lördag 25 juni 2011

Kung Orson Welles


Alltså: Folk som Verkligen Passar för att spela Kung (och allt det där är ju ett spel), de blir inte kungar, de tycker sånt är tråkigt. Men på film blir de de kungar vi fascineras av, hjältar med bisarra komplex. Richard III, Macbeth, Othello. Den första blev en klassiker med Sir Laurence Olivier, de två sistnämnda har båda spelats, och spelats in, av Orson Welles.

Othello , som ju inte var kung utan härförare, är en av mina favoriter; inspelad i Nordafrika - inte på lågbudget, men på nonbudget - men gjort blev det; en minimalistisk Othello, med starka konstraster mellan högljuset och skuggan. Bra sättning för en man med djupa skuggor. Vill ni se den är Dvd ert filmotek.

Men om ni just nu har tröttnat på kryddsill och duggregn och verandafester i 14-gradigt, med fleecefiltar runt knäna, och kanske även tröttnat lite på släkten eller kusinernas barnslagsmål; då ska ni ha er en Orson Welles. Because you´re worth it!

Ikväll, i TV 2, 21.25: Citizen Kane.

Ja, och så apropå det eviga snacket om snygga män på Karins blogg, och här på Pressylta Redux. You can´t beat this:

fredag 24 juni 2011

Guds ansikte signerat Josephson

"Varje transformerande eller kreativ process innebär stadier av besatthet. Att bli rörd, fångad, trollbunden betyder att vara besatt av något, och utan denna fascination och emotionella spänning, blir ingen koncentration, inget bestående intresse, ingen skapande process, möjlig."
Erich Neumann

I kvällsandakten, strax före väderrapporten, hör jag en kvinna läsa: "Herren är min herde. Mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro."
Denna kvinna har, likt helgmålsringningen, en fridfull ton. Hon tror på Herrens ängar. Men jag vet inte. Min bild av Gud är inte denna barnsköterska och filtpåläggerska. Det är en gudsbild som förefaller mig om inte naiv, så dock djupt ensidig. Väderrapporten är på många sätt mer lik Gud, i varje fall hans mer överraskande och motsägelsefulla sidor. Både sol och storm. Både sunnanvind och jordbävning.
Denna Gud liknar en paradoxernas demiurg. Han kan vara en slösande givare av gåvor, men också en mafiosoliknande Övermakt . Som sådan skäms han till exempel inte för att i pakt med Djävulen testa sin tjänare Job, och slå honom till marken med de mest brutala olyckor. Samme Gud gör av den människovänlige Kristus ett offer på korset, något som logiskt tänkande människor ofta haft svårt att förlåta Honom.

Vem Gud är, om han finns, kan naturligtvis ingen veta.
Men det är inte oviktigt att själva bilden av Gud som god på vårat vis föder en enögd, och otidsenlig naivitet, i den kristna tanken. Om han nu är Herden, så vill vi gröna ängar för alla. Om han är omnipotent kan han väl för katten slå ned all världens maktmissbrukare.
Men antag nu, att han är det alldeles andra, så som några moderna teologer antytt. Då är hans domar och överväganden lika fjärran från oss som Stjärnhimlens nebulosor. Vi kan överlåta både de gröna ängarna och domens dag till en plats bortom vår egen horisont, medan vi går vidare med det lilla vi själva kan och begriper.
Ett tredje, och alldeles eget sätt att "tänka" om Gud finner man hos Ernst Josephson. Han finner det förmodligen också själv. Det är ingenting han tänker ut. Han brottas som alla andra i den judisk-kristna traditionen med sin gamle gudagubbe. Men den sömngångaraktigt säkra handen för pennan långt bortom varje godtagen teologi, kristen eller judisk. För att teckna Gud så måste man vara beredd att överraska sig själv, men också att överskrida tabun. Och ibland hjälper det nog att vara lite galen.

Ernst Josephson är jude i en kristen kultur. Familjen är borgerlig, bildad och kultiverad, modern from och moraliskt sträng. Här och var i släktbakgrunden finns rabbiner och lärde. Bibeln och den talmudiska traditionen är inte helt avlägsen. Och i den ingår det för en konstnär mest egendomliga förbudet av alla:
"Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden..." (2 Mos. 20.4)
Det gamla bildförbudet rymmer, hur ängsligt och vidskepligt det än kan verka, en omedveten psykisk laddning. För hur bär man sig åt med en avbildning av det goda, det högsta i livet, så att den blir sann och rättvisande? Och om, mot all förmodan, bilden kommer i närheten av det gudomligas sanning - hur förhindrar man folk från att tro på avbilden, i stället för det den pekar på?
Detta eko av det judiska bildförbudet var en allvarlig fråga inom den Bysantinska kulturen. Under bildstriderna slog man sönder många ikoner och andra kyrkliga utsmyckningar. Och inom den ortodoxa kyrkan upprättades tidigt bestämda regler för hur Gud och de Heliga skulle avbildas, regler som i stort sett gäller för ikonmålare än idag. Det är mot den bakgrunden man bör se det djupa modet i den en gång så traditionsbundne Josephsons gudsbilder.
Att han under sjukdomstiden i Brehat får hälsningar från Swedenborg och låter pennan föras ömsom av Michelangelos, Rafaels och Rembrandts andar, är småsaker jämfört med hur han ger sig fan i våld för att teckna det "intet öga sett".

Läs hela artikeln på långbloggen björnstrand backwater .

Ur Konstperspektiv nr 4/99



Ernst Josephson, Adams skapelse,

onsdag 22 juni 2011

Snön på Genjegetjem

1.455 meter. I början av juli ligger ännu mycket snö på höjden av Genjegetjem. Högsommarljuset blixtrar till i ögonen när man ser mot bergen, och jag prövar inte ens att sätta mig vid fjällsjöns strand och måla av dem. Eller rita, fast jag gärna vill. Men inte än, inte nu, jag känner min begränsning. För med på resan har jag förutom kameran, en liten bok med teckningar av van Gogh, teckningar jag aldrig sett förut, och som rör om i mig. Hur han tecknar en trädallé i april, tung av ensamhet, eller Paris insvept i dimmor, eller ett ödsligt strandhotell, återgett med minimalt antal streck, och med samma spleeniga modernitet som finns hos Edward Hopper .
Allt han tecknar får total närvaro, som om objektet var en del av honom själv. Han låter sig hänföras, men fasthåller den stränga arkitektoniken, bildens stora rymd.

Undrar vad han hade åstadkommit med de långdragna fjällen här i södra Lappland? Något strängt, något skarpt, något majestätiskt och likgiltigt?
Nej, han hade nog hittat bergets nerv, dess raster av ljus och skugga, och onåbarheten hade han överbryggat med sina pennstrecks frenesi.

Här var många andra och försökte. Helmer Osslund målade Marsfjället, en mindre målning som i sitt raska angrepp överträffar de panoramor han annars utförde med storvulen nationalism och jugendartad linjeföring. Och Leander Engström, han gjorde sina jazziga, koloristiska virvlar av fjällnaturen. Folke Ricklund målade vindpinade björkar tills det gnydde i duken. En udda del av den trollbundna Norrlandsromantiken återges med distanseringseffekter och plastisk ironi i Karin Mamma Anderssons målningar.

Men jag tror man kan måla verkliga berg när man känner dem bättre, som de gamla kineserna, eller som samekonstnären Nils Nilsson Skum. Hans kolteckningar från Sarek känns mest ärliga. Inga romantiska känslor stör strömmen mellan blick och hand. Han har bergets fibrer mellan tummen och pekfingret. Så att berget och dalen han tecknar blir en plats, som är ett liv, inte ett betraktande. Detta ”liv” var också van Goghs kriterium.

Nej, jag väntar med att teckna snön på Genjegetjem. Jag ser ut över sjöns spegel. Ett stort bubbligt moln har lagt sin högra hjärnhalva i sjön. Hur tecknar man det? Innan man börjar ropa efter sin kamera?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Text från sommaren 2007 i Lappland, tidigare publicerad i UNT.




Bilder: Nils Nilsson Skum .
Frimärket: "Tolkande lapp driver hem en renskock". Till höger något liknande.










Här en liten, ovanligt anspråkslös målning av Helmer Osslund: Marsfjället.



Vincent van Gogh, titel okänd.



Vintervägen av Karin Mamma Andersson får avsluta sessionen.

lördag 18 juni 2011

Sara Lidman - land

För att nu inte detta med Västerbotten och Lappland ska bli en alltför romantisk och utifrån kommande underbarhet, lägger jag in ett stycke av Sara Lidman:

En renhjord kom emot honom. Han måste gå ur risslan, ställa sig vid hästens huvud, hålla honom i grimman och tala lugnande till Pronken. Renarna rann emot honom. Deras sätt att hålla huvudet i jämnhöjd med ryggen medan benen rördes; blandningen av stillhet och brådska; hur de enskilda djuren tedde sig opersonliga, underordnade hjordens helhet; stora fromma ögon; granna kronor utan att skönheten kom de enskilda djuren att hovera sig det minsta, renen var det minst självmedvetna djur som
Hästen skalv. Han hade ju inget att frukta av dessa djur, men deras massa skrämde honom?
Eller lukten, täven av vilt?
De var magra. Spår av korm i skinnet.
De flyttade ned till kusten tidigare än goda år. Nu skulle osämja uppstå s`att prästerna skulle vara tvungna att mana och förmana i kyrkliga kungörelser. Renhjorden skulle överfalla hässjor som inte körts hem från utängarna. Renarna skulle äta upp starr-höet och trampa ned det; och småbrukaren skulle skälla och skrika satans lappkalvar. Någon torpare som hamnat uta sjetta (på det släta)
Skulle fånga en halt stövren och sticka honom och draga hem honom till rucklet
Och på grund av svaghet skulle han inte kunna göra det
utan upptäckt
då skulle lappen komma och säga: nästa gång du taga ren
för lappen skall lappen slå ren ur kroppen på dig, bonde.

Ur Den underbare mannen, Bonniers 1983
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Med Sara Lidman och mig är det så här: Läste Hjortronlandet i min ungdom, just då beatpoeter, Dylan, Cohen, Tunström, Eliot, Doris Lessing, The Band och Led Zeppelin stod högre på agendan (för att bara ta ett par kort ur leken). Norra Sverige var väldigt långt bort, men vackert, då som nu. Sara Lidman stod med igelkottshår och sjungande ton på torgen och uppmanade till olika viktiga politiska ting, som vi tyckte att vi redan visste. Hon irriterade mig; sån är man i ungdomen.

Senare hittade jag ett par av hennes böcker på familjens sommarställe, böcker med små gula spår av tveskjärt, och läste dem. Fram stod en författare med stor glöd och en sjujävla språktalang. Samt en omistlig historia att skriva vidare på, bok efter bok.

Under en tre månaders sommar i Lappland läste jag också om Hjortronlandet, passande nog, medan jag själv kånkade runt i myr och berg. Men jag var likväl utsocknes.

Läste vidare : Den underbare mannen, Nabots sten, Din tjänare hör.

Det roliga är ju hur hon manar fram sitt landskap genom en vridning mot det dialektala, hur hon rytmiserar, skämtar med sin egen bakgrund, kärleksfullt lojal och noga med historiska fakta.
Att hon fick stor betydelse är given sak; att hon själv ansåg sig vara något alldeles extra förstod jag i en sen intervju, där hon malligt hävdade att hon var pionjär, på något sätt, och att såna som Delblanc bara skrev in sig i normalromanens tradition. Jag tyckte hon var odräglig. Men självhävdelsen var i det närmaste saklig. Hon är en svensk författarinna med geni.

Sen kan man höra, även i stycket ovan, hur hennes samhällssyn står tydligt på sidorna, mellan raderna och överallt. Det är okej. Det behövdes. Norrland var den tidens motsvarighet till gästarbetarna idag; uthuggna skogar, uppbrutna torvmyrar, för jävligt dåliga löner, medan miljonerna samlades hos träbaronerna i Sundsvall.

Bara en invändning: Jag kan tycka att hennes västerbottens-sjung ibland blir till manér: berättandet rullar på med hjälp av den där rytteln i väven som heter dialekt. Det sjunger och rasslar lekfullt. Ibland lite för lätt. Men humor har hon. I motsats till en annan dam, vars skrivande drog mot det upprepningsbara manéret: Marguerite Duras.

Båda är, utan jämförelser, helt märkvärdiga författare. Men båda får mig att undra över det där med att hitta en form och sen bara fylla på, en språkteknik, ett ljudande, som låter sig brukas, om och om igen. Hur länge?

Kolla också i stycket ovan hur raffinerat hon skär upp texten, med delvis ofullbordade meningar, ovanliga styckeindelningar, och ett fullständigt okontrollerat (?) semikolon-missbruk. Men läs henne själva, innan det är för sent, i ett Sverige som klipps sönder av utförsäljningar.

- - - - - - - - -

(Tyvärr gick det inte att återge de säregna styckeindelningarna i denna redaktionella biotop).

fredag 17 juni 2011

Namnen

Långmarka, Stormyran, Risträsk
Araliden, Trettondagsberget, Dorris

Isakstorp, Bäsksjö, Gråtanliden
Frostberget, Rusele, Stuore Tjåkke

Älgtjärnen, Avaträsk, Vikenviken
Lulevardo, Hemtjärnen, Lillgodliden

Hojtarmyran, Kalvtjärnarna, Heligfjäll
Ovanskogsmyran, Tjärnliden, Ensamheten

Svanaträsk, Köttkullen, Genjegetjem
Friheten, Malgomaj, Onyttigmyren

onsdag 15 juni 2011

Bach i duggregn

Sitter i en liten kyrka i en avsides stadsdel och lyssnar på Bach; Goldbergvariationerna. Givet att det är min trötta dag, och att jag med nöd och näppe beslutat mig för att gå till kyrkan, så avlöper det hela harmoniskt och vilsamt.
Kyrkan är knappast fullsatt. De i Stockholmssommaren eftersläntrande består mest av pensionärer och unga män, samt udda figurer, som jag själv.
Ung är också mannen som presenterar Goldbergvariationerna. Han betonar anekdoten om den sömnlöse Greven, för vilken dessa variationer sägs vara skrivna, att spelas i hemmet av någon cembalokunnig, när natten blev svår. Denne någon var Goldberg.

Så höjer jag blicken mot valven och spelandet tar vid. Det går undan. Jag behåller min fridfullt trötta inställning, men anar att jag kommer att förlora den här timmen. Förlora mig i undran över varför denna variant av Bach inte når mig, trots att jag gärna lyssnar.

Mannen som spelar är kanske relativt nyutexaminerad. Vi är hans försökspublik. Jag tänker på det när vi till sist tackar med applåder. Varje artist börjar någonstans. Men Bach gick förlorad för mig idag. De trettio variationerna försvann i raska och enskilda delar.
Bach, min vän, borde röra vid oss, som fasta vågor mot stranden, som en rytmiskt återkommande omtagning, eller springet av barnfötter i en trappa upp och ner. Inte som regndroppar på glas, fallande så fort att gestaltningen försvinner i fallet, i rinnande toner, utan rytmiska sekvenser.

Vådan av att under en tid ha lyssnat på de allra bästa – The English Concert – är att aldrig mer kunna nöja sig med mindre.

Det slår mig att det som fattas, både här i musiken denna kväll, och i stadsbyggnadstanken, är det Organiska i musik eller arkitektur. Det som låter eller ser ut som en nästan naturlig framväxt.

Där vill jag vara. Med Bach, eller utan.

______________________________________________

PS: Ni som vet mer - än jag - om Goldberg-tolkningar får gärna höra av er.