Pablo Llambías, dansk författare

Den här var både rolig och vacker. Och första gången jag hittar denna författare.

https://forfatterweb.dk/oversigt/zllambias00

...och sen hela den rikedom som finns på den här websidan:

forfatterweb

Bibliotek og undervisning

 

Landskap norr

 

Träden stretar mot himlen 

en kvinna stretar på isig väg

med klumpiga vinterskor

träden rör sig i vinden och

grenarna gnisslar mot varandra

kvinnans skor hittar sandad väg

hon rör sig ut mot den stora sjön

där fjällen slutligen blir till

lysande vita, mot åskblå moln

himlen faller ned över henne

kroppens börda hämtar andan

fjällplatån är allt hon ämnat

 

Glad

Tänka sig: Ännu en vacker dag. Och jag vet inte hur bra jag har det här uppe. Särskilt nu utan annat prat än de korta med trevliga grannar och förbipasserande. Älskar lagomprat. Har oerhört svårt för litanior. Det är min grundmurade livsinställning. 

Nu träffade jag min supertrevlige grannes supertrevliga föräldrar från västra Sverige. De har åkt hit upp i 50 år på helger och lov. Eddie är alltså lika fäst vid detta landskap som jag. Och nu har vi landat här. Ain´t life great. Träffade också - som vanligt - Ebba på vägen. Och Evelina. Och alla hann vi ut innan solen gick ner. Men timmen efter är minst lika vacker: Nu ett rosa ljus bakom ljust blå fjäll. 

Om ett tag ser det ut så här igen.

Foto: Marsfjäll Mountain Lodge.

Den milslånga grankanten

Nu ska ni inte tro att landskapet här alltid är så sensationellt. Det som ofta fångar blicken är den milslånga grankanten, som man tänker sig tonsatt med Arvo Pärts Spiegel im Spiegel. Först bakom de repetitiva granarna reser sig fjällen blå, som ett ackord av en mer ljuslynt minimalist: Philip Glass. Nej, det är inte långsökt, ty landskapet är precis så rogivande som nämnda musik. 

Och i förgrunden lite skräpig busk och en och annan rallarros som sjunger sin sista suck under tyngden av månget snöfall.

Tiden är cirka 16.00. Bild gjord i skruttverktyget Paint som jag får ont i ögonen av. Måste återvända till mer fysiskt påtagliga material, och häftigare måleri. Jag är inte i grunden minimalist.

 

 

Här, igår, i skymning

Ännu en lite opretentiös teckning gjord i Paint. Ni anar snöhögarna, tystnaden, skymningen, glans över sjö och strand.

 

Regeringen

Tolstoj och jag

Jag är nog lik Tolstoj på det viset att jag gillar folket. Och olik honom på det sättet att jag inte är en aristokrat som försöker vara folklig. Det gick ju inte så bra för honom, med bönderna. Men desto bättre med Krig och Fred och Anna Karenina.

Jag lär aldrig skriva sådana stora genomarbetade episka romaner som han, men jag har en på cirka 170 sidor på g, och det tycker jag i vissa avseenden är föredömligt. Många av de romaner jag läst på senare år har varit minst tre kapitel för långa. Det innebär en del ält. Något man ju aldrig upplever hos Tolstoj. Skruven håller liksom, genom hela det jättelika materialet.

Men åter till detta med folk. Idag var jag ute på en av mina en och en halv timme långa promenader. Träffar då en fyra, fem bybor. Inte minst Mats, som jag inte sett sen september, och som nu kommit hem efter 3 månader "på sjön". Han har varit i Panama, USA, Sydkorea och jag vet inte allt. Äventyrligt tycker jag, landkrabban. Slit från morgon till kväll, får jag också veta. "Man jobbar liksom dygnet runt". Men nu är han hemma och nu får han sova ut. Och så pratade vi om en del annat. Som att Mats alltid varit bra på att teckna. Och så frågade han hur det går med min bok. Jag som alldeles glömt att jag nämnt detta himmelens hemliga projekt till honom. "Bra", sa jag. Och förklarade att jag dock hamnat i den lite tristare avdelningen: redigering, efter att ha producerat 120 sidor med flyt.

Träffade även Eva och Lars, som flyttat upp hit efter pensioneringen och kan ses rajda fram på spark var och varannan dag. Idag var en värdefull dag för oss alla, på grund av vackert ljus över landskapet. På grund av att alla måste ut nu, emedan det i morgon blir blötsnö och sen frosthalka. "Nu är det gott att leva", sa kvinnan från äldrevården, också hon på spark. Och sen gulliga Ebba ute på stoisk stavgång igen, hon som fyller 90 i mars. Då ska vi fira.

Och här kan ni läsa min gamla krönika från DN om Tolstoj, folket och ensamheten: Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa. 

 

Foto: Magnus Johansson