torsdag 2 april 2015

Om narcissisten

Många narcissistiska människor talar oavbrutet — ofta vid måltiderna så att de glömmer bort att äta och tvingar alla andra att vänta. Middagssällskapet och maten är mindre viktiga än den egna personen. En narcissistisk individ behöver inte ens ha tagit hela sin person till föremål för sin narcissism. Ofta har han laddat en viss aspekt av sin personlighet med sin narcissism; sin heder, sin intelligens, sitt fysiska mod, sin kvickhet, sitt fördelaktiga utseende (ibland till och med begränsat till sådana detaljer som håret eller näsan). 
 
Jag minns inte om jag skrivit detta, det låter mera som saxat någonstans ifrån. Men jag kunde inte ha sagt det bättre själv. 

onsdag 1 april 2015

Bach rider in i Stockholm på en åsna

"Bach's music is the only argument proving the creation of the Universe cannot be regarded as a complete failure" 
Cioran




söndag 22 mars 2015

Våren som Natur och Kultur

En av de konstnärer som inspirerade fotorealismen på 70-talet var Andrew Wyeth. Hans bilder av landskap och människor i Pennsylvania och Maine var precisa och väl tecknade, men bar samtidigt med sig någon hemlighet under den naturalistiska ytan. I denna målning har hemligheten så att säga lagts i dagen. Jag hade aldrig sett den förut. Och började skratta.


















Målningen heter Vår, och är från 1978.
Nedan ett foto på en svart svan som siktats i en sjö i Dalarna. Detta är något mycket ovanligt i Sverige och föranleder stora rubriker och tankedigra texter. Visst är den fin. Men svarta svanar har funnits i decennier vid dammen nedanför Louisiana konstmuseum i Humlebaek. Jag såg dem först alltså. Och idag fick jag av en twitterkvinna vägledning till Snoilskys dikt. Särskilt den avslutande versen säger allt som behöver sägas om svarta svanar. Den får bli sist i denna *betraktelse*.
 


Svarta svanor, svarta svanor
Glida som i sorgetåg,
Leta sjunkna solars skimmer
I den nattligt dunkla våg. 

Mörk, liksom i eld förkolnad,
Är den rika fjäderskrud,
Näbben, stum i blodig purpur,
Ännu bär om branden bud. 

Hvita svanor tamt i vassen
Kryssa efter gunst och bröd.
Ut på djupet, svarta svanor
Ut, I barn af natt och glöd. 


Carl Snoilsky
skriven 1903-4.

måndag 16 mars 2015

Sibelius och en rockstjärna *)

Det var alltför länge sen jag var på konsert, live. Men igår, efter solpromenaden hann jag till kyrkan i god tid för en bra plats. Väninnan som blivit hostig, kunde inte följa med. I gengäld satt jag tyst mellan två lika tysta kvinnor och försjönk i total receptivitet.

Man gör så här, om ni vill veta: Blundar och räknar ner från femtio till ett. Sen är man på nollan, och då kan man ta emot Hela Härligheten.
Just denna söndag var det Sibelius. Först några spridda stycken ur Peléas och Mélisande. Men - så skamlöst vackert! Det jag hör är nordiskheten, de små visorna som blev sånger som blev till slingor i Sibelius musik. Det finns ju heller ingen anledning att låtsas att nordiskheten inte finns. Att den inte är en av ens rötter. Och särskilt om man själv har sjungit delar av sångskatten i kör, några år.

Så att: Jag har börjat - som min gamla mamma - att hålla mycket av Sibelius. Romantisk är man ju, men har trots det hunnit fram till Terry Riley, och ändå; så lätt att intas av den gamle dystre och djupe och stundtals helt exxade finnen.

Det märkligaste kom förstås med hans violinkonsert i d-moll op.47. Jag har aldrig tidigare riktigt lyssnat in mig på den, bara hört en del i radio. Nu var en av Sveriges bästa violinister engagerade, Fredrik Paulsson, som med stor känslighet rockade loss på de ytterst svårspelade solopartierna. Använde hela kroppen, spelade som en Prince mer än som en Yehudi Menuhin, och med gypsy-feeling. Och det var så bra att det blev kul, som på en rockkonsert. Eller ungefär så. Men så slipper man ju överljuden och rundgången och gnisslet, och ser en man spela häcken av sig på världens minsta skiraste violin. Samtidigt som det råder full koncentration i hela det akustiska rummet.

Sibelius. Den gamle och dysterheten. Som samtidigt lyfter så vilt och dånande av kraft och längtan. Efteråt stående applåder och bravo. Såklart.

*) Tillägg: Nu är de två. Jag har hittat den senaste inspelningen från Sveriges Radio, med helt genial violinist i solopartierna: Jennifer Pike. Måste lyssnas på först: Länk här.

Här nedan en annan, och något tyngre version, av samma violinkonsert.
Särskilt bra är det mjukare partiet mot mitten.



måndag 9 mars 2015

Rilkes brev till en ung kvinna


Rainer Maria Rilke sitter i sitt slott i Schweiz. Någon har haft vänligheten att
upplåta en bostad åt diktaren. Han har tillgång till hushållerska. Han går runt i 
sitt torn och sitt slott och i sina backiga omnejder och tänker på hur han ska 
fullborda sitt senaste diktverk. Han skriver att han påbörjade det 1912, men
därefter kom ett långt och ofruktbart uppehåll, då hans hälsa svek, och kriget
gjorde honom orolig. Han visste inte var han skulle bo. 


Men nu är det 1922 och verket är på god väg igen, och ”lite som i en

sidoström” har han också skapat de femtio sonetterna i samlingen Orfeus. Den

han anförtror sig åt – och även skickar sju av sonetterna till - är en ung kvinna

som per brev tagit kontakt med honom, Lise Heise. Hon är ensamstående mor,

ligger i skilsmässa, har problem med sitt liv, sina små barn. Allt detta framgår av

Rilkes omsorgsfulla svar på hennes brev: Han önskar att hon ska få behålla sitt

stora tysta hus och sin trädgård. Han är bekymrad över hennes sinnestillstånd:

”Måste ni verkligen bereda er på så drastiska förändringar som att flytta till

Argentina?” frågar han. Och man förstår att den unga kvinnan, hans

beundrarinna, går igenom en tumultartad tid i sitt liv, och att hon är modig nog

att fantisera om stora geografiska förflyttningar. Rilke varnar henne, milt och

faderligt, talar med besvikelse om Tyskland, som trots allt är deras hem. Så

småningom ändar den unga kvinnans kris med att hon finner sig en

lärarbefattning av något slag. Rilke uppmuntrar henne att ta sitt kall på allvar,

att gå helt upp i det. Vad den unga kvinnan varit med om undgår oss delvis,

eftersom endast Rilkes brev har sparats och getts ut, till eftervärlden.


Alla som varit unga, och kanske särskilt unga diktare och konstnärer, kan känna

igen sig i anslaget: Man tar kontakt med någon man beundrar djupt, man

hoppas på ett svar. Ofta är kontakten rätt ensidig, men i den unga kvinnans fall

verkar det som om Rilkes goda hjärta, hans ensamhet och kanske också hans

fåfänga, eller – ännu viktigare – något i hennes personlighet, fått honom att

besvara hennes brev. Korrespondensen fortsätter under fem år, mellan 1919

och 1924. Om den är sparsam, eller om urvalet i den lilla volymen Briefe an

enine Junge Frau (Insel Verlag) bara innehåller en del av breven vet jag inte.

Men trofastheten är inte att ta fel på. Han uppfattar hennes väsen, han svarar

på det, och han inväntar en förändring till det bättre. Om hans första brev är

fulla av krångligt formulerade höga ideal; långrandiga abstraktioner om det

kvinnligas väsen och konstens dito, så blir han med tiden mer känslomässigt

närvarande, mer direkt.


Jag kan föreställa mig hur råa vintrarna var i hans slott, även om den öppna

spisen var eldad. Föreställer mig hans självvalda ensamhet, som han hela tiden

försvarar som absolut väsentlig för skapandet, föreställer mig också att den

unga kvinnan når in i diktarcellen som en månvarelse, en sårbar ung själ, som

han – den gamle ungkarlen – gärna ägnar lite omsorg och platonisk eros, eller

vänskap. ”Lassen Sie alles zwischen uns sich freundlich fortzetsen von einem

Mal zu anderem”. Låt allt mellan oss fortsätta vänskapligt från den ena stunden

till den andra.

Ofta anar man att Lises bekymmer rycker alltför nära inpå honom: Hon vet inte

var hon ska bo, inte hur hon ska försörja sig. Han svarar med att tala om sina

egna boendebekymmer före kriget och under kriget. Han berättar – ganska

utförligt – om sina hälsoproblem ”alle störungen der Körpers” – och att han

aldrig skulle stå ut med att behöva förklara för en annan människa hur han

mår, och vari hans sjukdomar består. ”Nog om detta”, skriver han. Man förstår

att enstöringen skyddar sig mot minsta föreställning om att Die Junge Frau

skulle kunna komma till honom. Men när han väl satt en gräns omkring sig är

han ämabel. Han bekymrar sig om hennes tillstånd, hennes praktiska problem,

och föreslår en paus: Kan hon inte se till att få lite sorglöshet i nöden: ”eine

wenn auch noch so kleine Sorglosigheit zwischen den nöten”.


Rilke framstår som en uppmuntrande och ärlig själ. Lite kan man undra över

hur den unga kvinnans brev utformade sig över tid. Hade hon en gång en

förhoppning om att få träffa honom? Önskade hon att han skulle ta sig an

henne mer? Eller var hon en begynnelse av den sig själv utvecklande kvinnan,

hon som söker sina tvillingsjälar eller förebilder, mest för att hitta rätt på sin

egen väg. Det berättar inte den lilla boken jag håller i min hand, med sitt korta

efterord.

Detta är förstås en arketypisk konstellation, begåvad man, beundrande yngre

kvinna. Men Rilke – den generösa och empatiska diktaren, låter sig inte – trots

alla sina tidstypiska och överdrivna kvinnoideal - användas till en nedlåtande

konsensus omkring stora män. Andra må kalla honom en kulturman. Jag hör en

människa: Det faller sig inte svårt för mig - att vara i ert hjärta.
“Es fällt mir

nicht schwer in Ihrem Herzen zu sein”.


______________________________

  

Text i Obs Kulturkvarten  16 februari.  
Länk.   
     


Till höger Rainer Maria
vid sitt skrivbord.

söndag 8 mars 2015

Thomas Tidholm - ur nya boken


34 grader kallt. En räv har skrikit
i mörkret hela denna natt
och ibland med svar från ännu en som mera ynkar
Det är bara ett bevis att ingen vet
vad som händer där ute
och att det angår ingen


_ _ _ _ _ _ _

Detta bara ytterst lite ur en bok som heter Hilding Kvists minnen
och kan sägas vara en metabiografi från en gamsvensk man
någonstans där ute i skogarna. Kanske Thomas Tidholms bästa,
för att han väver ihop så många delar av sin särart: Känslan
för det bortomsliga Sverige, en tid före moderniteten,
en ensamhet som är allas, en medkänsla som nu gått ner sig
i skorna hos den allra ensligaste trista mannen, som dessutom
har problem med fruntimren. Humor och en ton så resignerad
som ett litet regnväder ingen bryr sig om.
Ska återkomma om denna bok.