i vad den bilden handlar om. Men jag vet.

Öar och berg

Nyss kom jag hem från den kära ön, där havsutsikten öppnar skallen och hjärtat. Där vidderna är på något sätt besläktade med dom i Lappland. Liksom tystnaden är det. Suset av landskapets egna ljud. Samt hejandet mellan okända människor på en väg. Mer om det senare. Nyss läste jag också på Anna Brodows blogg, om hennes Lapplandsresa i år. Titta in där för fler bilder.

Foto: Anna Brodow

Sommarnattens leende - som vi minns det

Lördag. Jag packar för havs-resan. Under min djupt kända bortovaro (heter det ens så?) - vill jag gärna roa er med lite underhållning. Här - en praktscen ur Sommarnattens leende.

Tillägnas alla mina en gång aktiva och/eller presumptiva älskare. Ciao!

En höstresa - snart

Synd att inte Heinrich Heine skrev en sång om att resa om hösten. Då hade jag ju kunnat använda den här, citerat, och ökat på min cred som bildad varelse. Att däremot tala om bussförbindelser och båtförbindelser är ju ingen poesi alls, tror jag. Och inte kan jag som Almquist berätta om hur jag reser genom Sverige, från den ena folkkulturen till den andra. Jag ska bara ut till havet. Till havet ska jag. Och kom inte med den där trötta dikten av Göran Palm. Den är förbi.

Klicka för magnifikt större bild.

Odenplan - det blev en snygg piazza

Man hade ju gått i onda tankar. Ingen visste riktigt vad som skedde bakom byggplanken. Träd höggs ner. Åren gick.
Men ikväll var Odenplan med ens en stilig plats. Vi stod länge i den milda sydliga vinden och betraktade torget från alla håll. I fonden ligger Gustav Vasa kyrka, nybarock, tung och flott i ljuset från strålkastare som dramatiserar fasaden. Hela det triangulära torget summeras nu i kyrkans riktning. Åt andra hållet kan man säga att sikten avslutas med Stadsbibliotekets rotunda (som väl dessvärre kommer att skymmas senare på grund av Läkarhusets tillbyggnader).

Just ikväll var det perfekt: ett stort rent torg, med stenplattor i grått och mycket ljusare grått. Jag ser det som ett fält som reflekterar ljuset året om, ett fält som är öppnare än förr, just på grund av borttagna träd, borttagna små puttenutt-planteringar, borttagen korvkiosk, med mera. Den här stora rena rumsligheten är snyggare än någonsin. Det finns ett drag, en rörelse över ytan, som inte blockeras av skuggor och grejer.

Träd kan man önska sig, och det ser ut att komma några på södra sidan. Men kyrkan är sen gammalt flankerad av två höga, kraftiga almar (tror jag), och det hela är så väl komponerat som det kan vara. Dessutom syns de vackra hörnhusen vid Odengatan och Karlbergsvägen, som också flankerar kyrkan, med sina små tornbyggnationer och balkonger i smidesjärn. Här verkar arkitekterna äntligen ha tänkt färdigt.

Även den nya tunnelbaneingången får godkänt, den är ljus, diskret, funktionell, och låtsas inte vara något annat än den är. Bra så. Nu får man bara hoppas att inte galleria-maffian och deras anhang i stadshuset börjar böka med den här platsen igen. DET har inte Stockholms stad råd med nämligen, efter två ombyggnationer av Odenplan på femton år.

 
Bilden ovan säger nästan ingenting om det jag såg ikväll. Men det är tyvärr ingen mobilfotograf som skriver här. Bilden är ett montage.

                          Gustav Vasa kyrka. Nybarockens Grand Old Lady.

Floret - en ung kulturtidskrift på nätet

Om ni inte har tillgång till tidskrifter om nästa generations tankar, idéer och konstnärliga hållningar, ska ni kolla in Floret - det är en vacker liten nättidskrift, baserad på ideell verksamhet, men med stadig utgivning en gång i veckan.

"Där media och bokförlagen inte förmår producera det väsentliga kulturstoff som utgör vår samtid, fyller Floret en adekvat, lärorik och inspirerande funktion för att kunna tolka denna", skriver redaktionen, stolt.

De två senaste numren är Floret #21 och Floret #22. I #21 deltar jag med en recension av den debuterande poeten, Filip Lindberg.
Floret produceras av David Stenbeck förlag.

Påminnelse om förhistorien...

...eller en av förhistorierna, till den nu pågående historien, finner man i Marguerite Duras Vicekonsuln som utkom på svenska i år. 
Här skriver jag om den, och några andra av Duras´ romaner: som kom ut 2015.

"Hela tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd. 

Även dialogen är mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.

Indien – och andra kolonier – som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i litteraturen. Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar.
Är det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den mellan kolonisatörer och koloniserade."

¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨

Hela artikeln ur DT med flera tidningar finns här.