Häromdagen satt vi här och åt semlor, Gerd, Ivar och jag. Jag hade inte ens märkt att det var fettisdag, men Gerd är en flicka med traditioner. "Flicka och flicka", skulle hon förstås säga.
I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.
Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.
Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.
Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).
torsdag 23 februari 2012
onsdag 22 februari 2012
Vindar och blåst
Igår läste jag på Gunnar Strandbergs blogg en vacker och lite sorgesam dikt, "Vinden är det", som inspirerade ett svar:
Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.
Bild: Fabian Tholin
Här en bild från solstormen häromnatten.
Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.
Bild: Fabian Tholin
Här en bild från solstormen häromnatten.
tisdag 21 februari 2012
Homeland: best in class.
Ni som av allmän motvilja mot TV-serier, eller på grund av något annat, missade "Homeland" bör ångra er. Det är en av de bästa serier som sänts i Svt. Handlingen är för komplicerad att befatta sig med i väntan på norrskenet, men historien pendlar mellan en marinkårssoldat, nyss hemkommen från fångenskap, och skenbart - eller på allvar - omvänd till islam, hans familj, samt en kvinnlig CIA-agent, som misstänker honom för att planera en terrorattack.
Under tolv avsnitt hinner man tro och tvivla på de olika inblandades motiv, deras paranoida reflexer och överstyrda säkerhetspådrag. Behovet av kontroll står i exakt paritet med "hotbilderna", och med det okontrolllerbara. Ond och god, klok och galen, svänger mellan personerna som en orytmisk pendel: Vem har rätt intuition, vem ljuger kallast? Hur genomskådar man fanatismen hos sig själv och andra?
Jag blir tagen av ett land som kan skapa så här självkritiska produkter: Där den islamistiska terrorismen sätts in i ett krigsperspektiv; där en amerikansk utrikesminister inför frågan om man kan bomba en skola med 83 barn där en AlQuaida-ledare kanske gömmer sig, får uttala repliken: "I think it is within the parameters". Varvid den humanistiske CIA-agenten (spelad av Mandy Pantinkin) sidoviskar: "From where did we get these words?"
Welsharen Damian Lewis gör sitt livs roll, som den motsägelsefulle marinkårssoldaten. Clare Danes som den speedade CIA-agenten är lika bra, och redan nämnde Mandy Patinkin - också CIA - är en tung, fin klippa i händelsernas virvlar. Love them all for it. Samt manusförfattarna, vars intelligenta dialoger slår kängor i huvudet på svensk krimi-realism. Det här är film på högsta nivå.
Ni kan se den på Svt Play fram till den 29 februari.
Men ta pauser, för det är starka saker. Gripande, spännande och mer komplicerat än någon debattartikel ni läst.
Tillägg: Och - javisst - det här blev en vinnare på Emmygalan så klart!
----------------------------------------------------------------------
PS: Andra rundan av Homeland 2012-13, avslutad 8.1.13. höll tyvärr inte måttet från förra omgången. Idel cliffhangers och våld, blandat med sega, sentimentala longörer. Inte samma manusförfattare, inte samma serie. Men skådespelarna - lika briljanta, också när de alltmer förvånade fanns sig ingå i en helt annan deal?
Under tolv avsnitt hinner man tro och tvivla på de olika inblandades motiv, deras paranoida reflexer och överstyrda säkerhetspådrag. Behovet av kontroll står i exakt paritet med "hotbilderna", och med det okontrolllerbara. Ond och god, klok och galen, svänger mellan personerna som en orytmisk pendel: Vem har rätt intuition, vem ljuger kallast? Hur genomskådar man fanatismen hos sig själv och andra?
Jag blir tagen av ett land som kan skapa så här självkritiska produkter: Där den islamistiska terrorismen sätts in i ett krigsperspektiv; där en amerikansk utrikesminister inför frågan om man kan bomba en skola med 83 barn där en AlQuaida-ledare kanske gömmer sig, får uttala repliken: "I think it is within the parameters". Varvid den humanistiske CIA-agenten (spelad av Mandy Pantinkin) sidoviskar: "From where did we get these words?"
Welsharen Damian Lewis gör sitt livs roll, som den motsägelsefulle marinkårssoldaten. Clare Danes som den speedade CIA-agenten är lika bra, och redan nämnde Mandy Patinkin - också CIA - är en tung, fin klippa i händelsernas virvlar. Love them all for it. Samt manusförfattarna, vars intelligenta dialoger slår kängor i huvudet på svensk krimi-realism. Det här är film på högsta nivå.
Ni kan se den på Svt Play fram till den 29 februari.
Men ta pauser, för det är starka saker. Gripande, spännande och mer komplicerat än någon debattartikel ni läst.
Tillägg: Och - javisst - det här blev en vinnare på Emmygalan så klart!
----------------------------------------------------------------------
PS: Andra rundan av Homeland 2012-13, avslutad 8.1.13. höll tyvärr inte måttet från förra omgången. Idel cliffhangers och våld, blandat med sega, sentimentala longörer. Inte samma manusförfattare, inte samma serie. Men skådespelarna - lika briljanta, också när de alltmer förvånade fanns sig ingå i en helt annan deal?
onsdag 15 februari 2012
Horace flyr i vindens klädnad
Igår kväll anlände jag sent till svågerns lägenhet för att sova ut natten före resan. Strax före bingen hittade jag en vacker liten bok på byrån: Cigaretten efteråt.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.
Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.
Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.
En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.
Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.
Här några stycken ur Cigaretten efteråt:
Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.
(…)
Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!
(…)
Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.
Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.
Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.
En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.
Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.
Här några stycken ur Cigaretten efteråt:
Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.
(…)
Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!
(…)
Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.
tisdag 14 februari 2012
Fa-an, Alexander!
Efter att ha hört ett antal radio och TV-recensenter vrida sig i stolarna under sin otydliga beskrivning av det nya mästerverket på Dramaten, började jag undra vad det hela handlar om. Världens längsta kalasfilm om borgerlighetens charm, livslögner, och undangömda konflikter dög ju så bra som den var. Men att göra riktig teater av en film som bygger på strukturen många-pärlor-på-en-tråd måste vara en svår uppgift, även för den som gått alla dramaturgiska kurser i världen. Alltså, varför?
Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?
Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.
- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.
Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor hommage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra hommage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.
- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, de e de re e, sörru. De e inget man håller på med om igen.
----------------------------------------
Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.
Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.
Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?
Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.
- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.
Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor hommage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra hommage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.
- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, de e de re e, sörru. De e inget man håller på med om igen.
----------------------------------------
Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.
Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.
måndag 13 februari 2012
Romaner och hålfotsinlägg
Det finns romaner som tycks traska på med nödvändiga hålfotsinlägg. Man känner liksom att det inte skulle gå annars. De foträta skorna, och den lilla kardborrslejfen behövs inte alltid. Men något med fotens ställning är det man ideligen kommer att tänka på. Gångart: Inte helt naturlig.
Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.
Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.
Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.
Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.
Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.
Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.
Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.
Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.
Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.
Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.
Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.
Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.
fredag 10 februari 2012
Små reflexioner
Förr fanns det avklippta vantar som målare använde när de stod ute i kallt väder; nu finns det en annan sort avklippta vantar, som man har för att alltid kunna stå och sms:a och androida och ha sig, utan hinder.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.
Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.
Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.
Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.
Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.
Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.
Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.
Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.
Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)