Efter att ha hört ett antal radio och TV-recensenter vrida sig i stolarna under sin otydliga beskrivning av det nya mästerverket på Dramaten, började jag undra vad det hela handlar om. Världens längsta kalasfilm om borgerlighetens charm, livslögner, och undangömda konflikter dög ju så bra som den var. Men att göra riktig teater av en film som bygger på strukturen många-pärlor-på-en-tråd måste vara en svår uppgift, även för den som gått alla dramaturgiska kurser i världen. Alltså, varför?
Publikfrieri är förstås bara förnamnet. Och även om jag vet att jag skulle älska att se Marie Göranzon i nästan vad som helst, så inte vill jag se Jonas Carlsson med lösmage, och jag vill inte se pruttskämt, stryk, moralsadism, pigknull, samt diverse middagar upprepas med scenisk realism. Nä. Undrar om kostymbalens kringelkrok ens fastnar i Verklighetens Folk?
Bergman, som inte gillade den här sortens transponeringar, kanske skrattar gott åt gycklarna, eller vrider sig i sin himmel.
- Fa-an, Alexander. Jag hade ju inte tänkt att vi skulle fylla kollektbössan i år igen.
Även de kritiska recensenterna, som till exempel min favo, Anneli Dufva, avslutar sin kritik med att säga: Men det är ju en stor hommage till Ingmar Bergman.
Jag har hört det tre gånger nu. Undrar om det står i programbladet?
Annars vore det en riktigt jävla bra hommage till Ingmar Bergman att sätta upp Botho Strauss ”Rummet och Tiden” igen. Och då försöka göra det med samma riv och rytm och vemod som motsvarar Bergmans uppsättning från 93. Något av det bästa jag sett på Dramaten. Och Lena Endres största rolltolkning.
- Fa-an, Alexander! Jag har blivit en räddningsbank. Jag som trodde de skulle ta Strindberg i år. Fa-an, fan, August.
- Det, de e de re e, sörru. De e inget man håller på med om igen.
----------------------------------------
Och här en länk till en annan riktigt egensinnig uppsättning, på Dramaten.
Och så här skriver Lars Ring på SvD om Fanny och Alexander.
tisdag 14 februari 2012
måndag 13 februari 2012
Romaner och hålfotsinlägg
Det finns romaner som tycks traska på med nödvändiga hålfotsinlägg. Man känner liksom att det inte skulle gå annars. De foträta skorna, och den lilla kardborrslejfen behövs inte alltid. Men något med fotens ställning är det man ideligen kommer att tänka på. Gångart: Inte helt naturlig.
Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.
Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.
Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.
Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.
Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.
Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.
Jag hade glatt mig så att läsa Kerstin Ekman igen efter några års uppehåll. Hon spurtade med sin Grand Final, och jag spurtade med. Rolig är hon ju när hon dissar nästan hela Sverige, och leder in läsaren i obskyra förlagskorridorer, tabletalk, intriger och små miserabla konkurrenser. Hon har, som alltid, en frisk distans till våra skitviktigheter. Och så är hon ju bra på att berätta en historia. Jag var med, fnissade och log sadistiskt åt epiteten hon kastade omkring sig på kulturfolk i olika branscher. Hennes två helt olikartade alter egon, Babba och Lillemor, var också en rätt kul uppfinning, i första halvan av boken. Sen hade man liksom märkt die absicht och det hela blev – igen – en jungiansk story om den ordentliga författaren och hennes impulsiva, kreativa skuggsida.
Hon skulle bara inte tragglat på så länge som trehundra sidor(?) med den mytologin. Man hann tröttna, helt enkelt. Ändå håller jag på Ekman, så där som man gör med släktens bästa moster. Jag gillar hennes kalla blick på de moderna svenskarnas ”raseri” och jag gillar hennes sinne för svenskbygdernas historia. Och den fnissiga elakheten. Men även den blev för mycket. Tyvärr har jag inte boken här när jag skriver, men ni som läst den kan de illmariga liknelserna om konstnären (Babba) som vältrar sig i sitt eget, som en mjölbagge i gammalt mjöl. Och dylikt. Kanske en latent självironi. Jag orkar inte tänka mer på saken.
Det som gör att man fortsätter läsa Grand Final i Skojarbranschen är helt vanlig nyfikenhet. Man vill veta hur de är på insidan av Akademin, Uppsala Universitet och i förlagsvärldens infiltrationer. Nog om. De sista tjugo sidorna får nu flyga i vinden.
Tittade även igenom Sigrid Combüchens Spill. Tråkigare har jag inte haft de på länge. Hon har nog inga hålfotsinlägg men något annat fotproblem har hon. Något glidande och udanglidande, som några tycker är otroligt fint förstås. Det fina språket, de vackra formuleringarna, textens framflytande kvalité. Javisst. Men Innehållet? Det är som att läsa ett par nummer av Veckojournalen från 1950 (om den fanns då). Inte en människa man kan bry sig om. Inga hålor och djup. Synd på en så bra titel, som jag genast föll för när den kom.
Sist men inte minst Therese Bohmans Den Drunknade. Saligen insomnade jag från den. Alltså, trettio sidor med en brud som känner sig ”dåsig”, sida efter sida med samma adjektiv, innan vi får traska vidare. Intill den remarkabla stund, förmodligen då på högklackat, när hon äntligen befinner sig i något så illustert som ett triangeldrama. Med en syster, och en man som väcker upp henne ur dåsigheten, och så småningom ger henne samma sexuella behandling som han gett systern, inklusive en tänd cigarett mot ett (förmodligen mindre dåsigt) lår. Gäsp. Välskrivet och estetiskt till tusen, men den enda verkliga romanorgasmen uppstår när författaren vältrar sig i prerafaelitisk grönska, sugande vatten, och ett bildspråk som är helt invaderat av den konst hon föredrar. Ungt, är det snällaste man kan säga här. För få erfarenheter, för mycket lånad estetik.
Så den enda riktigt bra romanen jag läst på senare tid är Beate Grimsruds; En dåre fri. Kanske hon balanserar på spänd lina, men se det är något annat än hålfotsinlägg och högklackad esteticism. Om man vill snacka om att ha ett språk, ska man intressera sig för Grimsrud. Hon har också något att berätta som inte enbart är en självsmickrande, efemär katalog. Korta kapitel, energisk närvaro, allt är på liv och död. Med humor som främsta dygd.
Jag ger er ett utdrag, nästa gång. Nu ska jag packa.
fredag 10 februari 2012
Små reflexioner
Förr fanns det avklippta vantar som målare använde när de stod ute i kallt väder; nu finns det en annan sort avklippta vantar, som man har för att alltid kunna stå och sms:a och androida och ha sig, utan hinder.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.
Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.
Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.
Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.
Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.
Pojken framför mig på bussen har de där vantarna. Han trycker sig intill fönstret och spanar in den rosa solnedgången över Mälaren. Hans fingrar flipprar oavbrutet tick tick, tick tick, över mobilen (I-phonen, Androiden, vad vet jag). Men två minuter ger han det där rosa stråket på himlen sin uppmärksamhet.
Det är något med platser man alltid känner igen. Som den här resan mellan Saltsjön och innerstan. Vid Vasaparken stannar bussen till. Folk åker skridskor där nu, så som min väninna Della och jag gjorde, i tonåren. Dellas pappa var jazzmusiker från New York, och den familjen var de enda färgade man såg i Vasastan på den tiden.
Hem. Nu har jag alltså vandrat omkring vid Vitabergsparken bland de små fina sjuttonhundratalskåkarna. Man går där och tänker på Bellman, och på sin morfar, som växte upp i ett sådant hus, fast på andra sidan vattnet, i Djurgårdsstaden. Man handlar mat i okända affärer, kommer ut och vet inte riktningen. Skriver vid en annans skrivbord, sover i Stora Björns säng. Tittar ut på Sofia kyrktorn. Spröd klang i hel och halv timme. Det var fint alltihop. Men. Hem.
Kanske är det åldern och min lilla hjärntrötthet som spelar in; jag är ju inte sentimental, men det finns platser där man är hemma sedan länge. För mig betyder närheten till det stora naturområdet mer än Söders alla små schyssta krogar, "mina" träd fem minuter bort, milslånga promenader om jag vill, och en gata som slutar i solnedgången över en dunge träd.
Medan Södra Länken Extra Jättebyggplats och alla andra som vill fram bullrar vidare till 75, så blir jag försjunken. Här har jag gått med alla jag älskat i detta land, män och vänner och urfamiljen. Jag trivs. Jag vill hem. Mitt skrivbord saknar mig och jag saknar arbetsytorna i mitt röriga kök. Men nu - på grund av alltings föränderlighet - sticker jag igen. Dit opp då. Och när bussen svänger i sista kurvan och jag ser byn och sjön och fjällen bakom, händer det att jag tänker: Umm, hemma igen.
söndag 5 februari 2012
En särskild ”etik” för kvinnor?
Igår såg jag Lars von Triers brännmärkta film ”Anti-Christ” . En svart saga om svaghet, ångest, sorg och besatthet. Det var en vacker film och jag tänkte att den påminde en del om Tarkovskij. Såg efteråt att von Trier dedicerat den till sin gamle mästare.
Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.
Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:
Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.
Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.
Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.
Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.
Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.
Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.
Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.
--------------------------------------
Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.
von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.
Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.
Nu blev det ju då den kom ett himla hallå om von Triers konstiga kvinnosyn, vilket i stort sett beror på att ingen recensent idag har något större bakgrundsdjup vare sig när det gäller allegorier, sagor eller psykologisk projektionsdynamik. Vi ser för mycket på amerikansk feelgood-film här, och bejublar halvtöntiga svenska debutanter. Von Trier är en gammal räv, och såna får tåla. Nog om det.
Jag ser alltså en av filmhistoriens märkligare skapelser. Gjord i ett långsamdunkel som för tankarna till halvvaka och dröm. Den som avläser den här filmen realistiskt har rätt att spy; men hör nu här: Det här är bilder av något annat än Halv åtta hos mig.
Kvinnan och mannen har ett intensivt samlag; samtidigt hoppar deras lille son ut genom ett fönster och dör. Jag tänkte genast på Eric Claptons döde son, och vilka märkliga orsaker som kan ligga bakom att man missar att fatta tag i ett barn, i ett fönster.
Här börjar så skuld, sorg, ångest och dolda konflikter att bränna till. Mannen som är psykoanalytiker försöker – på det där behärskade analytikersättet – leda sin hustru vidare förbi ångesttopparna och lyckas också efter en tid. Hustrun försöker tröstknulla och skrika av sig, men så ändrar sig spelet:
Hon antar behärskningens mask. Vi byter roller, säger hon.
Där börjar det sadistiska helvetet. Är det bara ett rollspel de byter: eller byter hon ut sin yttre flickhustru mot ett inre monster?
På husets vind hittar mannen resterna av den avhandling hans hustru påbörjat om häxprocesser och kvinnomord. Han bläddrar i anteckningarna som avslutas med en handstil som flyr över sidorna, psykotiskt.
Medan filmen rullar på mot sitt helvete; ser jag en kvinna som inte bara vänt på rollerna; hon har också omedvetet önskat livet ur sin son, och hon – akademikern Faustina, på sin ensamma studerkammare – har omedvetet introjicerat de gamla berättelserna om häxor: Ni vet stegel och hjul, och brinnande kvastar mot djävulens stenkåta kalla famn.
Det är helt klart en flippad saga och allegori. Och (kanske) jungiansk psykologi på samma gång: Människan har en fin framsida, ett inre landskap av små djur (de är också med i filmen) och en dunkel skuggsida som yttrar sig i hat, avund, mordiska impulser och driften att förstöra sig själv eller andra. En sån saga går inte att genomföra utan ett understatement om de tusentals patienter som i sina sessioner hos psykoanalytikerna avgett stoff som liknar Medea och Bröderna Grym: Mordiska mödrar, förstörande fäder, syskonavund och iskyla.
Så jag sammanfattar: Filmen rider vidare på en kall kåthet och ett hämndbegär som resulterar i kastrationsscener. Den till döds torterade mannen stryper sin fru, och hankar vidare ut i livet på en krycka. Greek drama revisited.
Jaha. Och nu ska ni upp och hojta alla feminister, för här var könsfördelningen fel. Det var ju inte mannen som var fan själv, utan kvinnan. Men hon, i sin tur var - som jag ser det - ett medium, besatt av århundradens projektioner på kvinnan. Hon hade tagit hela kvinno-demon-skiten in i sig.
Ja, vänta nu: Det här blir förstås mest intressant för oss som är engagerade i psykologi och människans skuggsidor. Dit hör också von Triers teckning av den lite valhänta KBT-terapeuten, som liksom bara har fina råd, struktureringar och rollspel att komma med, inför krafter som inte hör hemma på KBT-soffan i de snabbspolande psykologernas väntrum. Utan i ett annat djup, en virvel. Vertigo.
Så klart att von Trier gör sig av med egna demoner och egen ångest, men det gör alla; en del genom att var med i Gladiatorerna. Då föredrar jag konstens eftertänksamma medium. Halv åtta hos mig handlar då inte bara om lilla kalvfilén och ricottan. Det handlar också om sjukdomen i relationer.
Och där – i mellanrummen - finns det ingen särskild feministisk etik för kvinnor. Etik är samma för alla. En kvinna som driver runt i Europa och pockar på vandrande dildos, medan mannen är hemma och jobbar, är inte min syster. En kvinna som begär miljoner när hon själv vill skilja sig, och som skiljer sig med advokatombud inför sin dödsjuka man. Det är inte min syster. Ett gäng döttrar som bevakar sin fars säng för att få ut sina arv, och som i krisen runt en döende fortsätter med sin hämnd, är inte mina systrar. En kvinna som på grund av missriktad härsklystnad gör sina barn arvlösa, är inte min syster. En kvinna som styr familj och land och riskkapital med järnhand och låter sjuka och gamla och skolbarn fara illa. Det är inte min syster, och inget lands moder.
Von Trier vågade ta i det där: Att ingen är helig ko för att hon är kvinna. Bra att tänka på idag, när nythatcherismen försöker inbilla de okunniga att de ska beundra en stålkantad krigshäxa som drog in skolmjölken. No tits for tats? No tits anyway.
--------------------------------------
Tillägg: Tänkte vidare på den här filmen under mina flyttningar genom staden. Ser hur von Trier bearbetar ondskans problematik; som han f.ö. gjort i en serie filmer där den mest utsatta alltid varit en kvinna.
Här, i Anti Christ, tycks det handla om en urgammal filosofisk/religiös problematik: Varifrån kommer ondskan, hur uppstår den, vem blir dess redskap?
Från kristet och annat religiöst håll är väl det vanliga svaret frestelser; "ve den genom vilken förförelse kommer" etc. Från historiskt håll ser vi hur makt korrumperar. Sociologerna pekar på miljö och ondskans bakgrundsbrus.
von Trier gör något som är på en gång psykologiskt inkännande och filosofiskt intressant: Han ser ondskan uppstå ur smärtan. Kvinnans smärta som hon inte kan härbärgera, tomheten som hon försöker fylla, blir ett svalg där ondskan kryper in som en hyena i sitt bo. Ondskan vrålar, och täcker över tomheten. Ondskan förstör för att täcka över en inre känsla av förstörelse, och förintande tomhet.
Där finns Breivik och andra mördare, Caligula och andra maktgalna, tomhetens tyranner, överallt. Ondskans banalitet, frasen som Arendt myntade, ligger inte riktigt lika hårt och djupt som von Triers film. Men så har också hennes ord missförståtts och övertolkats; det hon menade var nog bara att det i de skenbart vanliga mänskliga grupperingar uppstår tryck, tanklöshet, dumma, vredgade gemensamma fraser som växer i styrka...
Få ihop de två bilderna av ondskan, den som kan. Det blir inte jag. Inte ikväll.
torsdag 2 februari 2012
Inte mer än så här
Inte mer än så här här hinner jag idag.
Det kan ju vara skönt att slippa leta själv,
jag letar hela tiden; vad var det nu jag skulle
plocka med mig, från den ena lägenheten till
den andra, från det ena livet till det andra,
från den eviga höstens grå till äktvintern...
från grusgatorna till det allt närmare draget
från silversnön och yran och beckmörkernatta
där oppe...från treans buss till polarljuset
och annan energi: Lapplandspilen, vilken
gammeldags-dröm för alltför illa klädda
skidåkare i anorak och slappa skidbyxor
jag ska vara helvadderad, eftersom jag aldrig
varit helgarderad, och först blir det sparken
och om isen håller får man se, jo, det gör den ju nu,
och då går man där som en nallebjörn och sen så
oppåt fjället och gnisterljuset med svarta piggranar
i rader av utblottad arktisk översättning
och jag är lite skraj att ens skriva om det
som med allt som man älskar högt...
Det kan ju vara skönt att slippa leta själv,
jag letar hela tiden; vad var det nu jag skulle
plocka med mig, från den ena lägenheten till
den andra, från det ena livet till det andra,
från den eviga höstens grå till äktvintern...
från grusgatorna till det allt närmare draget
från silversnön och yran och beckmörkernatta
där oppe...från treans buss till polarljuset
och annan energi: Lapplandspilen, vilken
gammeldags-dröm för alltför illa klädda
skidåkare i anorak och slappa skidbyxor
jag ska vara helvadderad, eftersom jag aldrig
varit helgarderad, och först blir det sparken
och om isen håller får man se, jo, det gör den ju nu,
och då går man där som en nallebjörn och sen så
oppåt fjället och gnisterljuset med svarta piggranar
i rader av utblottad arktisk översättning
och jag är lite skraj att ens skriva om det
som med allt som man älskar högt...
söndag 29 januari 2012
Februari Light
På en dörrmatta jag råkar passera vid ingången till en ny-terapeutisk lokal står det: "Lyckan är som fjärilar, den kommer och går".
Som med många såna här new-age-iga deviser hämtade från hindi blir det trögtungt med svenskan. Särskilt på en hampamatta. Fjärilar - den? - kommer och går?
Jag har alltså träffat ett par fjärilar i mitt liv, några enormt tilltalande, och andra bleka som blekaste citroner. Jag har mött en apollofjäril som klev på min hand en bra stund, men jag har aldrig sett fjärilar som kommer, eller går. De fladdrar förbi ett moment. Om det ska liknas vid lycka tror jag kaffe går lika bra. Lyckan är som kaffe, två till tre koppar om dagen. Funkar även om vintern när alla fjärilar sover.
Själv dricker jag kaffe en gång om dan. Lyckan förblir gåtfull. Och ska jag leta efter deviser så inte blir det hos ny-terapeuterna. Något hittar man hos författare och filosofer, annat i Nya Testamentet, och en rejäl dosa torr erfarenhet, utan fjärilar som stampar i farstun, kan man finna i tidiga buddhistiska visdomsord:
"Sätt inte värde på det som är gammalt, och bli inte fascinerad av det som är nytt".
"Sörj inte över det som gått förlorat och tråna inte efter det ouppnåeliga".
"Gå hit och dit med öppet sinne och utan förutfattade meningar".
Idag var jag ute och gick hit och dit. Inte helt utan förutfattade meningar, men ändå, rätt öppen. Snö på isen. Sol. Fridens! Nu kommer Februari, nu är det värsta över. Det är en lycka. Liten och beständig och till för alla.
Mötte där ute i strålningen en bekant som berättade att även sessan varit ute och gått på isen med två livvakter. Skönt att jag slipper, tänkte jag, alltså inte sessan, utan livvakterna; de skulle stå i vägen för en hel del. Och hur man kan kalla en brud på trettio plus för sessan förstår jag inte. Nedlåtande och undergivet på samma gång. Skämtsamt - möjligen.
Det står en sky av konserverade fjärilar kring kungahuset, en romans med det omöjliga sagolivet. Men bortsett från apanaget och retro-effekten är Victoria bara en kvinna som väntar barn. Vilket hon skulle vara också om det blev republik i morgon bitti.
Prinsessan har nu gått hem till sin strand och jag till min. Bevakad och obevakad. Slott och koja. Var och en till sitt. Olika som bär.
--------------------------------
Citaten hämtade ur Buddhas ord för trehundrasextiosex dagar, i översättning av G.F. Allen.
Ur Buddha talade och sade, Forum, 1963
Som med många såna här new-age-iga deviser hämtade från hindi blir det trögtungt med svenskan. Särskilt på en hampamatta. Fjärilar - den? - kommer och går?
Jag har alltså träffat ett par fjärilar i mitt liv, några enormt tilltalande, och andra bleka som blekaste citroner. Jag har mött en apollofjäril som klev på min hand en bra stund, men jag har aldrig sett fjärilar som kommer, eller går. De fladdrar förbi ett moment. Om det ska liknas vid lycka tror jag kaffe går lika bra. Lyckan är som kaffe, två till tre koppar om dagen. Funkar även om vintern när alla fjärilar sover.
Själv dricker jag kaffe en gång om dan. Lyckan förblir gåtfull. Och ska jag leta efter deviser så inte blir det hos ny-terapeuterna. Något hittar man hos författare och filosofer, annat i Nya Testamentet, och en rejäl dosa torr erfarenhet, utan fjärilar som stampar i farstun, kan man finna i tidiga buddhistiska visdomsord:
"Sätt inte värde på det som är gammalt, och bli inte fascinerad av det som är nytt".
"Sörj inte över det som gått förlorat och tråna inte efter det ouppnåeliga".
"Gå hit och dit med öppet sinne och utan förutfattade meningar".
Idag var jag ute och gick hit och dit. Inte helt utan förutfattade meningar, men ändå, rätt öppen. Snö på isen. Sol. Fridens! Nu kommer Februari, nu är det värsta över. Det är en lycka. Liten och beständig och till för alla.
Mötte där ute i strålningen en bekant som berättade att även sessan varit ute och gått på isen med två livvakter. Skönt att jag slipper, tänkte jag, alltså inte sessan, utan livvakterna; de skulle stå i vägen för en hel del. Och hur man kan kalla en brud på trettio plus för sessan förstår jag inte. Nedlåtande och undergivet på samma gång. Skämtsamt - möjligen.
Det står en sky av konserverade fjärilar kring kungahuset, en romans med det omöjliga sagolivet. Men bortsett från apanaget och retro-effekten är Victoria bara en kvinna som väntar barn. Vilket hon skulle vara också om det blev republik i morgon bitti.
Prinsessan har nu gått hem till sin strand och jag till min. Bevakad och obevakad. Slott och koja. Var och en till sitt. Olika som bär.
--------------------------------
Citaten hämtade ur Buddhas ord för trehundrasextiosex dagar, i översättning av G.F. Allen.
Ur Buddha talade och sade, Forum, 1963
lördag 28 januari 2012
Söder Stalingrad och Thåströms Nej Tack
Min svåger skådespelaren – som just nu jobbar på annan ort – erbjöd mig en fristad i sin lägenhet på Söder. Jag kallar honom ”svåger” fast han och syrran inte är gifta; de har en långvarig god sammanhållning. Jag gillar att använda dessa släktbeteckningar i vår skäligen lilla släkt. Två svågrar alltså. En ingift och en oingift. Två människor med vett och värme.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
Men i svågerns lägenhet frös jag. Där var tyst som i graven, och det kan ju ha varit det; men temperaturen låg också långt under den i hemmahuset. Iklädd alla kläder samt överdragen svågerns jättelika morgonrock, typ manstält, kunde jag sitta in mig i kvällssoffan och vid morgonkaffet. Skönt. Så fridfullt som jag inte haft det på länge i mitt oborstade ombyggnadshus. (Fem års buller, varav två år med ombyggnationer av misslyckade ombyggnationer).
Undrar om en eller annan Freud kommer att upptäcka – när det är försent förstås – att det finns något som kan kallas ombyggnadsneuroser. Man bygger och bygger om, och blir ändå inte riktigt lika lycklig som man hoppats. Ungefär som folk som gifter sig tre till åtta gånger, eller ideligen opererar om sina kroppsdelar.
Men, asch, jag ska väl vara tolerant så här i slutet av januari när alla längtar sig sprickfärdiga efter balkonger och slingerväxter och det där lilla glaset vin i hängbåset. Själv tänker jag mig alltid en längre utflykt än balkongen, och det är på berg och hav jag ska lägga de pengar jag har över. Inte på en låda järn.
I alla fall; man kan med tanke på tidens übermaterialistiska värderingar - och trots det något risiga ljudet - ta sig en Thåströmlåt som säger en hel del om skillnaden mellan människor. Att Thåström menar vad han sjunger förstår man av det där gamla Superbudet han en gång nobbade: 18 miljoner som han tackade nej till för att han inte ville sälja sin själ ens till något så banalt som Återförening-Av-Ett-Rockband som splittrats för länge sen. Han tyckte i ärlighetens namn Det Var Över. Hur många gör som han? Tackar nej till miljoner för att rädda sin själ, eller sin personlighet? Inte hans musiker-och-generationskolleger, i alla fall, som säljer sig till varenda krystat TV-program.
All konst handlar om: Leave in time. All levnadskonst också.
Till min s.k. levnadskonst hör att jag ibland tycker om att ha tråkigt. Brukar kalla det lugn och ro. Men på Söder var det trist; det är en annan sak. Bortsett från alla gulliga träkåkar och höga backar intill min svågers plejs, så var resten trist. Gatorna mot Medborgarplatsen var alltför långa och mörka och enahanda. Söder på sommaren är finemang, alla sitter ute, Medis funkar som piazza och i Björns Trädgård lägger körsbärsträden sina fallande blommor över skejtarnas kepsar. Men så här års är det lite Stalingrad över det hela. Inklusive frosthalka.
I alla fall. Jag bodde in mig i svågerns lägenhet, med tysta grannar, och expansiv bokhylla. Hittade genast Bruno K Öijers samlade (Helena har hintat att jag har en lucka visavi Öijer) och läste med ökad förståelse mannen vars look alltid skrämt mig. I hans morgonrock kan ingen bo, har jag väl tänkt. Men han är en sant ropande röst i öknen, som man ska läsa lite i taget, annars blir det för sorgligt. (Jag märker också att man är i otakt - med den tiden - om man hör på Thåström utan att läsa Öijer; de två är släkt).
Hittade även Kerstin Ekmans senaste och har betat i mig hälften av den ironiska klokskapen, med nöje, samt väntar på att öppna Borges Minnen och William Shakespeares samlade verk på engelska (jag har bara sex av pjäserna plus sonetterna hemma).
Sen har ju svågern ett par hyllmeter deckare som inte intresserar mig - är det här en könsskillnad månne? - men framförallt ett par Ahlin och Eyvind Johnson jag inte läst.
Jag har alltid haft lätt för övergången till andras hem. Numera är jag sorgligt förtjust i min egen färgglada tråkighet, och momentant kände jag mig spökig i den tomma, välstädade funkisgrottan. Spöket öppnade därför ett fönster och prövade utsikten mot gården, men den var inte mycket att se. Kala funkisfasader på hela motsatta sidan, inte ett enda träd. Medan jag hos mig kan blicka ut på en rik variation av husfasader och många roliga sorters trapphusfönster. Samt Stor Kastanj, sälg, lönn, alm och syren. I maj blommar Kastanjen rätt in i min middagslagning. Då är jag hemma, för Stockholm norra är bäst i maj. Innan dess blir det – om det blir som planerat – både Lappland och Danmark.
Men medan borrarna sticker i mitt hus så att det gör ont i tänderna kan jag då och då få låna Svågerns tysta bo. Och inte långt ifrån funkisgrottan bor Helena, som ni känner från här inne. Hon bor också funkis, men vid ett litet fält. Med man och barn och balkong. Men hon var rätt så lycklig redan innan balkongen, har jag för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)