Den nya prydhetens 20-tal

Bara som en brasklapp: Jag tycker en viss Arnault betett sig som ett mindre svin, alldeles oavsett hur Fru Frostensson försöker vackra till det, och jag tycker Herr Engdahl far iväg som en hal ål när han ska försvara och rättfärdiga densamme med blicken fäst på nån gammal unken fransk idé om "vivören". Lämna det. Vi är färdiga med det. Trötta på hela historien.

Men: Jag tycker också att det samtida grubblandet över och grävandet i varenda liten erotisk dumhet är sanslöst ängslig. Om en 50-årig man blir lite varm av att kasta ett par ögon på en 17-åring, eller om en 30-årig snubbe tapetserar väggarna med Lolita eller Askungen, det är faktiskt en privatgrej. Så länge ingen fumlar sig över gränsen för normal respekt för den andre såklart man får titta och njuta och minnas hur det var att vara ung, och kanske bli upphetsad och i hemlighet göra lite sexuella fantasi-grejer med ungefär samma åverkan på moralen som en läsning av Nabokov eller Houllebecq eller, för all del, Tove Ditlevsen och Susanne Brøgger.

Det är en himmelsvid skillnad mellan människans allmänna lustar och lustens drömmerier, och att förgripa sig på en ung människa eller utnyttja kvinnor (eller män) i en beroendesituation. Nu har prydheten gått för långt. Vi har fått en småborgerlig nymoralism som spökar överallt i varannan feministisk krönika. Jag är trött på den också. Vi levde i ett friare klimat  när jag var ung. Jag dog inte av att en äldre författare verkade lite för förtjust, inte heller av att avvisa bokförläggaren eller producenten. Jag tyckte det var lätt som en plätt. Det hände mig då och då mellan 19 och 30, tills jag var så stabilt förankrad med min man att ingen annan kom i närheten. 

Yngre män har jag också haft, ointressant att räkna upp åldersskillnader. Men precis som äldre män kan gå igång på att se en ung fin kvinna gå förbi, så kan jag också tycka om att bara se på vissa unga män, eller skådespelare, eller musiker, ofta för att de har fina, uttrycksfulla ansikten. Men jag kan också se på foton från Elfenbenskusten och konstatera: Å, så långa, smala och graciösa de är, de där svarta männen. Jag skulle naturligtvis aldrig komma på idén att ragga på nån ung, eller att forsa iväg till Gambia för att leva med en 30 år yngre man, men jag moraliserar inte över de kvinnor som gör det. Låt folk sköta sin sexualitet själva så går det nog bra. Och uppfostra eller träna unga kvinnor att vara så säkra på sig själva, och ha sån självrespekt att det blir lätt att säga nej, även till män som lockar med jobb och framgång och nån jäkla liten kulturposition. 

Och, naturligtvis, behöver det ens sägas: Straffa förgriparna.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ 

 

Och lite vid sidan av, men ändå apropå ovan sagda, denna:

https://www.svtplay.se/video/30480060/the-reader?position=19&id=jBEokVq

Plunges /Before and after/ Epiphany

 

Many men I loved

Many men loved me

but why oh why, Ferlinghetti

under the Cypress tree?

 

Why not where the cedars grow

why not on a mountain slope

and in the garden of delight

accompanied with  party dope

Or on a shelf, by the sea

where nobody can listen

to the sounds of him and me

or steal or change the vision

Many men I loved

many men loved me

so let me gather in

the fair epiphany

 

Before is always after

and after is before

and some men do the plunge

an action I adore

Some stay for ever on the fringe

of this & that to do

then very much belated

try the steps of kangaroo

 

And when they are belated

there´s nothing love can do

it´s time and chance and courage

they should have broken through

Sweet Kierkegaard did tell 

to consider choices well

and then to jump with vigour

be it heaven, be it hell 

_____________________________________________

 

När jag vill skriva på engelska

En dikt av Joseph Brodsky

 1 January 1965

 

The Wise Men will unlearn your name.                                         

Bild: Gabi Björnstrand

Above your head no star will flame.

One weary sound will be the same—

the hoarse roar of the gale.

The shadows fall from your tired eyes

as your lone bedside candle dies,

for here the calendar breeds nights

till stores of candles fail.

What prompts this melancholy key?

A long familiar melody.

It sounds again. So let it be.

Let it sound from this night.

Let it sound in my hour of  death—

as gratefulness of eyes and lips

for that which sometimes makes us lift

our gaze to the far sky.

You glare in silence at the wall.

Your stocking gapes: no gifts at all.

It's clear that you are now too old

to trust in good Saint Nick;

that it's too late for miracles.

—But suddenly, lifting your eyes

to heaven's light, you realize:

your life is a sheer gift.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Hämtad från Poetry Foundation. 

 

Brodsky som också skrev: "Tiden uppfanns av döden".

En hjärna i händerna på teknikjättar

Årets andra, mycket initierade, text handlar om hur vi människor förlorar (och bedras på) vår koncentrationsförmåga i en tid av ständig media-och-internet-och-texting-tweeting-instagramming-facebooking distraktioner.

Jag bestämde mig för att sluta med twitter. Att det sammanföll med nyåret var kanske mest en slump, men det känns ändå fint att se det som ett nyårsval. Jag har haft mycket roligt på twitter, och lärt mig mycket, fått lätt tillgång till information som jag annars inte hade haft. Det har funnits kontakter med andra nya människor som har känts både roliga, meningsfulla och vänskapliga. Alla möjliga kul och kunniga begåvningar finns ju där, och ibland blir det liksom party. MEN - det ÄR distraherande, och särskilt mycket så under en lång pandemi-period när det naturliga umgänget varit inskränkt och jag ibland hänger alltför länge på twitter för att "parta" lite, bidra, få en massa svar. 

Jag har inte tid med det mer. Jag behöver min koncentration för att skriva, och läsa böcker, och så småningom även måla igen. Efter två dagar utan twitter känner jag en helt annan frid. Rent märkligt, men så är det. Jag hör ju inte till dem som genast ersätter denna frid med att bingea TV-serier och filmer och - aldrig någonsin - spel. En lustig synchronicity var den här artikeln som jag läste nu på morgonen, efter att jag redan bestämt mig. Den berättar och förklarar vilken jävla stöld av vår hjärnkapacitet som internet, ständig uppkoppling och gloendet i Ipaden är. Och så det där att betrakta varje vacker plats som bakgrund för en selfie, för ens ego. Patetiskt.

Hela artikeln från The Guardian ligger här. Läs, och ta hand om era hjärnor!

"I went to Portland, Oregon, to interview Prof Joel Nigg, who is one of the leading experts in the world on children’s attention problems, and he told me we need to ask if we are now developing “an attentional pathogenic culture” – an environment in which sustained and deep focus is harder for all of us. When I asked him what he would do if he was in charge of our culture and he actually wanted to destroy people’s attention, he said: “Probably what our society is doing.” Prof Barbara Demeneix, a leading French scientist who has studied some key factors that can disrupt attention, told me bluntly: “There is no way we can have a normal brain today.” We can see the effects all around us. A small study of college students found they now only focus on any one task for 65 seconds. A different study of office workers found they only focus on average for three minutes. This isn’t happening because we all individually became weak-willed. Your focus didn’t collapse. It was stolen".

"...one study at the Carnegie Mellon University’s human computer interaction lab took 136 students and got them to sit a test. Some of them had to have their phones switched off, and others had their phones on and received intermittent text messages. The students who received messages performed, on average, 20% worse. It seems to me that almost all of us are currently losing that 20% of our brainpower, almost all the time. Miller told me that as a result we now live in “a perfect storm of cognitive degradation”.

Om att tappa sin gusto

Skrattade när jag läste det här, den där lätta, flyktiga sortens skratt som kommer av en avslappnad igenkänning. Och ni då? Ni har väl inte heller varit duktiga motionärer under hela pandemin, va? Eller är ni ute och springer i blötsnön nu igen? Sluta med er förbannade idrott, säger jag och citerar därmed (nästan) en boktitel av min gamle vän Sverker Tirén.

Hur som helst, läs den här artikeln och acceptera er allmänna förvirring. Det gör jag. Vi kommer igen.

“Just before the first lockdown,” Sharp tells me, “gym membership across the country was at about 15%. That’s the highest it’s ever been. Then Lockdown One happened and there was a wave of enthusiasm with everyone running around, doing exercise videos at home, and getting outside for that one precious walk a day we were allowed. In Lockdown Two that exercise effect was less pronounced, but it was still there. Then Lockdown Three happened and everyone seemed to just give up. Sitting at home eating crisps and drinking beer was our top choice.”

Why did that happen? “I think it was because we all got progressively more pissed off, more housebound, more reclusive,” Sharp says, “and that then had an incipient effect on our general motivation. We all shrank. Our outlook shrank, too.”

Om denna mycket långa text om träning och allmän well-being blir för mycket för er, så förstår jag det också. Men let´s give it a chance. God nyårs-gusto alltså!

Till den nya världen....

 

 

Vi lever i en svår tid, allt annat är lögn och förbannad dikt

Nu har det snart gått två år med pandemin. Och mer än 5 miljoner människor har dött "med" Covid, som vi säger i Tegnells Sverige. Det är tufft att skydda sitt liv och sin hälsa så länge, och att inskränka sina rolighetsbehov under så lång tid. Men att inte göra det är osolidariskt och - i bästa fall - naivt. Sen orkar jag inte ens diskutera det unkna konceptet med anti-vaxxers, alla som läser detta blogginlägg vet ju att det är ren idioti och förbannad dikt de håller på med. 

På plussidan vill jag nämna min utomordentliga vårdcentral som såg till att jag fick alla sprutor i god tid och utan att stå i kö. Tack! Oisín Cantwell skrev - som vanligt lite roligt och argt - om hur han fick vänta på Medborgarplatsen i ödslig kyla på sin 3:e dos.

Nu kommer booster-dosen att ha full effekt cirka en månad till, förstod jag nyss, av en artikel i The Guardian - sen lär det kanske bli så att vi får ta tre vaccin om året så länge dessa fatala virus reproducerar sig. Inte så kul att tänka på, men nödvändigt att se i vitögat. Liksom det - äntligen - är helt nödvändigt att begripa att munskydd skyddar även i Sverige, kan man tänka sig. WHO gick ut denna vecka igen med en bön om att alla bär munskydd i kollektiva situationer. (Det ska vara FFP2 eller FFP3).

De ovaccinerade och naiva är de som framförallt fyller sjukhusen i Europa och övriga världen just nu, och de slarviga och gränslösa driver smittan. Till det kommer att världens fattigare länder ännu inte fått tillgång till vaccin i tillräcklig utsträckning, mest kanske beroende på att de stora medicinjättarna sitter hårt på sina patent. Men allt det där kan ni läsa om på andra håll och jag behöver inte upprepa det som WHO sagt i flera månader.

Så: Vi får hålla ut ett tag till, i bästa fall sjunker spridningen av Omicron-varianten någon gång i Mars eller April, vilket jag hoppas innerligt eftersom jag ska begå en stor flytt från denna ansträngda stad till en lugnare ort på jorden. Mer om det senare.

Låt oss hoppas på ett Godare Nytt År!