torsdag 12 september 2013

Philip Glass och murgrönan

Philip Glass´musik får mig att vilja bo i ett rätt så högt tegelhus övervuxet med murgröna. Och det finns absolut ingen anledning till det. Mer än att det knappast blir av. En anledning: Jag ser nästan aldrig några hus övervuxna med murgröna som jag helt lugnt kan ockupera. Jag tror murgrönans tid är förbi på grund av den allmänna snålheten och penningbegäret. Murgrönan är inte rationell i förhållande till muren. Därför. Lyssna.



onsdag 11 september 2013

Dikt: 11/9. Santiago, Chile. New York, USA.

September 1:st 1939
I sit in one of the dives
On Fifty-second Street
Uncertain and afraid
As the clever hopes expire
Of a low dishonest decade:
Waves of anger and fear
Circulate over the bright
And darkened lands of the earth,
Obsessing our private lives;
The unmentionable odour of death
Offends the September night.
   
        W.H.Auden

        Från Melville House blog.

måndag 9 september 2013

Vackrare än så här...

blir det nog inte. Lyssna på barockensemblen Gli incogniti och violinisten Amandine Beyer: Här. Dagens lyckohjul stillnade i denna musik. Efter snabba ryck hit och dit, och en solig eftermiddag vid vattnet, som ännu går att simma i. Vackrare sensommar än den här kan jag inte minnas.
"Lyckan ska man hålla inne med" sa en vän en gång. Ja, okej, vi gör så. För den buttra åskans skull, som kommer på torsdag, och för all annan butterhet. Men innan dess, mer från Kulturen: Missa inte Jane Campions serie: Top of the Lake, 21.45 idag och fler måndagar. Och sent ikväll går en av hennes filmer som jag missat: En ängel vid mitt bord.

Foto ur Top of the Lake

lördag 7 september 2013

My darling companions

Fest igår hos min guddotter M och hennes man A. De ska iväg till ett år på Stanford, och måste firas av. Dessa darling companions. Mannen nyss bliven med körkort, så att jag kan se de resa upp till öknen i Nevada, se de dra ner till Big Sur. Halva mitt hjärta surfar med. "Och redwoodträd" säger M. "Och en av de allra bästa professorerna i litteratur". Här borde jag naturligtvis bli avis, men det blir jag inte. Har aldrig haft nån lust att doktorera, mer än för titelns skull. Däremot lust att resa så mycket mer.

Vi äter middag som A lagat, god risotto, dyra viner. Jag får höra vad de kostar och inser att jag aldrig köpt ett så dyrt vin i hela mitt liv, men förmodligen blivit bjuden förr. "Vi känner oss plötsligt rika" säger A. Två doktorandlöner och liten hyra ger pengar över. De tänker njuta det också. Bra, njuta är bra, särskilt för hårt arbetande intellektuella. Fem vid bordet, tre av samma familj. Det blir diskussioner om familjerelationer, ofrånkomligt när en ska resa iväg 8 månader. Jag hör på och försöker vara katalysator. Det går så där.

Men här är människor som förstår varandra på grundläggande sätt, på begåvade sätt, på roliga, varma, ibland stökiga sätt. Vi går in i ett annat rum och M spelar sina nyskrivna sånger för mig och S. Det är så bra att jag blir alldeles tyst i själen. En av dem är en födelsedagsvisa till A. Man trodde inte det var möjligt, att göra en klar och enkel födelsedagssång, som i sig rymmer stillhet, kärlek, melankoli, livets korthet och skönhet. Nästa dag låter alla sånger i Nya Klingan som gjorda förr, gjorda av gammal deg. De är inte i närheten av Ms poesi.

Vid elva anländer ytterligare gäster; ganska så högljudda unga män. Mer fina drycker, från Baileys till indonesiskt brännvin till vodka, och annat jag inte kan dricka. S, min äldsta väninna, och jag drar hemåt vid ett. Vid Västerbron har alla bussar gått, jag tar en taxi. Denna happy luxury night avslutas stilenligt; jag helt färdig i en tyst elbil.
"All the things that you are when you don´t think at all".

Och idag gick det fint att simma igen: 7: september. Det har inte hänt sen 1997. Gott omen.

Här kan ni höra en av M.s låtar. Och Här finns många fler.

onsdag 28 augusti 2013

Underbara kvinnor vid vatten

Jag borde kanske inte låna Monika Fagerholms romantitel, så här lite en passant. Jag har inte läst boken, men det tror jag är en miss av mig. All sympati för Fagerholmskan, men nu handlar det om något annat: Mina underbara kvinnor vid vatten, inklusive jag själv då.

Jag som alltså varit en säl i ett tidigare liv, samt en gång en utter, har nu försökt att få den här torra existensen någorlunda i samklang med mina tidigare liv. Jag uttrar. Denna sommar som gjord för uttrande. Ligger i och simmar varje dag. Nöjd som en säl. Glad som en utter. Tålmodig som ett sig accepterande sjölejon när jag ska upp på klippan. Klunseliduns på alla fyra. Vatten och sol, sol och vatten.

Vännen E följer med ut och simmar, vännen S följer med ut, men vägrar simma. Jag har en badkruka och en med vattenskräck i bekantskapskretsen. Inte ens min syrra, lilla uttern, gillar svenska bad så bra som jag. Bara stora uttern, på sina klippor på Runmarö är lika havstokig. B gillar att simma i mareld. Västkust, exklusivt. I Lappland känner jag inga som badar, utom jag. Och i mina kulturella kretsar vet jag bara en till vattennörd: Per Kirkeby. Han till och med vinterbadar. Det anser jag är att gå för långt. Men jag gillar tanken. Gillar allt som har att göra med att en stor konstnär kan ha så sunda och enkla intressen. Men nu var det kvinnorna.

I ringer. Hon badar inte gärna. Men är en kvinna vid vatten. Sitter, går, står, mest hela somrarna med barnbarnen på Värmdö. De badar, fattar man. Bad är ingen åsikt. Det är bra. När I ringer får vi det mesta ur oss. Det är också bra. Massor med åsikter. Hel del insikter. Mina kära vänner, underbara kvinnor vid vatten. Tack för att ni finns! Och att ni är så orädda sälar i själen. Plums. Sim, sim.



Tidigare liv

tisdag 27 augusti 2013

It could be worse...

Now the due date seemed to be approaching faster than the end of the novel. I started working evenings and weekends, struggling to accommodate the mass of material in my mental hard drive. And finally I reached the punch drunk stage where you think ‘I have no idea if I like any of this any more – maybe I should completely start again with that idea of the gay Viking.’ Somebody once said ‘You don’t finish a novel, you abandon it’ and so it is at the end of such a project that you slip into a sort of numb stupor in which you become vaguely aware that the paramedics from the publisher’s have taken over. You look down and see yourself nodding weakly as the copy-editor points out that one of your characters has changed gender half way through. I don’t think I awoke from my trance until the book’s launch party. One of the top brass at my publishers wandered across and said ‘Congratulations, John. So can we have the next novel from you to publish this time next year?’

Ur
John O´Farells muntra (?) text på Bokboxen. Läs hela där. It´s worth it.