Exit Ghost - Philip Roth

"Exit Ghost".

Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roth´s senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter originalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är vad Roth´s roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.

Den vålnad som i Roth´s bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roth´s alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnessvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.

Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.

Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har absolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roth´s bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.

Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roth´s egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.

Judarnas historia: Kletzmer till det!

Om ni inte redan sett/följt Simon Schamas rörande, kunniga och gripande berättelse om Judarnas historia (BBC) så kan ni fortfarande följa den nu, i veckan, och på Svt Play:
Här. Missa inte!
Och; det finns en djinn eller tre i den här musiken. Se även Singer: En dag full av glädje.

Wallace Stevens

Han kom tillbaka från tornet till huset,
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.

Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat

Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.

Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.

Ekorrholken

Med ens har man för mycket på sig igen. Jättevarm tröja med jättetjock polo under kappan. Men vädret står stilla på 13 grader. Det är inte vinter. Och ingen vind.
Går vid de vanliga uddarna och fröjdas lugnt. Det sista av glänsande löv på träden, det mesta av löv glatta på marken. Dis och dimma. Ljusa vatten.

Pausar på en bänk. Ekorren hoppar förbi framför fötterna med ett fynd i munnen. Hinner inte se vad det är. Medan jag tänker på absolut Allt Viktigt hinner korren ännu en runda. Springer förbi igen med något otydbart i munnen. I riktning mot hög al med stor holk. Aha, tänker jag. Smart ekorre. Penthouse.

Den klättrar på baksidan av stammen och upp över holkens tak och glider in genom hålet med munnen full. Så där elegant är inte jag. Särskilt inte som samlare betraktat. Men ekorren, berömd symbol för om-sig-och-kring-sig, har fixat för vintern. Finns förstås ett lager därinne nu, med nötter och frön och särskilt lämpliga blad till salladen. Medan jag tänker på språk och komposition och att hålla mig borta från onödig inblandning med allt vad om-sig-och-kring-sig heter. Medan jag inhöstar väsentligheter. Tycker förstås ekorren också att den gör.

Undrar vad slags stor fågel holken egentligen var avsedd för? Fenix. Eldfågeln.

Eller den här? Dürer, uggla, 1508.

Bukowski, Lars Ahlin och jag.

Vad är det som gör att man alltid dras till dåligheterna först?
I det hus i Höganäs som jag lånar några dar finns allt möjligt i bokhyllan: Stephen King, Doris Lessing, Thomas A Kempis, Italo Calvino, Bukowski. Men framförallt hela räckan Lars Ahlin-romaner: Tåbb med manifestet, Om, Inga ögon väntar mig, Min död är min.

Inga ögon väntar på mig heller just här vid havet om hösten. Allt är avklarat, bortregnat och bortblåst, bara tången ligger kvar i mörka högar och doftar fränt och friskt av någonting som varken är gott eller ont. Liv.
Till kvällslektyr väljer jag förstås Bukowski. Varken gott eller ont. Liv.

Har aldrig läst karln förut, vet bara att han varit ute och rucklat en del; en gubbe med förmodligen knäckt näsa och skrumplever; mest läst av den sortens grabbar jag inte har mycket gemensamt med: de som många gånger sett barerna i New York från mugghålet klockan 2 på natten och sen gått hem med vad-var-det-nu-hon-hette-igen?

Bukowski är förstås en sån Son-of-a-Bitch. Eller var. För i den bok jag läser är han gift och lever i total symbios med en fru som räddat honom från att supa ihjäl sig. Den heter Hollywood och handlar om hur B. blir manusförfattare till en rulle film om en "barfly", en kille som varje kväll super i en barhörna, och...ja, ni vet.

Men jag vet inte. Kan inte ett skit om det livet. Och jag tycker Bukowski är kul och knäpp och ärlig och varm och tolerant och barnslig. Så jag läser ut hans bok på en halv natt. Förvånad över att det går att skriva så enkelt, rakt på sak, och raljerande om en penningindustri som äter upp små killar som Bukowski och hans filmtokiga kompisar, men som också, under ett oerhört krångel hit och dit, hostar upp en hacka till en independent-film.
Det här måste vara en av Bukwskis lugnare böcker; det var ju inte så farligt. En skojig karl som berättar en historia som täcker in minst en tiondel av USAs befolkning: Bad Boys Company.

Nästa bokhyllefynd är en mer närbelägen bad-good-guy: Ulf Lundell. Det är som jag trodde mycket prat. Jättelånga meningar om hans (då) nya fru, gamla fru, barn, nya hus, resor, bitterhet, längtan. En varg söker sin flock heter den. Läser den ordentligt nu. För en generations skull. För att jag tycker om nånting hos Lundell: hans öppenhet, hans tvivel, naturkänslan, och inte minst hans sorgsna och lite töntiga attacker på den tid som drar förbi: "alla city-Geckos, som har fått hausse och baisse på hjärnan, kurs och dollar". Medan han själv går runt på Österlen med ung vacker fru, som längtar till New York och Barcelona. Och har sina egna överklassproblem.

Men jag gillar att han lämnar ut sig: sin klassresa, lyxbehovet, flyg hit och dit, dyra presenter, och samtidigt har ärlighet nog att bekänna att det fan inte räcker; det är inte så kul att vara rik och berömd om det man innerst inne saknar är ett: "arbete tillsammans...att föra någonting framåt, att bygga nåt som bygger nåt i själen, inte bara det dävna umgänget".

Därifrån är det - mentalt sett - inte så långt till Lars Ahlin. Fast oändligt långt på andra sätt.

Jag läser tre, fyra sidor i Min död är min. Nu händer det. Jag håller mellan mina händer ett drömslott som knakar och klirrar. Meningar spröda som glas, klara som glas. Och scener, inte prat. Hela långa scener. Som i teater och film.
Han tecknar små förskruvningar i huvdpersonens psyke; pendlingar mellan hat och kärlek, förakt och självförakt, självmord och hopp. Han kombinerar människor som raspar mot varandra som torr ost mot rivjärn. Som talar förbi, inte förstår, inte orkar förstå, eller ännu värre; tror att de förstår den eller det som de inte förstår.

Ahlin är sträng och tonsäker när han präglar in ensamheten. Inte ett ord för mycket. Men heller inte ett ord för lite. Inget briljerande med minimalistiska och konstruerade litteraturideal. Han säger ju allt, tänker jag. Men hur?
Vet inte. Men det hemska kvalitetsbeviset är att bara Lars Ahlin får mig att gå på lina medan jag läser; han ser till att jag går tätt intill hans huvudpersoner och bryr mig om vad som händer dem? Ska de falla ner i avgrunden? Ska de öppna sig? Kan de någonsin älska?
Han begär mitt allvar. Och ibland känns hans krav så höga att jag måste göra paus, lång paus, mellan Min död är min och Tåbb med manifestet. Nu gör jag pausen.

Excuse me while I kiss this dream....

Hur ska jag någonsin komma till Nordafrika igen? Här, i närheten av Marrakech.
(Lånade bilder).

Eternal Places of the spotless mind (7)

Från cykeltur i morgondis. Fotat av min gudson Arild, på väg till Universitetet. Våra trakter.