Dan(te) Brown

Dante Brown fick inga topprecensioner den här gången heller. Trots "Inferno". Inspirerad av - ja, ni vet vem.
Varför skulle jag bry mig. Har inte läst en rad av mannen och tycker han ser ut som en blandning av hunddressör, tennisspelare och en mild men hård ost, sportig och väl vaxad rullar han på, upp och ner i de florentinska backarna. Tyvärr rullar nu alla kritiker gemensamt tillbaka över honom; engelska The Telegraph är hur omilda som helst. Det är annat det än när svenska författare skriver om svenska författare utifrån vår fyrhörniga tidningsklubb.

Man kan få hemska olustkänslor av att läsa så här elaka kritiker, men eftersom det är a) rätt så kul och b) bara drabbar en redan bestsellrad superduperkille, så får det väl gå, för den här gången. Monica Hesse - ett namn som förpliktar - skriver mer sansat i The Washington Post:
"The book’s musty passageways seem to be not so much holding history up as sagging under its weight. Narration appears lifted from a Fodor’s guide [...] It’s like trying to solve a mystery while one of those self-guided tour headsets is dangling from your ears." 


Häggen blommar, för övrigt. Vi stänger ett tag till.