lördag 17 augusti 2013

Förtätad Aubergine

Mango är ett konstigt väsen. Den softaste frukten av alla, glider när man skalar den och delar den och doftar djungel. Man äter bara så mycket som tre mango per år, liksom man reser utomlands, ungefär. I slutet av Mangons arom finns en bitter terpentin, som om man gått från djungel till barrskog. Hur många människor kan uppvisa ett sådant spektrum?
Ja alltså, man jämför ju inte.

Men kokboksmänniskor kan dra till:
Aristokraten bland grönsakerna är kronärtskockan. Stjälken kan skäras av, men om man försiktigt bryter loss den genom att vrida stjälken med stöd av bordskanten följer en hel del av de sega trådarna i kronärtskocksbottnen med. (Rutiga kokboken)

Håller med. Jag har ätit kronärtskockor minst en gång i veckan i augusti. Tröttnar inte. Den är naturligtvis en bonnig tistel, men smakar som en Aristo-dito, utom när den är besprutad.
Men vad är då Aubergine - någon sorts lantadel? Nära, den ätes av fattigt folk överallt i medelhavsområdet och numera, i något mer omoget skick hos oss. De godaste auberginer jag någonsin ätit var små bebis-auberginer, tillagade enkelt i olja. Serverades i en by mitt på Kreta, vid ett bord intill en vårlig bäck.

Men nu har jag kommit så långt att jag själv vet hur man tillagar förtätad aubergine. Hittade de små varianterna i våras och gjorde något jag aldrig prövat förr: ungsbakade dem på långsam värme. Så här:
Tag aubergine, en stor eller några små. Skölj, skär längsmed i avlånga bitar, av cirka två fingrars bredd. Lägg i oljad form, strö på salt, jokka runt med bitarna tills alla är salta och oljiga. In i ugn, mellan 175 - 200, cirka halvtimme/40 min. Man får pröva. Jag höftar alltid.
Obs: behåll skalet på; det är det som ger arom och en ljuvligt seg krispighet. Bon appétit!


Aristocrat in bloom.





onsdag 14 augusti 2013

Moln över staden

Kväll på Skeppsholmen med en vän. Det har åskat och utåt havet ser man ett trombliknande rosa moln. Vita höstackar vid Danvikstull, Saltsjön liksom dimblå och årstidslös. Det är kallt om ryggen men varmt om fötterna. Som om jorden strålar än. Molnen är gigantiska och staden, den mäktiga, är en dockteater.

Månskära över Södra Bergen. Stort vitt fartyg vid Skeppsbron. Musik från Kungsträdgården och Lydmars. Turister på små vita lånecyklar. Alla ser ut som om de gick på college. Vackra unga män. Men vi tänker inte på det längre. Vi talar om frihet. Vår urgamla frihet. Medan människor på bussar och gator och stränder pratar om räntor, om lån, om vad ett hus kostar, om vad slags skor de ska köpa.

Nu är vi lite trötta på det samhället. Uppvisningarna som tränger sig på och äter upp allt annat. Som Imre Kertez sa, och det är nog inte första gången jag citerar honom, och ska inte bli den sista heller: Det här samhället där folk sliter för att köpa saker så att de kan imponera på folk som de inte bryr sig om.

Den grekiska busschauffören mycket vänlig. Som att komma till ett annat land. Han förklarar lugnt för oss varför bussen kör en utdragen labyrint runt stan. Ny väg kring nya byggen. Hans stora lugna medelhavsögon. Manlighet. Kali spera!   

tisdag 13 augusti 2013

Historien om en snigel

Nu berättar jag inte det här för att jag är en Djurbeskyddare XL, mer för att visa hur en snigel beskyddar sig själv.
Jag hade besökt en väns trädgård och fått med mig några bamsiga frökapslar från en kinesisk buskpion. Lagt i väskan. Låg länge i väskan. En dag när jag på måfå letar efter något där, får jag upp en liten snäcka. Tänker att jag väl hittat den på någon av sommarens stränder. Placerar den i en skål med stenar, vid fönstret. Sent på natten ser jag något långdraget som kryper utanpå fönstret: En snigel med toppade känselspröt försöker hitta sin väg ut i världen från fjärde våningen. Jag fattar inte hur den kom dit. Grubblar. Aha! Snäckan jag lagt intill det öppna fönstret var inte tom, den var bebodd!

Hur ska snigeln komma ut i det naturliga livet igen? Jag, redan i nattlinne, måste vara räddaren. Lyckas peta ner den i en äggkopp och går ned på gården där jag placerar den bland blommor och blader. Hej då, lilla snigel.
Vilken överlevare!
Det var minst fjorton dar sen jag fick mina frökapslar, snigeln måste ha följt med dem. Legat i mörkret i min väska i två veckor och kanske levt på lite fukt och krupit allt längre in i sitt skal. Om jag var en engelsk barnboksförfattare skulle jag berätta snigelns historia mer konstfullt, men det har jag tyvärr inte tid med.
Nästa kväll var det fest på gården, med snigel, bubbel och allt. Jag var inviterad men hade bestämt mig för att skriva på min Bok. Åt var och en sitt eget Snigelhus.




Med särskild hälsning till Lennart och hans groda.
Fråga: Är sniglar introverta?

Den där Nick Cave alltså...




torsdag 8 augusti 2013

Greenspan och Rand - kapitalet och knarkidolen

Jag ska under inga omständigheter låtsas att jag vet mer om det här än jag gör, och beträffande Ayn Rand, absolut inte mer än någon av er kan hitta på nätet. Men - två saker sammanföll; en intervju med Ayn Rand och TV-reprisen av Charles Fergusons intelligenta film om den amerikanska finansbubblan 2007-8. Se den - varhelst ni nu kan se den (bla annat i Svt. 14.30 på Söndag). Ingen har analyserat och porträtterat finansgubbarnas maktmissbruk, sexmissbruk, politikerkorruption, knarkpartyn etc, bättre än denne amerikan.

Alla ansvariga (om de alls låter sig intervjuas) faller som käglor när de synas för fiffel i mördarekonomernas tempel. Men minst en av de frånvarande politiska makthavarna är dubbelt intressant; Alan Greenspan, en adept till Ayn Rand och hennes "filosofi" om de starkas övervåld och fuck-all-the-rest. Vilket var exakt vad bankdirrar, finansanalytiker, försäkringsbolag, mäklare och långivare (med skyhöga bonusar) gjorde under åren före USA:s finanskrasch - och kommer att göra igen. (En randanmärkning: De fina bankerna tvättade bl.a. svarta pengar från knarkhandeln i Mexico, och Chiles exdiktator Pinochet hade 125 konton i USA).

Obama lovade reformer, insyn, eventuellt regleringar, men mycket lite av det har infriats, och de amerikanska skattebetalarna jobbar fortfarande hårt för att de två procenten miljardärer ska slippa stå till svars för sina förskingringar av banker, försäkringar, hus och hem.

Avregleringar var, som alla minns (?) den bärande tanken för marknadsprofeter som Milton Friedman och hans allierade i finans och politik. Reagan, Bush och Clinton deltog i marschen mot avregleringar, bristande insyn i banksystemen och nonchalant inskränkning av andelen finansinspektörer.

Men låt mig slippa rekapitulera en historia som många av er kan. Själv fann jag en intressant koppling just mellan Ayn Rands kvasinietszcheanska samhällsyn och det totala förfallet av moral och hederlighet i finansvärlden. Allt det där fixandet och trixandet med miljarderna som till exempel Greenspan blundat för, och troligen tjänat på, kan motiveras av den liberala brasklappen "egenintresse". Gäller alla de andra "starka" som tjänat miljarder trots finansbubblan, och låtit andra betala underskotten.

Ayn Rand hatade allt som liknade statlig inblanding, för evigt fången i sin privata historia, med en far vars tillgångar konfiskerades under ryska revolutionen. Emigrerad till USA skrev hon några rätt inflytelserika böcker, som åtminstone Alan Greenspan har läst (Jag var på vippen att göra det, men det kändes som en för stor uppoffring).

Randintervjun kan man hitta på You-tube. Min första tanke var: Men herregud, mänskan är ju en egotrippad narkoman. Egotrippad kan väl diskuteras, men inte det faktum - i efterhand bekräftat - att hon under sina trettio mest produktiva år var konstant beroende av benzedrin (amfetamin).
Så - intuition är bra.
Och varför involvera denna Hitler Light i centerpartiets politik? Annie Lööf borde lugnt placera sin knarkidol i evigt förvar tillsammans med utbränt kärnbränsle.
Att den smarte Johan Norberg också har imponerats av högerns back-lash-författare är ännu märkligare. Men han tror ju  - fortfarande? efter 2008? - att girighet är bra.

Ayn Rand skrev bl.a. Kapitalismen: Det okända idealet, och - tja - vad säger man: Det idealet är fortfarande helt okänt, inte minst för kapitalisterna själva.

----------------------------------------------------------------------------------------

(Fler "eleganta" konkurser att vänta som med John Bauer-syndikatet. Fler ointelligenta miljardköpförluster som i Vattenfall och Enso? Var tror ni att miljarderna tog vägen?)

En länk kom från Gunnar och Salon. Läsvärdig, klargörande. 
Citat från Gore Vidal,1961: Trolls walk the American night. Caesars are stirring in the Forum. There are storm warnings ahead.

onsdag 7 augusti 2013

Ljud

En båt hörs långt bort i Karlbergskanalen. Brumtutar. Två grannar talar lågmält om hemligheter på sin balkong. En kvinna skriker som en katt i en halvtimme. Öppet fönster. Kompisgänget nere på gården hör allt. En ung man testar hur han skulle låta. Som en tjur. Höga skratt på det. Bofinken har bara mycket små ljud kvar.

Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.