Vad de gör?
De sätter sig framför en bild av Sverige, eller vilket annat land som helst, och kollar var pengarna finns att hämta. Björnligans chef - det kan vara vem som helst - ser att det finns yummi statligt och kommunalt kapital att sno på sjukhus, vårdföretag, skolor, daghem, mammograficentraler och nu - senast - coachingföretag för arbetslösa.
Vad bra tänker ligachefen, att vi som är så arbetslösa kan få hänga med de andra arbetslösa. Vi sitter i ett rum och mysar lite och pyser över kaffet, de torra frallorna och snackar lite sälj. Hur man övertygar andra. Det vet ju vi. Vi vet hur man säljer in sig på en tafatt statsmarknad som går på vad som helst.
Det är bara att säga:
- Hej, jag heter Svante Björn. Jag är snygg, kul, seriös och effektiv. Jag kan få femhundra arbetslösa att hänga fritt i tre år utan att leverera. Då har jag räknat ut att mitt bolag tjänat ungefär åtta miljarder på de arbetslösa och då kan vi känna oss
lite nöjda. Pengarna går till vårt skattefria XL-bolag. Skatterna betalar svenska folket, och en del andra lättlurade provinsbor. We have killerinstinct! Vi säljer företaget till högstbjudande. Själva drar vi till Monaco med vinsten. Sen får Arbetsförmedlingen börja om igen. Det viktiga, mina vänner, är att kunna sälja in sig.
- Sälja in sin idé menar du väl? undrar Ulla från det nedlagda lampföretaget.
- Sälja in sin idé, ja.
Alla fattar. Alla har fått en förebild. Arbetslösa riskkapitalister vet allt om hur man säljer luft, drar in förtjänster, skattar luft och pratar bubblor. Tills de spricker. Och någon annan betalar igen.
---------------------------------------------------
Tillägg: "Sveriges arbetslöshet hade förmodligen sjunkit mer om 4,7 miljarder givits till våra kulturinstituioner än till jobbcoacher." Twittrat av Jenny Maria Nilsson.
