Bach i duggregn

Sitter i en liten kyrka i en avsides stadsdel och lyssnar på Bach; Goldbergvariationerna. Givet att det är min trötta dag, och att jag med nöd och näppe beslutat mig för att gå till kyrkan, så avlöper det hela harmoniskt och vilsamt.
Kyrkan är knappast fullsatt. De i Stockholmssommaren eftersläntrande består mest av pensionärer och unga män, samt udda figurer, som jag själv.
Ung är också mannen som presenterar Goldbergvariationerna. Han betonar anekdoten om den sömnlöse Greven, för vilken dessa variationer sägs vara skrivna, att spelas i hemmet av någon cembalokunnig, när natten blev svår. Denne någon var Goldberg.

Så höjer jag blicken mot valven och spelandet tar vid. Det går undan. Jag behåller min fridfullt trötta inställning, men anar att jag kommer att förlora den här timmen. Förlora mig i undran över varför denna variant av Bach inte når mig, trots att jag gärna lyssnar.

Mannen som spelar är kanske relativt nyutexaminerad. Vi är hans försökspublik. Jag tänker på det när vi till sist tackar med applåder. Varje artist börjar någonstans. Men Bach gick förlorad för mig idag. De trettio variationerna försvann i raska och enskilda delar.
Bach, min vän, borde röra vid oss, som fasta vågor mot stranden, som en rytmiskt återkommande omtagning, eller springet av barnfötter i en trappa upp och ner. Inte som regndroppar på glas, fallande så fort att gestaltningen försvinner i fallet, i rinnande toner, utan rytmiska sekvenser.

Vådan av att under en tid ha lyssnat på de allra bästa – The English Concert – är att aldrig mer kunna nöja sig med mindre.

Det slår mig att det som fattas, både här i musiken denna kväll, och i stadsbyggnadstanken, är det Organiska i musik eller arkitektur. Det som låter eller ser ut som en nästan naturlig framväxt.

Där vill jag vara. Med Bach, eller utan.

______________________________________________

PS: Ni som vet mer - än jag - om Goldberg-tolkningar får gärna höra av er.

natt

Magritte by Night

Svalorna trotsar väderrapporten och flyger högt över taken. Deras skrik ekar mellan gårdarna. På himlen samlas små ulliga moln, som bildar ett tätt mönster. Magrittemoln.

Jag vilar i en stol, och håller tyst, efter att ha fått besök från en vän som är på väg att köpa hus i Sierra Nevada. Vi hade långa virrande roliga samtal, och en gång åker jag dit; Till bergen, och till Granada där jag en gång låg i en knakande knirkande vältande säng med min man, och en schäfer skällde i natten.

Passus: Det är något rörande med Amerika och alla de lånade namnen: Sierra Nevada, New Jersey, New Hampshire, New York. Bronx lär ha fått sitt namn efter en svensk som hette Jonas Bronck. (En av alla dessa strävsamma smålänningar, se nedan).

Men idag alltså; det riktiga Sierra Nevada, och små hus som ska inköpas, för alltför mycket pengar. Själv kan jag bara surfa på glädjen att ha vänner utplacerade på lämpliga ställen i världen. Samtidigt är jag helt tillfreds med hur livet är just här, på denna plats. Att svalorna har kommit, näktergalen sjunger, vattnet mjuknar och stockholmarna drar. Det är tyst i huset. Tyst på gården. Färre bilar.

Träden mörknar, aklejorna lyser ännu svagt, men bara den vitaste blommen står emot natten. Husen är mörka, marken en skugga. Högt där ovanför härskar juniljuset. Jag tänker på en målning av Magritte, och en yngre Ulf Linde som står framför tavlan och berättar:

- Och det ser ni ju, att den här skillnaden mellan mörkt och ljust, som för Magritte var surrealism, den är alldeles normal för oss.
Just så. Vi är Surrealisterna. Anomalierna. Men hur många vet om det? Utom genom konsten?

_ _ _ _ _ _ _

Bilden: René Magritte: Empire of light

Gunnar Fischer – den stillsamme fotografen

En del människor blir hundra år, och ser helt vackra ut även när de vid 93 års ålder tar emot sitt väl värda filmpris. Gunnar Fischer, en av de småländska hjältarna som segade sig upp till världsklass, men aldrig gjorde mycket väsen av sig på filmfester och festivaler, var en sådan man.
Inte minns jag historien bakom att Bergman bytte ut Fischer mot en annan fantastisk fotograf, Sven Nyqvist, men kanske var det ombytlighetens lag. Min far tyckte mycket om sin namne, och såg honom som en noggrann och sensibel hantverkare i yrket. En vänlig, koncentrerad och kanske lite fåordig människa. Där tar den privata historien slut. Men vi andra kan se hans fotokonst i filmer som Sjunde Inseglet, Sommarnattens leende, Smultronstället, och ett trettiotal svenska klassiker.

Det är en stor sak att ha varit med om att göra dessa filmer. Men jag tycker, personligen, att det är nästan lika stort att bli hundra år med äran i behåll. Det skulle jag också väldigt gärna vilja. Liksom jag önskat att min far, född bara ett år före Fischer, hade fått leva lite längre. Men så är det med det. Nog med sentiment.
In memoriam, bilder sedda med Gunnar Fischers ögon:





Två foton ur Det sjunde inseglet: Bengt Ekerot som Hela Världens bild av Döden, samt de dansande på väg till eller från Paradiset. Den understa bilden är från Sommarnattens leende; Gunnar Björnstrand och Ulla Jacobsson. På bilden överst syns Gunnar Fischer med Bibi Andersson, det år han tog emot en guldbagge för lång och trogen tjänst, 2003.

Ur Karen Blixens brev från Kenya

"Jag är just nu inne i en period när jag knappast står ut med engelsmän; om jag inte hade natives att hålla mig till skulle jag bli ren eremit. Jag tycker att verkligt intelligenta engelsmän måste lida fruktansvärt av den allmänna engelska andan eller bristen på anda, det gör de säkert också. Efter hand som man blir äldre vet man ju bättre vad man söker hos sina medmänniskor och vad man inte står ut med; jag tror att det som är oumbärligt för mig är en viss slags poesi, sedan får de för övrigt gärna dricka, mörda och ge tusan i mig, men riktigt prosaiska människor står jag inte ut med. I detta tror jag att jag är lik Anders, medan både Elle och Thomas kan trivas med rena prosan och tycka att det är tillräckligt. Natives har för mig alltid något innerligt poetiskt över sig; som naturen själv; men det finns en viss klass av engelsmän, och det är i stor majoritet i nationen, som verkligen är olidliga i sin fruktansvärda prosa...Bara det att engelsmännen alltid är så magra visar deras ogemytlighet; det var skickligt av Shakespeare att kunna hitta på Falstaff och måste ha varit roligt för honom själv och välgörande för de få känsliga själar som för övrigt fanns i England..."

(Ur ett brev till mamman, Ingeborg, sept 1930)

-------------------

Ja, så där bara, tjing tjong, avfärdar hon en viss nationell karaktär, från sin utsiktspunkt i Östafrika, där hon förmodligen mest mötte de övre klassernas svarta får eller rikstölpar med jaktintressen. Och ändå...finns där ett korn av sanning.

Hennes beskrivning av natives, och mina "svarta", är förstås utdaterad, men måste ses i det historiska sammanhanget. För den som läst både breven och Afrikansk Pastoral råder det ingen tvekan om att hon levde ett ömsesidigt givande liv där på kaffefarmen i Kenya. Det går säkert att problematisera den bilden med några teoretiska texter om kolonialismen och "den andre". Men inte idag och inte från min sida.

Däremot, hade jag tänkt lägga, som motvikt, hennes text om muhammedanismen, men avstod tills vidare, eftersom jag inte vill ha några tröttande kommentarer mitt i Pingsten.

Andra brev handlar mycket om hennes frihetsbehov. Där känner jag igen mig. Till dem ska jag återkomma.

Karen Blixens öde, som pionjär för en mer frihetlig kvinnlighet är alltid en glädje att ta del av, kanske också för att hon har ett så bra grepp om verkligheten, och inte - som Virginia Woolf, Emily Dickinson eller Sylvia Plath - var omkretsad av demoner, konkurrenstörst, och psykiska problem.

Ur Plinius den yngres brev.

Plinius hälsar sin Lepidus.

Jag har ofta sagt dig att Regulus är laddad av energi. Det är märkligt hur han kan få allt genomfört som han ger sig i kast med.
Han bestämde sig för att sörja sin son: han sörjer som ingen annan. Han bestämde sig för att göra så många statyer och porträtt av honom som möjligt: i och med det sätter han fart på alla verkstäder. Han låter avbilda honom i färg, vax, brons, silver, guld, elfenben och marmor. Själv har han nyligen inför en väldig därtill inbjuden publik läst upp en bok om hans liv, en pojkes liv! Likafullt läste han upp den. Samma skrift har han låtit skriva av i 1000 exemplar och distribuerar den över hela Italien och till provinserna. Han har skickat en officiell skrivelse till kommunalråden att de ur sina egna led skulle utse en röstbegåvad man som kunde läsa upp skriften för allmänheten. Det blev också gjort.

Antag att han hade denna sin energi eller hur man nu skall kalla denna iver att genomdriva allt vad man vill på viktigare ting, hur mycket gott skulle han inte kunnat utföra! Det är nog dock så att det finns mindre energi hos de goda människorna än hos de dåliga, och liksom ”okunnighet för med sig dristighet, eftertänksamhet obeslutsamhet” så försvagas de goda naturanlagen genom försyntheten, medan de helt förvända stärks genom fräckheten.

----------------------------------------

Så skrev Plinius den yngre någon gång på 90-talet e.Kr.
Det som intresserar mig är förstås hur modern han låter. Hur trött han är på mentalt och moraliskt undermåliga "doers", precis som jag, frestas man att tillägga.

Plinius var - i motsats till mig - en framgångsrik jurist, försvarsadvokat, konsul och sedemera präst, under två så skilda romerska kejsare som den grymme Domitianus och den betydligt mildare Trajanus. Han anses ha gullat lite för mycket med Trajanaus, vilket kanske inte var så konstigt efter att han kommit ut ur ett skräckvälde. Det är ungefär som att ha levt under Stalin, och sedan få dinera med Roosevelt.

Under Trajanus kejsartid fick han dock det otacksamma uppdraget att anhålla, bestraffa och omvända kristna till den "rätta läran". De som återgick till de romerska gudarnas offerriter och smädade Kristus fick godkänt.
Här finns ett mönster som även det är lätt att känna igen idag. Jag ska återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Plinius har även skrivit om katastrofen vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. som ödelade Pompeji.

Max Ernst goes Fantasy

Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.

Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".

Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.

Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och populärkonstens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.
---------------------------------------

Texten skriven med anledning av Max Ernts-utställningen på Louisiana. Ur Konstperspektiv 1/09.

På den här bloggen kommer jag efterhand att lägga in en hel del texter om konst och litteratur, en del essäer som är alldeles för långa för bloggen (hur jag nu ska göra med dem, det får vi se...en blogg till kanske). Jag kommer också att skriva in en del intervjuer med författare och konstnärer, texter som jag tycker är värda att sparas på det här sättet, och inte bara i ett bibliotek någonstans.

PS: Just nu såg jag att Max Ernst låg på 27:e plats på Art Facts lista, det är för jävligt helt enkelt. Per Kirkeby - se ovan, finns inte med. Och gissa vem som ligger etta: Fucking Warhol, alla tiders reklammakare, naturligtvis. Yoko Ono på 99:e plats, om det nu kan intressera någon av mina läsare. DS